III.
Riga — "Östersjöns pärla" — gör med sina moderna, västerländska stadsdelar, byggnader och härliga, storslagna trädgårdsanläggningar nog skäl för sitt stolta binamn. Halvcirkelformigt omsluten av de modernare stadsdelarna ligger den gamla staden tätt tryckt till Duna-flodens högra strand. Det gamla Riga med sitt virrvarr av smala, krokiga gator och gränder, uråldriga historiska byggnader och minnesmärken, med anor ända från Svärdsriddarnas tider, sina tusenåriga domer och kyrkor gör ett djupt och oförgätligt intryck. Man känner sig helt plötsligt återförd till tider, då denna stad utgjorde det yttersta bålverket för germansk kultur i öster, till tiderna för Svärdsriddarordens glansperiod.
Ett märkvärdigt öde tyckes världskriget ha beskärt Riga. Ehuru staden låg tätt intill fronten och utgjorde centrum för en hel stor fästningsrayon, var det likväl ej fiendehand, som skulle åstadkomma fördärv och förstörelse över orten, utan stadens egna borgare och landsmän. Först huserade i Riga den ryska byråkratien, som på det mest hänsynslösa sätt gjorde slut på stadens blomstrande industri i sin rädsla för, att den möjligen kunde komma fienden till godo. Därefter, vid uppgivandet av staden, brändes och plundrades den av sina egna lettiska och ryska trupper, varvid knappt en enda affär i centrum skonades; vad som ej togs med, kastades helt enkelt ut i gatsmutsen. — Slutligen följde efter tyskarnas avtåg bolschevikernas grymma vandalism.
Vid min ankomst till Riga vintern 1916 var det alltså icke egentligen krigets direkta härjningar, utan mera självförstörelsen, som gjorde sig märkbar. Överallt tomma hus och kvarter med fastspikade fönster och dörrar! Samtliga fabriker och hela fabriksstadsdelar stodo öde, vittnande blott genom sina gigantiska anläggningar om vilket sjudande arbete en gång pågått i dem — ensamt "Treugolnik" sysselsatte sina tolvtusen arbetare. Ruiner sågos ej — endast invid järnvägsstationen gapade emot en lämningarna av ett stort fyravånings stenhus, utgörande offret för det första, men även sista Zeppelin-angreppet mot de stora broanläggningarna över Duna-floden.
Genom min kommendering till 7. Sib. armékårens stab kom jag tätt inpå själva kriget, sådant det tedde sig vid fronten. Staben för armékåren utgjorde tillika fästningsrayonens stab, och det hörde alltså till dess generalstabsofficerares åligganden att bl.a. inspektera de olika fronterna ävensom att företaga allehanda taktiska rekognosceringar m.m. på hela den vidsträckta s.k. Riga-fronten. Medan staden vid tyskarnas stora framstöt genom Kurland legat fullkomligt försvarslös och i tankarna redan uppgivits av ryssarna, utgjorde den numera ett mycket starkt bålverk, som skyddade den yttersta norra ryska flygeln. Ett helt nät av löpgravar, fästningsverk, taggtrådsstängsel m.m. hade dragits kring Riga, som därjämte på västra sidan skyddades av stora, svårt tillgängliga kärr, t.ex. Tirul-kärret. Det var därför icke att undra över, att det ryska övermilitärkommandot kände sig i fråga om denna ort fullkomligt tryggt och att utländska agenter och attachéer allt som oftast inbjödos hit för att personligen övertyga sig om den ryska frontens orubblighet. Tack vare min språkkunskap blev det vanligen jag, som under sådana besök fick agera ciceron.
De mest omtyckta utflykterna företogos till den yttersta flanken vid Kemmern samt längs Duna-flodens vänstra strand till Kekkau. Båda dessa router bjödo icke blott på en mängd militära sevärdheter i form av befästningar, ruiner efter sönderskjutna hus, militära begravningsplatser m.m. utan även den för en attaché eller korrespondent så nödvändiga nervkittlingen. Den omedelbara närheten av fiendens yttersta löpgravar samt nödvändigheten att färdas längs vägar, vilka lågo under fiendens artillerield, var ju något, som kunde giva material till långa rapporter och korrespondenser, och däri låg ju huvudsaken. Under en sådan exkursion till positionerna vid Kekkau, som jag företog tillsammans med den engelska översten Knox, dödades och sårades ett tiotal soldater i vår omedelbara närhet. Då resterna av de dödade hopsamlades och bortburos (ungefär som bitarna efter ett slaktat och styckat djur), utbrast översten helt riktigt "quelle cochonnerie", men detta hindrade honom ej att höra till dem, som reste fronten runt för att i "civilisationens" namn upphetsa till fortsatt krig.
Kommendör för den 7. Sib. armékåren var under denna period den kände bulgarisk-ryska generalen Radko-Dmitrijeff. Under det rysk-turkiska kriget var han en fader- och moderlös herdepojke, som de ryska trupperna förde med sig till Ryssland, där han uppfostrades och utbildades till generalstabsofficer. Såsom sådan återvände han till sitt hemland, varest han arbetade sig upp till general och krigsminister, skapade och organiserade den bulgariska armén och förde denna under befrielsekriget mot Turkiet från seger till seger. Helt ryskt orienterad som han var, råkade han emellertid mycket snart i konflikt med sin monark, konung Ferdinand, och då världskriget flammade upp, bröt han definitivt med sitt land och sin kung och inträdde i rysk militärtjänst. Under början av kriget avancerade han ända till armébefälhavare, men efter genombrottet vid Gorlice i Galizien fråntogs honom armén och han förflyttades till Riga som kommendör för 7. Sib. kåren. Efter storfurst Nikolajs fall blev han rehabiliterad och erhöll den i Riga förlagda 12. armén. Under revolutionen försökte han genom lismande eftergivenhet hålla sig vid makten, men störtades efter Kerenskijs fall, för att sedermera 1919 bliva arkebuserad eller mördad av bolschevikerna i Kaukasien.
Under min tjänstetid vid 7. Sib. armékårens stab kom jag naturligtvis mycket i beröring med Radko-Dmitrijeff, och jag måste tillstå, att denne general obetingat hörde till Rysslands bästa militärer. Liten och undersätsig till växten samt därjämte något fetlagd, påminde han icke litet om Napoleon, som han för resten medvetet eller omedvetet försökte kopiera. Under hela kriget utvecklade han en energi och ett personligt mod, som för ryska förhållanden var exceptionellt. Slagen och fäktningarna, som han ledde, hörde städse till de mest blodiga, ty han var en gåpåare, för vilken förlusterna ej spelade någon roll. Uppfostrad som han var på de turkiska slagfälten, kunde han emellertid ej riktigt fatta det moderna kriget med alla dess tusen tekniska hjälpmedel, och däri låg hans största svaghet som härförare och skulden till de motgångar han hade t.ex. på Rigafronten.
Efter det enformiga livet ute på "Waldenrode" kändes livet i Riga helt uppiggande, ehuru staden före revolutionen ej bjöd på andra nöjen än ett par dåliga kinematografteatrar och några kaféer, av vilka isynnerhet Reiners samt kaféet "A.T." voro ända till trängsel besökta av officerare, som ifrån de yttersta positionerna utpinade, hungriga och smutsiga kommit in till staden för att slå sig lösa. Efter solnedgången härskade i Riga fullständigt mörker och himlavalvet upplystes blott av ett flertal elektriska strålkastare, som vaktade den sovande staden för zeppelinare. Enligt gängse rykten voro zeppelinare ideligen på väg att överfalla oss med ett regn av bomber. Det intensiva mörkret, strålkastarnas ivriga spel, kanondundret från fronten samt de vid horisonten uppstigande ljusraketerna eller återskenet av någon större eldsvåda gåvo åt hela staden, i synnerhet under de mörka höstnätterna, en fantastisk prägel, som framför allt i de gamla stadsdelarna med deras månghundraåriga kyrkor och minnen gjorde ett outplånligt intryck. Sämst var det under hela kriget ställt med maten och framför allt med kommunikationerna. Blott ett enda litet tåg i dygnet, medförande endast få vagnar, förband Riga med hela norra fronten. Resan till Petrograd, som förut tagit knappa 12 timmar i anspråk, fordrade nu 36, och till på köpet måste största delen av dessa timmar tillbringas på stående fot ute i vagnskorridoren. Fönstren måste vanligtvis användas såsom dörrar. En sådan resa, låt vara att det endast var en permissionsresa, gestaltade sig till en fullkomlig pina. Detta redan vintern 1916, och förhållandena blevo ännu sämre allt eftersom kriget fortskred — man kan alltså mycket väl tänka sig hurudant kommunikationseländet var efter revolutionen samt vid tiden för Rigas intagning. Medan tyskarna under sin framryckning i Kurland byggde tusentals km järnväg jämte kolossala anläggningar, av vilka t.ex. järnvägsbron vid Schavli — "Hindenburg-bron" — obetingat är ett av de största tekniska byggen, som finnas i Europa, lade ryssarna icke två strån i kors för att förbättra sina kommunikationer, utan tvärtom till och med förstörde de på sina ställen det lilla, som ännu fungerade. Det tyska folket skapar och organiserar, det ryska river ned och förstör; båda äro lika stora mästare, var i sin bransch.
Efter slutfört arbete vid 7. Sib. armékåren överflyttades jag på vårvintern 1916 tillbaka till staben för 43. armékåren, vilken numera, då kåren blivit insatt vid fronten, befann sig på ett litet lantställe "Annenhof" 7 km väster om Riga. Vår armékår hade fått sig tilldelad fronten Riga-viken — södra stranden av det stora Tirul-kärret, ett avsnitt på närmare 30 km Om den ryska fronten var gles och svagt besatt, var den tyska nog 3 à 4 gånger svagare, men i stället möjliggjorde järnvägen Mitau—Tukkum med sina förgreningar en snabb omgruppering av de tyska trupperna, något som på den motsatta sidan fordrade dagar och veckor. Kärret Tiruls svårtillgänglighet omöjliggjorde dess effektiva bevakning, på grund varav snart en livlig "trafik" härstädes uppstod mellan fronterna. Överlöpare, förrymda fångar och spioner anlitade denna väg med förkärlek, och det förgick knappt en dag, utan att man hade nöjet förhöra någon bakom fronten knipen individ, tillhörande något av de ovannämnda slagen. Det var för resten denna väg, som de bästa och säkraste uppgifterna erhöllos om fiendens ställningar, omgrupperingar m.m.
Under vårvintern 1916 erhöll jag första gången personlig känning med våra finländska jägare eller den s.k. 27. jägarbataljonen, vilken jag väl hemma hört glunkas om, men på vars existens som en homogen truppenhet jag tidigare icke rätt kunnat tro. En dag erhöll jag nämligen order att infinna mig vid huvudstaben i Riga för att förhöra tvenne överlöpare, som utgivit sig för att vara finska sjömän. Samtliga förhör av överlöpare, spioner m.m. försiggingo i regeln i enrum, och detta kom mig denna gång väl till pass. Jag blev nu i tillfälle att leda förhöret i den riktning, jag på grund av frågans ömtåliga natur ansåg lämpligt, samt att i enlighet därmed behandla det material — teckning över ställningen vid Misse-floden, namnen på en hel del medlemmar av bataljonen m.m. — som de sade sig hava med sig samt så beredvilligt erbjödo mig. Ynglingarna i fråga, Wickström och Tuominen, den ena svensk-, den andra finsktalande, uppgåvo sig hava inträtt i bataljonen för att slippa den fångenskap i Tyskland, i vilken de råkat, då deras skutor kapades vid krigets utbrott. Den stränga disciplinen vid bataljonen hade emellertid blivit dem outhärdlig. Efter förhöret hamnade ynglingarna i Finland, varest gendarmerna togo hand om dem, men på grund av en del mått och steg, som vidtagits, blev deras vidare angivare- och provokationsverksamhet genast stävjad. En vecka senare anlände en tredje finländare till ryssarnas linjer, också han, liksom de två förstnämnda, simmande över Misse-floden, men denna gång omhändertogs han genast av gendarmeriet; man hade tydligen ej mera riktigt förtroende till de av mig verkställda förhören. Av dessa tre överlöpare sköts en i Finland några månader senare av utskickade från jägarbataljonen, de två andra deltogo enligt ryktet i frihetskriget på den röda sidan, bl.a. såsom förare av ett pansartåg. Enligt mig tillhandakommen uppgift lär det hava lyckats dem att fly till Ryssland.
Ryktet att en finländsk bataljon uppträdde som sluten, homogen trupp vid fronten vann ej riktigt tilltro bland militärledningen och väckte mindre uppmärksamhet, än man kunnat tänka sig — det antogs allmänt att det blott var en bluff från fiendens sida, i vilken slutkläm även det av mig uppgjorda förhörsprotokollet utmynnade. Ett par dagar senare kom det förbud från stora högkvarteret att officiellt tala om en s.k. finländsk bataljon, och därmed voro den finländska politiken och hetsen vid fronten för den gången mer eller mindre bragta ur världen.