De båda brefven.
”Sörj icke mer, de fly bekymrens tider
Och snart är minnet öfrigt blott,
Det gifs ett mål för allt hvad hjertat lider,
Och hvarje plåga gränsor fått.”
Granberg.
Leonhard tog brefven. Med en hastig blick öfversåg han utanskriften på dem. Den ena stilen var honom fullkomligt fremmande, den andra svag, ojemn och darrande, framkallade en dödlig blekhet på hans insjunkna kinder. Häftigt sjönk handen med brefvet igen och han satt längre orörlig med hufvudet lutadt mot bröstet. När han upplyftade det om en stund, var han ensam i rummet, Verner hade lemnat honom. Med en stilla suck återtog han brefvet, bröt det och läste följande, med svag och darrande hand skrifna, och om djup rörelse och ånger vittnande ord:
”Jag borde icke våga vända mig till dig, dig som jag så grymt gäckat på allt det käraste, du egde i lifvet; jag borde ej ens i skrift göra det, ej påminna dig om den usla varelse, du engång kallat vän och broder. Icke skulle jag heller gjort det, om jag ej hoppats att derigenom, om också blott till en ringa del, godtgöra hvad jag brutit emot dig. Detta hopp, och längtan att erhålla lugn och tröst i den stund, som ej är långt borta, är det som gifvit mig mod att så träda inför dig med alla mitt hjertats djupaste hemligheter afslöjade, och jag ber dig i hennes namn, som vi båda tillbedt, att lyssna med tålamod till mina ord och tro dem; de äro sanning, helig, lefvande sanning, ty på grafvens brädd med döden i hjertat kan och vill jag ej bedraga dig.”
”Min ungdom känner du, känner det varma band, som så fast, så oupplösligen tycktes förena oss; men hvad du ej känner, var den djupa, till dyrkan gränsande kärlek, som jag bar i mitt hjerta för allt skönt och herrligt, vare sig i natur, i handling eller hos menniskor och djur. Det var denna känsla som fästade sig så djupt i mitt sinne och som förenade oss båda, ty tro ej, att det endast var af tacksamhet för mitt lifs räddning, jag höll dig kär; ack nej! det var för den skönhet, jag såg i din modiga, sjelfuppoffrande handling, jag så innerligt älskade dig. Och dock var äfven lifvet mig kärt då ännu, ty endast den trötte brottslingen, den, hvars hjerta varit hårdt snärjdt i syndens bojor, längtar efter befrielsen; det känner jag för väl, för väl!”
”O att du ej hade räddat mig! Hvarföre ryckte du ditt lifs onde engel ur den kalla, våta grafven? Hvarföre skulle du locka tillbaka den djefvul, som så skoningslöst krossat din sällhet? Ack! ....
”Men då var du mig dyrbar; min tillgifvenhet var så varm, så innerlig, jag tyckte mig kunna för dig uppoffra lifvet och allt det käraste, det hade att bjuda, och likväl ... Menniskohjerta! du är ett eländigt, ett illfundigt ting, dina fastaste föresatser kullslås, dina innerligaste, bästa känslor fördunsta! Eländigt!”
”Jag återsåg dig efter en mångårig skiljsmessa. Vi hade båda under tiden blifvit män. För dig hade lifvet visat blott sin blomstersida; jag deremot hade pröfvat svikna förhoppningars bitterhet, och denna känsla hade gjort mitt väsen sträft och kallt, under det elden i det inre blott flammade dess högre. Då, mera än någonsin, längtade jag efter ett hjerta, som kunde fullt fatta och dela mina känslor, ett hjerta, vid hvilket jag lugnt och tryggt skulle kunna hvila. Jag längtade efter ett föremål att älska och tillbe, ett som varit mig det käraste på jorden, hvilket jag kunnat vörda och lefva för.”
”Med dessa känslor såg jag din maka och i henne den drömbild, som ständigt kringsväfvat mig vaken eller sofvande. Hvad mitt hjerta kännt och anat skönast, det såg jag allt hos henne förkroppsligadt. Från första ögonblicket tillbad jag henne, dock dolde jag sorgfälligt både för mig och andra denna känsla. Men jag var svag, jag kunde ej se och ej låta bli att se henne, och för hvarje gång blef hon mig dyrare, heligare, tills i en obevakad stund, en stund af mägtig frestelse, det första ord af kärlek gick öfver mina läppar. Förbannade vare dessa ord, denna stund, i evighet förbannade!!”
”Ännu älskade jag dig dock. Men steget engång taget på syndens väg, kan icke tagas tillbaka; ifrån den breda helvetes stråten är det så svårt att återvända, ty fram eller åter skall det bära, men stanna får man ej; man måste, måste gå till målet, envar det än må vara ställdt.”
”Och jag gick, men med döden i hjertat, fast det brann af en besvarad kärleks salighet. Jag var så låg, så sjunken i mina egna ögon, att lifvet blef mig tungt och vämjeligt. Men derunder tillbad jag dock henne allt högre och högre, och dolde för hennes skuld de qval, som tärde mig; ty också hon led. Jag sökte försona henne med sin ställning, men det lyckades aldrig, och kanske blef hon derigenom endast dyrbarare för mitt hjerta, ty högre lågade för hvarje dag min kärlek, ehuru jag med smärta såg de förebråelser, hon ständigt gjorde sig sjelf.”
”Vid denna tid var det, som du lät utöfva hämndens kall emot mig. Denna handling så rättvis, så välförtjent, uppväckte likväl bitterhet i mitt hjerta och slöt det för dig. Du hade tagit igen ditt lån, då du så obarmhertigt fråntog mig helsa och kraft och lemnade mig ett eländigt rof för sjukdom och plågor. Från denna stund var allt qvittadt oss emellan och jag ingenting dig skyldig numera. Utan förbehåll lemnade jag fritt rum åt min kärlek, men hon förblef mig likväl alltid helig. Nu ville jag alldeles röfva lyckan ifrån dig och en engel för mitt sjuka hjerta, jag ville skilja er åt och dervid vinna en maka, sådan jag kunde tillbe; men denna plan strandade emot hennes bergfasta vilja, hennes renhet och oskuld, ty oskyldig var hon, trots allt och vid allt, som är heligt, i himmelen och på jorden. Hon ville ej slita bandet emellan er, sade hon alltid, ty det var dig, och endast dig hon tillbad i sitt hjerta, ehuru jag ej då kände det. Du sjelf skulle vara den, som skulle uttala skiljsmessans dom mellan dig och henne; sådant var hennes beslut. Men jag kände dig så väl, jag visste att detta ord aldrig skulle gå öfver dina läppar, och då — ja då önskade jag dig döden, önskade, att du legat djupt ned i jorden; ty du stod ju i vägen för min kärlek, denna kärlek, som uppslukat alla de ädlaste känslorna i min själ. Jag var blefven eländig och usel, din stränga hämd hade krossat hela min bättre varelse. Du blef mig vidrig, förhatlig, du som jag fordom så högt älskade.”
”Med rysning förbigår jag nu den sorgliga händelse, som för evigt skiljde henne och mig, som öppnade hennes ögon, blott för en kort tid förblindade af en falsk synvilla, den hon tog för kärlek, men som endast var ett sken deraf. Du får tids nog erfara denna händelse, om du ännu finnes bland de lefvandes antal, och en gång återser ditt hemland, eller någon röst derifrån når ditt öra, i hvilken vrå af den vida verlden du då än må irra. Jag ville blott säga dig, att hvad du än må känna vid denna underrättelse, så låt det bli blott jag, som träffas af din rättvisa förbannelse, ty jag, endast jag, är den skyldige. Må mig ensam drabba all förbannelse, allt straff och hennes skuldfria hufvud skonas! Ty heligt svär jag, att hon intet felat, intet brutit, utom sin svaghet, om den är ett brott, och du bör, du skall sätta tro till mina ord, en döendes ord!”
”Och nu, nu återstår mig blott att besvära dig att återvända till henne, som trånar af längtan efter dig. Hvarföre skulle du försaka den lycka, som vinkar dig och som du ännu så fyllt kan njuta? Hvarföre sluta hjertat för den felande, men ångerfulla makan, dig ännu lika värdig som fordom? Aldrig skulle jag yttra dessa ord till dig, om jag ej vore på grafvens brädd, men med döden i hjertat blir man ödmjuk, och en längtan uppstår att försona om möjligt sina brott. Också jag vill försona hvad jag brutit, om det låter göra sig, och denna brinnande önskan gör, att jag kan hoppas förlåtelse i ett annat lif.”
”Mitt hopp är, att detta bref måtte finna väg till dig och att dess ord kunde sprida ljus och tröst i din själ; ty nu i dödsstunden har mitt hjerta veknat och den fordna barndomsvänskapen har återtagit sin heliga plats deri. Gerna och fullkomligt förlåter jag dig din grufliga hämd och erkänner att den ej var orättvis. Mycket har jag brutit, men blifvit mycket straffad också. Men nu, nu i dödsstunden, uppfyller ett mörkt tvifvel min själ; det förefaller mig, som om du ej skulle varit den, som hämnats på mig, som om jag oskyldigt anklagat dig. Är det så, huru mycket har jag ej då felat emot dig? Mot dig har jag felat, aldrig emot någon annan, och detta bör till en del försona min misstanke. Snart skall allt detta bli mig uppenbart, och för hvad jag brutit, skall straffet drabba mig. Måtte du förlåta mig, såsom jag dig!”
Brefvet sjönk ur Leonhards hand och han böjde hufvudet ned mot bröstet. ”Frid med dig,” suckade han, ”måtte du vinna förlåtelse i den andra verlden, såsom du vunnit den af mig äfven för din olycksaliga, ehuru falska misstanka!”
Länge förblef han tankfull och ville ej komma sig till att bryta det andra brefvet. Omsider sprang sigillet och efter en snabb blick på underskriften läste Leonhard följande:
”Broder! — Låt mig kalla dig så, ty alla äro vi ju bröder inför Honom, som ransakar hjertan och njurar. — Broder! länge har jag hoppats, länge bedit, att den stund måtte komma, som nu är inne då din blick hvilar på de ord, jag skrifvit; ty jag betviflar ej att du ju icke djupt känner sanningen af dem, att de icke återföra friden och glädjen till ditt arma, ack så länge fridlösa hjerta; jag betviflar ej, att ju Gud icke styr det så, att dessa rader finna dig ehvar du än må irra i den vida verlden, o! måtte de då vara rösten, som kallar och beder dig återvända till de kära, du här lemnat.”
”Återvänd, o återvänd till henne, som du så högt älskat, till henne, som utgjorde din himmel på jorden! Tro mig! Ännu förtjenar hon hela din kärlek och kanske högre än fordom, ty hennes hjerta, luttradt genom lidande och ånger, är så rent, så oskyldigt, som ett barns i denna syndiga verld; hennes själ har vändt sig till Honom, som allena kan hjelpa, och brinnande böner beder hon natt och dag, att Han måtte bevara dig och föra dig åter till hemmet, på det hon genom sin oändliga kärlek måtte utplåna minnet af sina förbrytelser. Huru ofta i nattens mörker, då hon trott sig vara obemärkt, har jag icke hört henne gråta och bedja så, att det kunnat röra en sten; bedja, att du måtte återvända, på det hon ännu skulle kunna visa dig sin återväckta kärlek, denna kärlek, som aldrig varit slocknad; ty det var blott en mörk, olycksalig skugga, som smög sig emellan er, och nu, då den är borta, strålar kärleken i fördubblad glans och styrka. Men hon känner djupt sitt felsteg och vågar icke vända sig till dig med en bön att återvända; hon beder derom, men hon vågar icke hoppas, vågar icke ens nämna denna önskan, och det är henne ovetande, som jag sänder dessa rader ut i verlden att söka väg till dig. Låt ej deras bön förklinga ohörd, tillslut icke ditt hjerta för den sällhet, som ännu väntar dig; låt ej verldens dom skilja åt det Gud förenat och glömm ej, att ”en menniska kan falla sju resor, men dock stå upp igen.”
”Mycket har du lidit, mycket älskat och blifvit älskad också, och i din kärleks namn besvär jag dig att glömma och återvända till henne. Hon vågar icke hoppas derpå, men i hennes hjerta har jag läst denna önskan. Derföre beder jag: kom igen till den du fordom älskade; slut henne åter till ett hjerta, som klappar för henne, och du skall ännu engång finna sällhet på jorden. Hon har varit en pligtförgäten maka, en kall mor, en menniska, som glömmt sina eder; hon har syndat mycket i himmelen och på jorden; men hon har mycket ångrat också, och hennes bittra tårar hafva rentvagit hennes själ. Ännu kan hon hoppas nåd af Honom, som ensam dömmer oss, och du, du skulle icke förlåta? Ack ja! det skall, det måste du, om du hoppas sjelf få nåd. Du skall återvända till henne, som varit och förblir din maka, och I skolen åter bli lyckliga, ty jag känner er båda och mitt hopp skall icke svika. Men du måste skynda, ty här väntar dig en vän, som länge beredt sig till den sista vandringen, och han får ej dröja säger honom en känsla, som icke bedrager; men han vill ej gå, innan han fullbordat sitt sista varf på jorden, innan han beredt sällheten åt en varelse, honom kärare än lifvet och allt hvad det eger skönast. Kom derföre! Skynda! Förakta ej min kallelse; ehuru svag, tror jag och hoppas att det blir mig gifvet att åter förena er, ni båda mitt hjertas älsklingar. Dröj icke! Kom, o kom snart, eljest blir det försent!”
Ferdinand.
Leonhard sjönk på knä. ”O, min Gud, min Gud!” suckade han andaktsfullt och djupt upprörd, och för första gången, efter årslånga qval, fugtades hans ögon af tårar; ”o, är det sannt, är det möjligt, att denna sällhet ännu är mig sparad. Hvad är då allt mitt lidande, alla mina qval emot den!”
Han hörde en rörelse i rummet och vände sig om. I dörrn stod Verner.
”Kom, att jag måtte få omfamna dig, du himlasändebud!” utbrast Leonhard i det han räckte armarna emot honom, Verner sjönk till hans bröst.
”Nå nu följer ni mig väl?” frågade han rörd.
”Ja i dag, i detta ögonblick!” sade Leonhard ifrigt och sprang upp. ”Jag skyndar mig att iordningställa allt hvad till afresan hörer.”
”Jag har redan gjort det.”
”Huru?”
”Underättad om brefvens innehåll af mina båda vänner, då de anförtrodde dem åt mig, har jag ej betviflat, att ju icke utgången skulle blifva den, som den blef, och derföre skyndade jag mig att iordningställa allt, medan ni läste, och efter ett par timmar kunna vi lemna Nizza och anträda återresan till vårt kära Finland.”
Rörd tryckte Leonhard den unge mannens hand.