I
En nejd, dold af gråa dimmor.
Sommarnatt i daggryningen. Vid den första svaga morgonljusningen börja
RANS TÄRNOR osynliga i töcknet, att sjunga:
Upp ur de dunkla dvalornas rike
stiger strålande dag.
Jordens söner och döttrar börja
åter sin rastlösa, blinda, gäckande
lyckojagt,
medan vi, den silfverne fraggans
bubblor på tidens flyende bölja,
ögonblicksalferna,
hvila i ljuflig ro och skåda
leende all deras maktlösa id.
Våra äro de, slafvar de föddes! Söker än deras tanke famna verldsalltets vidder, stormar än deras djerfva vilja upp mot oändligheten, där all tidens trånad förtvinar och de heta begären dö, sjunka de dock, när vi dem locka åter till jorden neder, låta sig fängslas af fägrings makt, sänkas i sinnenas sällhetsrus, bländas af glittret från flyktiga formers evigt böljande haf.
Det ljusnar allt mer.
Vi äro glittret, vi äro böljorna. Ve den dåre, som vågar att trotsa, vägrar att lyda vårt lockande bud! En ked af lidanden länkad jordelifvet honom skall varda. Rassla hon skall med en klang af tandagnisslan och snyftande stön, när hans sjudande blod
våndas vildt i försakelsens fängsel.
Tvåfaldt ve den vansinnige, som en gång bunden i våra garn och kysst af vår drottnings läppar, vänder åter till det som han svek! Vägen går öfver lik. Dödens han är.
Dimmorna ha nu skingrats och ljuset vuxit så i styrka att hela nejden kan tydligt urskiljas. Man ser en mindre hafsvik; på dess bortre strand Solö slott, på den hitre en väg, som leder dit rundt viken. Ute i vattnet en stenhäll. Invid land en båt.
TÄRNORNA, hvilande kring stenhällen, vaggade af vågdyningar, fortfara att sjunga:
Nej, I jordens söner och döttrar, lyssnen lydigt till våra lagar, ljufva som sånger i sommarnätter, starka som hafvets hvälfvande vågor! Födde I ären att lyssna och le, födde att tjusas och rusas.
Hör!
Morgonvinden nalkas.
Se!
Ljuset jagar på brinnande vingar
fram i det blå,
tänder blommande färger och toner.
Det skiner och skälfver och svingar,
ytans yrande böljelek klingar,
dallrar och dansar i darrande ringar,
doftar och lyser.
Och buren däraf
ilar lyckan fram öfver brusande haf,
fram emot jordbarnens strand
för att fångas och fly
eller hägra i sky
eller dö mellan trånande armar.
RAN stiger upp ur djupet. Sittande på stenhällen talar hon till tärnorna:
Lättare är väl att sjunga om skenets skimrande välde än att med sjungande skingra de lurande farors hot. Vakten Eder, I glömska och glädtigt glammande tärnor att kufvande kraft ej lägger oss fångna för fiendefot.
TÄRNORNA
Drottning, ditt ord
med oro vi tyda.
Vi längta att lyda.
Drottning, befall!