FÖRSTA BILDEN
På Solö. Ett rum i götisk stil. Solsken.
INGRID svartklädd, sitter vid fönstret och sömmar.
"Uti min örtagård det stod en gång en ros så röd, så röd som allt mitt hjärteblod. Men under bladens bjärta glöd i mullen grodde sorgens bleka lilja.
"De skira färger fullo af
för stormens lek och gny.
Skall väl ur sommartidig graf
den rosen gå i blomning ny?
Tungt är att vattna sorgens bleka lilja.
"Mitt hela lif i väntan går, dess ström ej stämmas kan. Snart örtagården öde står. Där en gång rosenglöden brann nu vissnar äfven sorgens bleka lilja".
Låter sömnaden sjunka, stirrar själsfrånvarande ut i solskenet.
"Ju vissare I liten därupp med desto större makt han draga skall sin gifvare till denna nejd tilibaka." Så lödo prestens ord. Det är min kraft, min själs förtröstan, som skall Waldemar frälsa. Men ack, hvar stund min svaghet mera blottar: Jag kan ej hoppas, mäktar icke tro, så länge än hans öde dunkelt är!
Stiger upp
Ett år har redan gått i oviss bidan.
Min ungdom svinner och min tid förtärs —
Därute drager lifvet stolt förbi
med bröllopsgillen, sång och sommarjubel!
Ut vill jag — ut, att mina bojor kasta
och blomstersmyckad blanda mig i vimlet —
Förgäfves!
Ringen i hafvets djup min hand och fot
förlamar. Uti minnets cell som fånge
jag är till evig hopplös väntan dömd.
Sjunker ned med ansiktet gömdt i sina händer.
FRU RIKISSA inträder sakta utan att Ingrid ser upp.
Ack, barn, låt ej din tanke ständigt stinga på nytt i detta sår, om det skall gro!
INGRID reser sig åter
Blott döden, moder, skingra kan de kval, som efter Edra råd mig själf jag redde, när af min hand jag trohetstecknet drog!
* * * * *
FRU RIKISSA
I sorg och grubbel fånget är ditt sinn. Ännu du hoppas bör på bättre skiften; att ej förtvifla har mig lifvet lärt
INGRID
Du, moder, led en gång som jag?
FRU RIKISSA
Ja, barn,
En sorg lik din jag hade i min ungdom,
fast aldrig än dess hemlighet jag yppat.
Nu till din tröst jag därom tälja vill:
Herr Peder han var sig en riddare su båld, ut drog han i verlden den vida att kämpa för Krist mot de hedningars våld. Då runno mina tårar så strida. Väl stridare månde de rinna ändå, när skeppen buro bud öfver hafvet det blå: Herr Peder ligger döder under palmer i söder, rätt aldrig han med Eder i brudsäng skall gå under solen.
Jag sörjde i nätter, jag suckade i år, då vände min gråt igen att flyta. "I blifven min, stolts jungfru, och torken Eder tår! På Solö skola sorgetankar tryta." Så talade herr Sten. Han var käck och glad och ung, och bodde i sin borg allt sä stolt som någon kung. "Herr Peder ligger döder under palmer i söder, men utan hjärtegamman varder lefnaden tung under solen."
Han log och hjöd mig handen. Då helades mitt sinn. Slik giljare väl kunde det beveka! Snart drog i Solöborgen vårt bröllopsfölje in; så lustigt hördes gigarena leka. Men frammannför gick våren och strödde blommor mång', och under himlafästet jag hörde som en sång: "Herr Peder ligger döder under palmer i söder, men själen ser i himmelrik med fröjd vår lefnads gång under solen."
INGRID
Hur lycklig, moder, var din lott mot min! En varm och djup och tårdränkt hjertesorg är himmelsk lust mot denna dofva oro, som stjäl mitt hjärtas tro, min viljas makt, — som all min kraft att sörja krossat har till stoft och mängt som gift uti mitt blod. så att af fridlös ångest städs det brinner.
Står orörligt stirrande, försjunken i plågsamma tankar, utan att lyssna till moderns ord.
FRU RIKISSA
Mitt kära barn, slå dessa tankar bort!
Var viss, snart kan sig allt i gamman vända.
HERR STEN inträder. INGRID märker det icke. FRU RIKISSA besvarar hans spörjande blick med en stum åtbörd. Han gör en axelryckning och står en stund likasom väntande. Till sist:
Det sägs att tiden helar alla smärtor: då månde denna snart ock vara läkt. Ty kommer jag, min dotter, dig att mäla om stora ting. — Så hör mig!
INGRID återuppvaknande.
Tala fader!
HERR STEN
Nåväl! — Då fullt ett år re'n har förgått se'n junker Waldemar dig öfvergaf, så är för dig han död. Emellan Eder må hvarje band för alltid van löst!
INGRID gör en åtbörd af den högsta öfverraskning.
Ulf Tuvesson, hvars rikedom och slägt allt landet känner väl, har nu af mig begärt din hand och med mitt gillande i dag allt re'n han kommer för att få mitt löfte af din egen mun besegladt.
FRU RIKISSA
Se, Ingrid, hastigt sannas mina ord!
INGRID liksom för sig själf
Men Waldemar, som ringen frälsa skall —
HERR STEN
Ej mer om honom! Föga hopp du har, när prestens råd ej ännu frukter burit. För slika griller du ej offra må den afundsvärda lott, som här dig bjuds.
INGRID
Den lotten tycks mig föga afundsvärd att af min fader till ett svek jag dömes.
HERR STEN
Hvad? Svek! Dig junkern svikit har, ej honom du!
INGRID
Min fader, den klenod, som genom hjärtats dom mig dyrast var, jag gaf som lösen för mitt hjärtas lycka, och himlamakter ropade jag an. Mer helig ed, mig tycks, blef aldrig svuren, mer heligt offer icke bringas kan. Din dotter är för stolt att slikt förgäta; jag måste bida —
HERR STEN
Litar du då än på detta offer?
INGRID efter ett ögonblicks tvekan.
Sant än syns mig ordet:
"I offrets vånda ligger offrets kraft" —
Förvisso är min vånda svår — —
HERR STEN
Ja, väl!
Men om jag riktigt fattat prestens råd,
så löses denna kraft och varder dåd
blott i den mån du däruppå förtröstar.
Jag af din tvekan granneligen ser:
Du känner våndan, tror ej på dess lön
och kan ej tro därpå. Så har du sjelf
den dunkla gatan löst till egen båtnad.
INGRIDS ansigtsutttyck och åtbörder förråda en häftig inre kamp.
EN SVEN inträder anmälande:
Ulf Tuvesson med många män i följe just nu i borgen drager in.
HERR STEN
Se till att för hans folk ej god förplägning fattas!
Svennen går.
Jag går att riddarn helsa. Hit till Eder jag honom för. Nu sansa dig, mitt barn. att din trolofvade du väl må möta.
Går.
INGRID
Till all min smålek alltså äfven den att oåtspord förenas med en annan än den mitt hjärta själfmant gaf sitt val.
FRU RIKISSA
Säg, har då Waldemar din älskog än?
INGRID söker länge efter svar.
Ack, för min blick är allt blott natt och gåtor!
FRU RIKISSA
Ja, barn, en moders öga bättre ser än ditt, som gråtit nyss så mången tår. Allt ligger ljust och klart. De band ha brustit. som vid det flydda fängslade ditt lif, och du är fri. Ditt hjärta har dig löst. När på ditt offer du ej mäktar tro, då är den stolthet blott bedrägligt sken. som dömer dig till ny och fåfäng väntan. Tänk på din moders ungdomssaga, barn. och fatta mod! Men tyst, jag hör dem nalkas.
Dörren öppnas af svenner. ULF TUVESSSON inträder förd af HERR STEN.
FRU RIKISSA
I varen välkommen, herr riddare god!
Vårt hus stor heder I gören.
Och ljusare tider och gladare mod
tillbaka till Solö I fören.
HERR ULF
Min tack, fru Rikissa, för den hälsning så god! Till Solös fridfulla nejder så tidt min varmaste längtan stod från rikets rådslag och fejder.
INGRID för sig själf
En riddersman han är i skick och blick, i later som i dater.
HERR ULF fattar Ingrids hand
Jungfru Ingrid! Mitt ärende kännen I. Kommen jag är med ära till Eder att gilja. Herr Sten redan sport, att I ären mig kär, och styrkt af hans löfte och vilja jag beder, att nu Eder egen mund, den rosenfagra, må säga, hvad själf I menen om sådant förbund, och om denna hand jag skall äga.
INGRID utan att se upp
Ulf Tuvesson! Min faders ord må skänka Eder handen, mitt hjärta lyder andra makters bud.
HERR STEN halfhögt.
Gods död! Hvad? Trotsar hon?
Hejdar sig vid ett förstulet tecken från fru Rikissa.
HERR ULF som släppt Ingrids hand.
I svaren stolt, skön jungfru. Icke nu jag dristade om Edert hjärta bedja, och jag svär, att icke förr vårt bröllop firas skall än detta hjärtas gunst jag vunnit har.
Fattar ånyo hennes hand.
Men intill dess den fagra handen bäre som tecken af mitt löfte denna ring.
INGRID drager undan handen
Af Edert käcka tal man märka kan att kvinnors ynnest Eder billig tycks. Så hören då jämväl den ed jag svär: Ej förr min hand skall bära denna ring än detta hjärtas gunst I vunnit hafven!
HERR STEN
Besinna väl, min dotter, dina ord!
FRU RIKISSA
Förspill ej af en nyck din lefnads lycka!
INGRID
Ack, lycka! — Inför denna ring jag ryser. Dess gyllne skimmer endast minner mig om den, som fordom blänkte på min hand och som jag offrade. — I veten hvarför — — Ja, märken väl, herr Ulf: om jag en gång som husfru träder in i Eder borg skall hotande den tanken städs mig följa att han, den andre, återkomma kan. Af oviss oro skall mitt sinne täras, och lust och löjen fly från Edra salar, och om Ulf Tuvesson det sägas skall att han ett osällt gifte korat sig.
HERR ULF
Nej, jungfru Ingrid, gladeligt jag tror på ljusa framtidsdagar, när en gång I Eder svåra sorg förvunnit hafven. Ej tröst skall Eder tryta, ty jag sett att Eder stolta håg mot höjden trår.
INGRID
Fullväl jag vet, att man herr Ulfs gemål stor heder skall bevisa.
HERR ULF
Kännen I
jämväl den fröjd som heter: städs att söka
ett högre nå?
INGRID
Ett högre? På hvad sätt?
HERR ULF
Som falken stiger går mitt ödes bana, min ätt i landet ädlast är och äldst, i dessa ådror flyter kungablod, och denna hand har redan ofta pröfvat att rikets tyglar hålla. Hafven akt, stolts jungfru! Lätt det händer att en dag en krona sätts på Edra gyllne lockar. Kan sådant hopp ej lifva Edert mod?
INGRID står länge stum, träffad af hans ord. Till sist:
Ja — ja — Det vore lön för all min kvida,
det vore tröst för hvarje stund af kval!
Att gifva lifvet stora syftens glans,
att stolt och hjältelik dess färd gestalta — —
Hvad sällsam eld som tändes i min själ
vid dessa tankar, eggande och ljufva!
Och underbara syner dyka fram
ur flydda drömmars aningsfulla dunkel —
— — — — —
I fjärran står en stad. Dess torn och vallar
i solen glimma. Vinden leker lätt
med fanor, vimplar, band och blomsterslingor,
och rymden dallrar utaf klockors dån.
Från gatorna och torgen glammet går
med presters sång och klangen af basuner.
Och sakta drager upp mot kungaborgen
ett festligt tåg i bjärta skrudars prakt.
Högst rida två i flammande skarlakan.
Hör! Folket jublar —
HERR ULF leende.
"Hell vår fagra drottning!"
Medan Ingrid ännu står halft försjunken i sin syn, sätter herr Ulf, utan att hon gör motstånd, ringen på hennes hand, som han därpå höfviskt kysser. Fru Rikissa omfamnar Ingrid: riddarne vexla ett handslag.