GOSSEN OCH LAMMET.
Gossen. Lilla lam, jag ber dig svara, hvarför du dig jämrar så?
Lammet. Jag min goda moder söker, men ej henne träffar på!
Gossen. Är du rädd, om du är ensam, att dig någon illa gör,
Eller att dig någon griper och som fånge bort dig för?
Lammet. Nej, för slikt jag icke rädes, men min längtan den är stor,
Att få åter sammanlefva med min egen goda mor.
Knappast hörde ömma modern lammets dystra klagosång,
Förrän hon till det tillbaka ilade med snabba språng.
Hvilken glädje, hvilken sällhet, efter smärtan, hvilken tröst
Det för lammet var, att åter höra denna kära röst,
Att tillsamman genom lifvet åter gå med denna vän,
Som det fruktat aldrig nå’nsin att få återse igen.