Försoningen.
”Det ges ett land der ögat aldrig gråter,
Der hjertat aldrig hatar, blott förlåter.
O! låt mig hoppas att få se dig der!”
Lindegren.
Mörk skymning herskade ute, men i det rum, der vi inträda, brann en dunkel lampa, och den starka lukt af medikamenter, som möter oss der, gör att vi genast inse, det vi kommit i ett sjukrum. När vi nogare se oss om, varsebli vi en blek, lutad gestalt med aftärda, nästan oigenkänneliga drag, hvilande på en säng, invid hvilken en ung qvinna sittande med ett barn, en liten flicka på sina knän, och båda, med ett omisskänneligt uttryck af kärlek och tillgifvenhet, tysta betraktande den sjuke, som ligger der, med slutna ögon och tungt rosslande andedrägt.
”Hvad är klockan?” frågade han omsider, knappt hörbart och öppnade till hälften sina dunkla ögon.
”Fyra,” ljöd det milda svaret.
”Fyra! Och det är så skumt! Men det är väl mina ögons fel. Min blick börjar redan fördunklas, slutet nalkas, tror du ej det, Elisabeth?”
”O nej, nej! Tala ej så, du kan inte vilja lemna mig ensam i en verld, som föraktar mig; du kan icke vilja lemna mitt barn, som du så högt älskat.”
”Tviflar du på min tillgivenhet?” frågade den sjuke sagta; ”Ack gör det ej Elisabeth. Du är mig kär, ja kärare än jag kan nämna, men Herren kallar mig och jag måste lyda. Dock lemnar jag dig icke ensam. Jag ville ej gå bort, utan att gifva dig en vän, till hvilken du kunde fly i sorg och nöd och frestelse, och det var min fröjd att hoppas på detta ögonblick, då jag finge sluta dig intill hans hjerta. Men mig blef ej denna glädje gifven, ty jag går kanske bort utan att återse honom; du deremot skall göra det och bli lycklig ännu engång; denna tro är fast och lefvande hos mig.”
Han tystnade och låg en stund med slutna ögon. Omsider öppnade han dem åter och sade med ännu svagare stämma i det han fattade Elisabeths hand och sagta tryckte den:
”Jag känner, att min stund nalkas. Är här ingen utom ni?”
”Nej ingen, endast jag och Helena.”
”Skall jag då dö utan att se honom,” sade Ferdinand, icke utan att lindrigt knota. ”Fall på knä, Elisabeth, och du, barn, och bedjen med mig att jag måtte få lefva en liten tid ännu.”
Fulla af andakt knäböjde Elisabeth och hennes dotter och bådo en brinnande bön för den trogne vännens lif. Med sagta röst upprepade han deras ord och hans ögon hvilade med ett uttryck af innerlig kärlek på dem båda. Men hastigt blef blicken irrande och orolig; det var som om den sökt något annat föremål att fästa sig vid, men förgäfves. Då rycktes dörren häftigt upp och en man syntes på tröskeln. Med ett utrop af outsäglig fröjd, blandad med smärta, ville han störta fram i rummet, men då framskyndade hastigt en annan gestalt och höll den förra tillbaka, i det en ängslig röst sade:
”För Guds skull besinna er! Det kunde kosta tvenne lif.”
Vid mannens utrop spratt Elisabeth till och vände sig om; äfven den sjuke reste sig litet och en stråle af glädje flög öfver de drag, på hvilka döden redan tryckt sin stämpel. Dödsblek, med flämtande andedrägt och stirrande blick, såg Elisabeth bort till mannen, som ville slita sig lös från den andres hårda tag och ila fram; han syntes henne lik en vålnad. Känslolös stod hon stilla, tills den döende häftigt fattade henne hand och med stark och klar stämma sade:
”Qvinna, fall ned till den mannens fötter, och bed, med de ord, ditt förkrossade hjerta föresfäfvar, honom om tillgift får hvad du brutit. Det är din man.”
Då, på engång, som om tungans band blifvit löst, sjönk Elisabeth ned till sin olycklige, fordom och nu åter så högt älskade makes fötter och bad med ångerfull, skälvande stämma: ”Förlåt, o förlåt, förlåt!!”
Mildt och ömt böjde Leonhard sig ned till den bedjande och slöt henne till det hjerta, som aldrig kallnat för henne. Huld och god reste han upp den ångerfulla och bar henne till en soffa, och der, med den alltid så högt älskade tryckt till sitt bröst, gret han tårar, på engång ljufva och smärtfulla.
Med ett leende af outsäglig fröjd låg den sjuke stilla, betraktande den rörande taflan. Tacksamt ihopläggande sina händer, suckade han sagta: ”Herre, nu låter du din tjenare fara i frid!”
Sen den första rörelsen gifvit sig, såg Leonhard upp och hans blick föll på Helena, som ännu knäböjde med ihopknäppta händer och full af undran betraktade fremlingen som hon ej mera kände.
”Mitt barn!” utbrast han, störtade fram till flickan och slöt henne med innerlig kärlek till sitt varma fadershjerta. ”Mitt barn! Min Helena!”
Blickande honom djupt i ögat, slog Helena sina armar innerligt kring hans hals och sade: ”Du är då pappa! O så är du då åter hos oss och lemnar oss ej mera! Eller huru? Vi ha så saknat och gråtit öfver dig, mamma och jag, och bedt Gud, att du skulle återvända, och den gode Guden har hört vår bön efter du kommit igen.”
”Ja jag är återkommen,” sade den djupt rörde fadren. ”O min Gud, välsigna du mitt barn! Men hvar äro de andra?” och han såg frågande omkring sig.
Denna fråga kändes som ett dolkstygn i Elisabeths arma hjerta, hon vacklade och sjönk på knä med hopknäppta händer, å nyo stammande: ”o förlåt, förlåt!”
”De ha gått den väg, vi alla skola gå,” afbröt den sjuke lifligt, i det han reste sig från bädden.
”Döda således!” sade fadren sorgligt.
”Ja döda genom min vårdslöshet! utbrast Elisabeth; ”o till alla mina brott kommer äfven det, att jag varit mina barns mörderska.”
Vid dessa ord bleknade Leonhard djupt och stirrade förskräckt på den knäböjande. En rysning skakade honom, men den sjuke reste sig och sade med klar och tydlig, ehuru svag stämma: ”Det är hennes djupa ånger, som talar så, men om du ej betviflar sanningen af mina ord, en döendes ord, så var öfvertygad, att hon ej är saker till deras död, utan Han ensam, som afmätt alla varelsers lifslängd, har kallat dem till sig; och väl dem som fått gå dem vägen, innan synden ännu hunnit göra den trång och törnbesådd. Derföre Leonhard, sörj ej, utan gläd dig åt dina barns lycka, en lycka, som jag snart hoppas få njuta också. Lef och gläd dig, njut af den sällhet, som af Gud blifvit sparad åt dig, bered din makas, ditt barns och alla deras sällhet och lycka, som komma i din väg! Glöm det förflutna och lef blott för det tillkommande!”
Det låg en så innerlig bön i den döendes ord, att den smälte Leonhards själ. Djupt rörd, böjde han sig ned öfver sin knäböjande maka, och slöt henne till sitt bröst sägande innerligt:
”Allt är glömdt och förlåtet! Ifrån denna dag skola vi börja ett nytt lif!”
Med blickar, i hvilka redan syntes ett återsken af öfverjordisk fröjd, låg den sjuke betraktande de båda makarna. Sedan vinkade han dem till sig, med ömhet slutande deras händer i sina, och talade med matt stämma sålunda: ”Gud har varit god och barmhertig emot mig, som han är det mot alla; Han har låtit mig upplefva detta ögonblick, som jag så innerligt efterlängtat, och Hans heliga namn vare derföre prisadt evinnerligen! Ni ären försonade och förenade åter, ni båda, som jag älskat så högt, och intet skall åtskilja er, det säger mig en inre röst. Mitt värf är således slutadt på jorden och jag kan nu, utan oro och med fröjd, följa döden, som redan länge stått kallande vid min hufvudgärd. Men innan jag går den väg, ni kanske ej så snart beträden, vill jag ännu engång tala sanning och uppenbara en känsla, som jag under många, långa år begrafvit i djupet af min själ. Elisabeth, min vän, min syster! Vet då, att jag älskat dig varmt, innerligt, outsägligt, mera än man älskar mor, far och syskon, högre, annorlunda. Jag har sörjt deröfver, jag har bittert gråtit, men denna brottsliga, ehuru så rena kärlek, har jag ej kunnat utplåna ur mitt hjerta, den qvarlefde der, oaktadt all kamp och strid. Denna känsla, som jag fördömt, men ej förmått besegra, har varit masken, som gnagit på mitt lif, och som i så unga år för mig i grafven. Men nu, med döden i hjertat, nu först inser jag klart och tydligt, att jag misskännt mig sjelf, att min kärlek varit, ehuru olåflig, ren, stark och alltuppoffrande, och derföre kan jag nu, innan jag går, öppna mitt hjerta för dig och utan skuld bekänna, att jag älskat dig, sen våra barnaår; ej med samma lugna syskonkärlek som du, utan högre. Tidigt inseende skilnaden i våra känslor, lärde jag mig likväl att kufva mina, och det högsta, jag sedan eftersträfvat, var, att bli din vän, din beskyddare emot allt ondt, mot hvilket det stod i min magt att värna dig. Troget har jag, enligt min svaga förmåga, sökt uppfylla detta kall; jag har varit din bror; men nu behöfs jag ej mera, nu är min rol slutad, nu får jag gå, ty min tid är kommen. Derföre: lefven väl! lefven för hvarandra och ert barn; lefven så, att ni kunna återfinna hvarandra engång der oppe, ofvan stjernorna, hos den allgode, all kärleks urkälla. Och under årens lopp, när minnet försvagas: egnen stundom en tanke af kärlek åt honom, som var er trognaste och varmaste vän. Och nu! låten mig sluta er till mitt hjerta alla tre! ... Gud välsigne er! ... misströsten ej! ... hoppas ... man kan falla ... men ... stå upp ... igen.”
Den kärleksfulla stämman tystnade, ögonen slötos, och med ett leende af outsäglig fröjd, utandades Ferdinand sin sista suck.