Slutet.
”Nu är det slut!”
Dagar kommo, dagar gingo, allt var som förr, men dock hur annorlunda? Leonhard och Elisabeth älskade hvarandra åter, som fordom, kanske ändå högre, och ändå voro deras blickar dystra, deras kinder blekare och leendet mera sällsynt på deras läppar; det var en hemlig smärta, som tärde på deras hjertan, men båda tego och dolde den sorgfälligt för hvarandra.
En afton, några månader efter Ferdinands död, satt Elisabeth åter som vanligt ensam vid fönstret i sin kammare och blickade tankfullt ut i rymden. Då nalkades henne någon, som med en öm smekning tryckte hennes hufvud till sitt hjerta och ett par varma läppar vidrörde lätt hennes panna. Förvånad såg Elisabeth upp, det var hennes make, som med en öm blick såg in i hennes vackra, blå ögon, hvilka nu stodo fulla af tårar.
”Elisabeth, min vän,” sade Leonhard kärleksfullt, men sorgligt, ”du gråter. Det är något, som du saknar. Vill du icke öppna ditt hjerta och säga mig, hvad det är?”
”Ack!” svarade hon vemodigt, ”visst sörjer och saknar jag djupt något, som jag aldrig, aldrig mera återfår.”
”Och det är?”
”Din för evigt förlorade aktning, som jag fordom åtnjöt,” sade Elisabeth sagta och gömde hufvudet vid sin makes bröst. ”Jag har ej förtjenat bättre, men ack, jag kan ej lefva den förutan.”
”Nå väl!” sade Leonhard med klarnad blick. ”Långt, långt bortom hafven finns ett land, fritt och lyckligt så mycket man kan vara det på jorden. Der har jag beredt de mina en hamn, väl trång, men lugn och stilla. Vill du följa mig dit? Der skall intet förakt störa vår frid, der skola vi lefva lugnt och lyckligt för hvarandra och vårt barn. Vill du följa mig dit?”
”Ack ja! Tag mig med! Gör med mig, hvad du vill, blott jag aldrig behöfver lemna dig mera. O, jag är så ovärdig din kärlek.”
”Säg icke så! Vi äro alla svaga. Hvem är den bland alla jordens barn, som ej kunnat falla, om han blifvit frestad? Men få äro de, som kunna resa sig eller fallet, och uppstå renare än förr.”
Och de lemnade sitt fädernesland och man har aldrig hört något om dem sedan. Menniskorna beklagade Leonhard och fördömde Elisabeth, men Leonhard var lycklig, och Han som sade: ”den utan skuld är han kaste första stenen,” Han bad for Elisabeth, som för oss alla.
Slut.