II.
Dorpat hör icke blott till Estlands utan även till Rysslands mest förtjusande småstäder. Full av gamla minnesmärken, verkar denna stad med sina trånga gränder och slingrande gator historisk vid varje steg och har ett drag av gammal kultur över sig. Men så hörde ju Dorpat ännu så sent som under Alexander III:s regering till Rysslands förnämsta kulturcentra, och ur dess universitet, som tidigare burit en rent tysk prägel genom sina studentkorporationer, kneipaftnar m.m., hava ju en hel del av icke blott Rysslands utan även Tysklands vetenskapliga stormän utgått. Under den förryskningspolitik, som så hänsynslöst tillämpades under Nikolai II:s tid, förlorade orten sin betydelse såsom kulturcentrum. De sista resterna av den forna universitetsglansen och det fria, glada studentlivet, som givit hela staden sin prägel, bortsopades vid krigets utbrott, men minnesmärken av den svunna tiden möter en fortfarande vid varje steg.
Efter de relativt fredliga förhållanden, jag dittills varit med om i Finland, verkade Dorpat vid min ankomst dit i oktober 1915 redan bra nog krigiskt. Staden full av militär, ljusförbud om kvällarna och natten, överallt en mängd tyska och österrikiska fångar, vilka användes till utförande av befästningsarbeten i stadens närhet, förföljelse mot allt, som någonsin varit eller det allra minsta påminde om tyskt, samt slutligen matbristen, som nu för första gången mötte en.
Kommendören för 43. armékåren, general Novikoff, en rysk nationalist av renaste vatten, som dessutom råkat helt i händerna på sin kårkommendant — en mycket obskyr personlighet — utövade genom denne till stadens förskräckelse ett satrapvälde utan like. Personer, hörande till stadens mest ansedda borgare, häktades och trakasserades utan någon som helst anledning och blevo till och med förvisade till Sibirien. Bland andra blev en mycket känd borgare förvisad till det nyss nämnda landets öde trakter av den enkla anledningen, att han vid något slags köbildning hade vågat uttala sitt lilla missnöje över, att en påträngande, otålig dam ej kunde hålla sig till ordningen. Han kunde ju ej ana att damen i fråga för tillfället råkade vara kommendantens älskarinna!
Med de i staden internerade krigsfångarna var det allt annat än väl beställt. Allehanda smittosamma sjukdomar — i synnerhet en elakartad tyfus — härjade våldsamt ibland dem. Till råga på det obeskrivliga eländet blevo en natt c:a 300 krigsfångar innebrända i en av de för dem enkom uppförda barackerna — baracken var av bräder, full med halm samt försedd med blott en enda liten utgång. Detta blev äntligen myndigheterna för starkt och en stor undersökning igångsattes, men enligt ryskt maner slutade den naturligtvis blott med en liten, relativt oskyldig tjinovniks avsättning eller transport.
I Dorpat hade jag den stora turen att bli inkvarterad i en av stadens bättre tyska familjer, varest frun i huset till min stora förvåning visade sig vara norska. Hennes förtjusning över att långt borta från sitt hemland, som hon på flere år ej kunnat besöka, helt plötsligt bli i tillfälle att tala sitt modersmål var naturligtvis ej så liten. Tack vare mitt värdfolk kom jag mycket snabbt in i stadens tyska högborgerliga och adliga kretsar, och det var helt intressant att följa med den politiska utveckling, dessa kretsar så gott som inför mina ögon genomgingo. Från att ha varit icke blott fullt lojala utan till och med tsarens trognaste undersåtar, vilka med hänförelse dragit ut i kriget, förvandlades de småningom av den behandling, de fingo utstå, till rent riksfientliga element, som med otålighet väntade på den stund, då tyskarna skulle komma för att befria dem från oket.
Mellan ryssarna samt esterna och letterna pågick i stället en allt starkare courtoisie med åtföljande lösa och tvetydiga löften om autonomi, jord m.m. Under denna tid formerades de s.k. lettiska regementena — 8 till antalet —, vilka sedermera under bolschevikväldet skulle spela en så stor roll.
Länge skulle min vistelse i Dorpat emellertid ej räcka. Den sista oktober erhöllo vi helt oväntat befallning att följande dag bryta upp för att echélons-vis med tåg transporteras till Riga-fronten. Vår armékår skulle ingå i 12. armén, som under general Gorbatoffskijs befäl opererade på sagda front. Den 2 november bar det redan i väg för staben, som till järnvägsstationen följdes av stadens estniska och lettiska borgare, musik, hurrarop och ovationer. Ett dygn senare anlände vi till vår destinationsort, stationen Rodenpois samt "Waldenrode", varest våra trupper till en början skulle stå i arméreserven på Duna-flodens högra strand, skyddande det, såsom det sedermera visade sig, så farliga frontavsnittet Yxküll-Dalen.
"Waldenrode", ett mycket elegant och modernt inrett jaktslott, uppfört av sten i tre våningar med vinterträdgård m.m., befann sig i ett bedrövligt tillstånd, då vi sent på natten anlände till platsen. Ägaren, en baron Wolff hade flytt och höll sig undan någonstädes i Finland, förvaltaren — en tysk — var förvisad till Sibirien, stall, ladugård samt de flesta boningsrummen hade utplundrats, och det hela var fullt av lettiska flyktingar och kosacker, vilka senare utan vidare tagit stället i besittning och därstädes till och med placerat sina kvinnor och barn. Dessutom stötte vi på några yrande, halvdöda tyfuspatienter. Då alltsammans till på köpet låg försänkt i kolmörker, kan man nogsamt förstå, vilken vår sinnesstämning var vid ankomsten till slottet efter den tröttande, långa resan. Den första natten installerade vi oss alla i broderlig sämja i ett enda rum, men följande dag vidtog genast en obarmhärtig rensning och putsning. Såväl sjuka som friska fingo lov att draga vidare, och ett par dagar senare hade vi det helt gemytligt, till och med delvis komfortabelt — om man betänker att vi befunno oss blott 10-15 km bortom fronten. Här på "Waldenrode" firade jag min första jul ute i fält, långt borta från hemlandet. Dagen till ära hade artilleriet varit mer än vanligt verksamt, vilket till och med åstadkom en viss nervositet ute i staberna. Hos oss var det hela dagen ett löpande av ordonnanser, telefonerna pinglade, telegrafen knackade oavbrutet, befallningar mottogos och gåvos och det militära livet, sådant det ter sig i en större stab tätt bakom fronten, sjöd omkring en. Men trots denna allt annat än om julfrid påminnande omgivning gingo mina tankar ändå omotståndligt hem till norden, till julgranen där borta, till alla de kära egna och till alla de tusen olika minnen, som allt sedan den tidigaste barndomen äro förenade med denna fest. Huru hoppades jag ej, att denna jul skulle vara den sista, jag behövde tillbringa på detta sätt!
Livet förflöt på "Waldenrode" mer än enformigt, den ena dagen var lik den andra, så att tideräkningen ibland kunde vålla en huvudbry. Oaktat det relativa lugnet vid fronten rådde hos oss städse samma språng och samma omöjliga nervositet. Ryssarnas kanske största fel — deras totala oförmåga att organisera och att underlätta ett arbete — framträdde i synnerhet i vår stab, vilken olyckligtvis hade till chef en general, som visserligen var kolossalt flitig, men samtidigt ofantligt nervös och utan den minsta aning om något slags organisation eller arbetsfördelning. Hans mesta tid gick vanligtvis till sökande efter de papper, han själv förlagt. Till hans andra egenheter hörde bl.a. hans vansinniga rädsla för tvål och vatten — jag kommet ihåg huru så gott som hela staben stod fadder, när vi oombedda på nyårskvällen tillrett ett varmt bad och celebrerade högtiden med att rätt hårdhänt tvätta av honom det gångna årets samlade smuts. — Här på "Waldenrode" gjorde döden sin första skörd inom vår relativt trånga krets. En ung stabsryttmästare — kårkommendörens personliga adjutant — sköt sig en kväll under ett plötsligt anfall av sinnesförvirring.
Alltför långvarig skulle min vistelse icke heller här bliva, ty redan i medlet av januari 1916 erhöll jag en kommendering till Riga, till den därstädes förlagda 7. Sibiriska armékåren, i vars stab jag skulle övertaga uppställandet av nya truppenheter och formationer, vilka denna tid i så stor skala överallt bildades. Denna vår skulle nämligen det stora angreppet ske, då den ryska ångvälten omotståndligt skulle rulla i väg mot väster. Med var dag, som den väntade och fruktade förnyade tyska offensiven uteblev, steg segervissheten, men tillika blev det allt klarare för såväl hög som låg, att revolutionen stod för dörren och att den knappast mera kunde undvikas — frågan gällde blott i vilken form den komme att söka sig uttryck.
Det vackra "Waldenrode" återsåg jag aldrig mera. Det undgick icke de kurländska och estländska adelsgodsens tragiska öde. Under revolutionen brändes och skövlades det vackra jaktslottet av en rasande soldathop, och blott ruiner utvisa numera platsen, där det stått.