ÅSNAN.
Gossen. Åsna, sölkorf, framåt marsch, vill du ta ut stegen!
Aldrig i min’ dar jag sett nånsin en så seg en:
Snäckan kryper ej som du, när du låtsas springa,
Tålamodet sjelf du kan till förtviflan bringa.
Åsnan. Sakta vackert! Orättvist är, att så mig klandra,
Jag den tyngsta börda bär lika väl som andra.
Är jag ej som hästen snabb, må du ej förgäta,
Att i härdighet med mig ingen sig kan mäta.
Sedan åsnan detta sagt, klippande på örat,
Åter hon i gammalt lunk gick till gamla görat.
Hela dagen trälande allt hvad hon förmådde,
Trött och hungrig sent om qvällen sist hon hemmet nådde.
Bredvid hästens spilta nu, utan alls att grumsa,
Ställde åsnan sig och lugnt började att mumsa.
Efter maten njöt hon nöjd sömnens hulda gåfva,
Den som släpat så som hon, den har lätt att sofva.