Mötet vid grafven.
”Misströsta ej!”
Rudolph slumrade i frid under en enkel, men skön, hvit marmorurna i skuggan af en hög cypress på en kyrkogård i Nizza. Här skulle han hvila ut efter sitt lifs långa, bittra lidande. Redan för nära en månad sedan hade Verner fullgjort alla sina pligter mot den döde, men ändå qvardröjde han. Italiens ljufva himmel qvarhöll honom med magisk trollkraft. Nu skulle han dock lemna Nizza och allt var redan förberedt till hans afresa, då han sent en qväll gick för att ännu engång besöka vännens graf. Följande dagen skulle han bryta upp, men ville dessförinnan säga farväl för alltid åt den under torfvan slumrande.
Dagen förut hade en resande anländt till samma värdshus, der de båda vännerne bott, och der den ena öfverblifne ännu bodde. Den fremmande var blek och syntes mycket lida. Då han anlände, stod Verner honom helt nära, och de förfallna, solbrända, men blonda dragen förefollo honom mycket bekanta, ehuru han ej kunde påminna sig att de tillhörde någon, som han förr sett. Medan han ännu grubblade derpå, gick fremlingen förbi honom och försvann in i huset. Förgäfves vände sig Verner till värden för att få veta den resandes namn; det han fick som svar på sin fråga var ett honom fullkomligt obekant Engelskt eller Amerikanskt. Förgäfves väntade han att få återse honom vid table d’hote; fremlingen kom ej och syntes icke till under hela aftonen, ej heller den följande dagen.
Denna dag om aftonen hade han dock lemnat värdshuset och vandrade långsamt framåt längs gatorna i staden. Slumpen, eller ödet, eller en högre magt ledde hans stapplande steg till en vacker, trädplanterad kyrkogård. En oemotståndlig dragningskraft förmådde honom att inträda genom den öppna gallerporten. Han andades så lugnt på denna vida hviloplats och med ett slags tillfredställelse och längtan blickade han ikring bland dessa små och obemärkta, men lugna boningar. En af dessa behagade honom särdeles; det var en skön, hvit marmorurna, kring hvilken slingrade sig en krans af i sten huggna törnrosor. Denna graf stod skild från de öfriga, i skuggan af en åldrig cypress, och platsen såg så lugn och fridfull ut. Med längtan i sitt lidande hjerta nalkades fremlingen den afskilda grafven.
”Du har funnit ro, okände,” sade han på svenska och böjde sig ned för att läsa skriften på grafven. Der stod äfven på svenska endast dessa ord:
”Rudolph Berg,
född
den 11 Junii 1802,
död
den 6 November 1839.”
”Rudolph Berg!” upprepade fremlingen häftigt upprörd och med dödsbleka kinder; blott med möda förmådde han hålla sig uppe vid trädets stam. ”Rudolph Berg, min dödsfiende, min lyckas mördare, är det så jag återfinner dig? Har den sällhet, du röfvat ifrån mig, ej bringat dig bättre frukt? Dock, du har lidit ut, du står nu inför den domaren, som allena kan läsa i menniskohjertat och som vet, hvad straff du förtjenar; mig tillhör således ej att dömma utan att glömma och förlåta, om jag sjelf vill hoppas att bli förlåten. Hvila då i frid! Du gjorde mig mycket ondt, men det fanns en tid, på vilken du var mig kär och vid minnet af denna tid förlåter jag dig!”
”Leonhard Lindmark!” utropade härvid en röst helt nära och Verner framträdde till grafven. Han hade obemärkt af den andre inträdt på kyrkogården och nalkades sagta grafven; ty med förvåning varseblef han fremlingen, som föregående dagen väckt hans uppmärksamhet. Med obeskriflig undran såg Verner den andres djupa rörelse, men då hans utrop, så sorgligt och fullt af grämelse, men äfven af mild och kärleksfull undergifvenhet, nådde hans öra, föll som på engång fjellen från hans ögon och han igenkände fremlingen.
”Leonhard Lindmark!” upprepade Verner och räckte sin hand åt fremlingen.
Denne mottog den ej, utan stirrade förvånad på den talande.
”Det var en tid som jag kallades så,” sade han omsider sagta och långsamt, ”men denna tid är nu förbi.”
”Hvarföre har ni aflagt er faders namn?”
”Emedan detta namn var mig en plåga,” sade mannen bittert, ”emedan det uppväckte i min själ minnen af en tid, lycksalig, men kort och för alltid flyktad. Men hvem är ni unge man,” frågade fremlingen misstroget, ”hvem är ni, som känner mig, mitt språk, och kanske mina öden?” tillade han med en forskande blick.
”En landsman och vän,” sade Verner och räckte ånyo handen åt den bleke fremlingen, som var ingen annan än Elisabeths olycklige make.
”En vän!” upprepade Leonhard mildt, men vemodigt. ”Det var länge se’n jag hörde det ordet, eller sett någon, som varit det för mig; och om jag också betviflar det sednare, kan jag dock helsa er med tillgivenhet såsom det förra,” med dessa ord skakade han vänligt Verners hand.
”Och dock skall ni snart kalla mig så,” utropade Verner gladt och besvarade hans handtryckning, ”ni skall kalla mig så, ty jag vill och kan bringa er en stor glädje.”
”Jag betviflar det, ty glädje har jag ej på länge egt och i er magt, unge man, står ej att bringa mig den.”
”Men om det stode? Om jag sade er, att ni ännu kan och bör bli lycklig, att allt är förvandladt igen, skulle ni ej tro mig då?”
”Gäckas icke med mig, okände!” sade Leonhard med darrande röst och dödsbleka kinder. ”Du känner ej hvad jag lidit, vet ej hur jag försakat allt hopp om sällhet och huru jag skulle kunna hämnas på den, som ville gäcka mig med dess tomma irrbloss. Var derföre tyst och reta ej djefvulen i min kropp.”
”Jag gäckas ej,” sade Verner fast och högtidligt; ”inför Gud, den evige, svär jag, att mina ord äro sanning och att jag kan och vill bevisa det, om ni följer mig till mitt qvarter.”
”Hvem är ni då?” frågade Leonhard och betraktade Verner förvånad och misstrogen, ”hvem är ni som så vill trösta mig?”
”Mitt namn vill jag säga er sedan. Tro mig blott nu och följ med.”
”Nej, jag kommer ej,” sade Leonhard och stod qvar orörlig, och med mörk blick. ”Jag vill veta ditt namn frestare, om du är från himmelen eller afgrunden.”
”Nå väl då envise,” utbrast Verner otåligt men ändå leende, ”jag måste väl då säga er mitt enkla namn, på det ni tydligen måste inse, att det ej kan göra anspråk på att härstämma hvarken från det ena eller det andra stället, utan helt enkelt räknar sina anor från jordens grus. Jag heter Verner, och om ni påminner er, torde ni kanske ihågkomma en hedersgubbe till handlande med samma namn i er födelsestad. Denne man, Gud fröjde hans själ, var far till mig, och han som slumrar under denna sten, var en af mina slägtingar. Jag följde honom hit till detta fremmande land, ty han trodde sig finna helsa här, men fann döden. Frid öfver honom, ty stor var hans skuld, men hans ånger var ändå större och han dog som en botfärdig syndare!”
”Ja frid öfver honom!” sade Leonhard rörd, ”han gjorde mig obotligt ondt, men jag vill ej förbanna honom.”
”Nej förbanna honom ej! Han var kanske lättsinnig, svag och straffvärd, men han var äfven ädel, och hvad i hans förmåga stod, har han gjort för att försona sitt brott. Och nu, när ni känner mitt namn, tvekar ni väl ej att följa mig, på det jag må kunna bevisa er sanningen af mina ord.”
Leonhard log vemodigt och tryckte den unge mannens hand. Stumma vandrade de sida vid sida tillbaka till det hotellet, der de båda bodde. Sittande i samma soffa, der Rudolph få veckor förut hade utandats sin sista suck, emottog Leonhard tvenne bref, dem Verner räckte honom, i det han med rörd stämma sade:
”Det gläder mig att så snart vara i tillfälle att till er öfverlemna dessa bref, till min omsorg anförtrodda af tvenne för mitt hjerta dyrbara personer. Jag vågade ej hoppas att så snart träffa er. Måtte dessa bref innehålla de underrättelser, och den tröst ert hjerta önskar och törstar efter! Jag tror det, ty med innerlig öfvertygelse bådo mig båda dessa personer framföra till er den försäkran att allt var förvandladt och att ni kunde bli lycklig om ni ville.”
Leonhard skakade hufvudet tviflande. Stum emottog han de båda brefven.