IV.
Under krigets lopp försökte ryssarna trenne gånger genombryta tyskarnas front vid Riga. Det första försöket gjordes i mars 1916, men utfördes då med relativt små styrkor och fick mera formen av ett rekognosceringsföretag än av en allvarligt planlagd genombrytning. De bägge andra försöken — i juli 1916 vid Kekkau samt vinterslaget vid Aa-floden — företogos med all möjlig kraft och krävde utomordentliga offer, utan att likväl det önskade resultatet uppnåddes.
Efter de stora nederlagen i Galizien och Polen 1915 samt den därpå följande reträtten repade sig emellertid den ryska armén under vinterns lopp mycket snabbt och stod till våren 1916 starkare och bättre utrustad än någonsin förut. Då den österrikiska armén vid denna tid var indragen i en avgörande drabbning genom sin framstöt i Trentino, den tyska återigen bunden vid Verdun, beslöto sig ryssarna för en ny stor offensiv, som skulle skänka dem revansch för de lidna nederlagen samt krossa fienden. Med desto större skäl kunde denna offensiv beslutas, som ryssarnas övermakt på östfronten utgjorde icke mindre än omkring en hel miljon bajonetter. Enligt den uppgjorda planen skulle general Brusiloff i söder börja framstöten mot österrikarna, därefter skulle general Radko-Dmitrijeff göra ett angrepp i norr på Riga-avsnittet och sist skulle centern bryta sig fram för att definitivt klyva den tysk-österrikiska fronten. Det brusiloffska anfallet kröntes till en början med oväntat stor framgång och inbragte närmare tvåhundrafemtiotusen fångar samt en relativt stor terrängvinst. De till Kovel-trakten kastade tyska reserverna gjorde dock snart slut på framstöten samt skaffade österrikarna andrum. — På vår front gjordes ivriga förberedelser allt sedan sommarens början och här koncentrerades i synnerhet grovt artilleri samt en myckenhet ammunition. Anfallet skulle ske i riktning mot Kekkau—Baldon för att i händelse av framgång längs denna väg upprulla hela tyska Duna-fronten. Natten mot den 3 juli vidtogos de sista förberedelserna. Ända till 70-80 bataljoner jämte ett mycket starkt artilleri hade koncentrerats i och för huvudstöten, en hel rysk division skulle demonstrera vid Misse-floden och hela 43. armékåren skulle på den yttersta norra flygeln avancera mot Tukkum. Emot detta relativt stora kraftuppbåd kunde tyskarna vid Kekkau ställa den s.k. 6. reservdivisionen, förstärkt med några landstormsbataljoner — inalles väl en 12-15 bataljoner —; vid Misse-floden befann sig endast 27. jägarbataljonen, som hade att hålla en front på närmare 12 km, och i norr ända till Riga-bukten stodo svaga landstormsregementen. Några större reserver funnos ej. Det såg hotande ut för tyskarna; i synnerhet tedde sig den finländska jägarbataljonens ställning mycket bekymmersam, ty i händelse av framgång för ryssarna vid Kekkau, hade nog denna bataljons öde, hotad som den var i fronten av en hel division, varit beseglat. Bataljonen var då — och dess f.d. medlemmar äro väl ännu — föga medvetna om det farliga i sitt dåvarande läge.
Den 3 juli tidigt på morgonen gick det löst. Artilleriförberedelsen räckte närmare 2 dygn — ända till 200,000 skott av grov kaliber avlossades, vilket för ryska förhållanden var någonting ovanligt — och det tycktes som om ingenting borde ha blivit övrigt av den tyska ställningen. Emellertid möttes de ryska stormkolonnerna vid angreppet av ett starkt, fullkomligt obrutet motstånd. Ryssarnas förluster stego ideligen, och ehuru general Radko-Dmitrijeff pressade på trupperna till det yttersta, blev resultatet blott några förstörda löpgravar.
Överbefälet över den ryska XII. armén, under vars högsta ledning det ryska angreppet skedde, innehades nu av den på nytt i nåder komne generalen Kuropatkin. Liksom i Mandschuriet gjorde sig även här från första ögonblicket hans vanliga osäkerhet gällande. Medan Radko-Dmitrijeff på allt sätt försökte elda upp trupperna och skattade inga offer för stora för att tilltvinga sig ett genombrott, manade Kuropatkin till försiktighet och försökte genom tvetydiga stiliseringar av sina dagorder göra det möjligt för sig att, i händelse han misslyckades, skjuta skulden på sina underlydande.
Då det under världskriget talats så mycket om tyskarnas grymma krigföring m.m., kan det äga ett visst intresse att erfara en av ryssarnas armédagorder från Kekkau-slaget. I förbittringen över tyskarnas starka motstånd befalldes det, "att samtliga tagna fångar skola av trupperna användas som vägvisare, vilka böra gå i spetsen för stormkolonnerna. I fall av olydnad eller förräderi böra de genast skjutas". Tala sedan om ententens ridderlighet eller om Röda korsets heliga konventioner!
Efter 4 dagars blodiga angrepp avblåstes striden. Ryssarnas förluster stego till circa trettiotusen man, varjämte genombrottet misslyckats i grund; tyskarna behövde icke ens draga den allra minsta del av sina reserver till den hotade punkten, utan kunde använda dem på den så starkt hotade södra fronten.
Huvudfelet till såväl den ryska operationens som ententens misslyckande på västfronten låg enligt general Radko-Dmitrijeffs förmenande i artilleriförberedelsen, som föregick varje angrepp. Denna artilleriförberedelse var, då den ju ej gav ett definitivt positivt resultat, blott en alarmklocka, som utbasunerade stället samt även tiden för angreppet, och därigenom uppgav man en av de viktigaste förutsättningarna för att lyckas, nämligen överrumplingen. På grund härav beslöts det, att den tredje operationen skulle föras helt och hållet enligt nya principer. Ingen förberedande artillerield, utan ett nattligt angrepp med i största hemlighet koncentrerade trupper, först därefter — sedan genombrottet lyckats — skulle starka artilleriformationer samt reserver kastas in uti breschen. Enligt detta program inleddes och fördes det blodigaste av alla slag, som utkämpats på den norra ryska fronten, nämligen det s.k. Aa-slaget. Gynnade av stark köld och yrväder lyckades ryssarna på den ryska julkvällen 1916 bryta sig in i tyskarnas linjer sydväst om den lilla staden Schlock. Den därstädes förlagda tyska 4. Posnanska landstormsbataljonen blev fullständigt uppriven och tillintetgjord, och de i spetsen för det ryska angreppet gående lettiska regementena trängde i ett nu ända till floden Aa eller till tyskarnas sista försvarslinje. Tyskarnas ställning var kritisk, och om framför allt de ryska trupperna, som norrifrån skulle taga fienden i flanken, gjort sin plikt, hade väl genombrottet lyckats samt målet Mitau uppnåtts. Men bland ryssarna förmärktes redan nu början till den demoralisation, som skulle bringa hela deras en gång så stolta rike till fullständigt förfall. Trupperna lydde delvis icke order och nekade att gå till angrepp, och staberna samt ledarna visade en oförmåga, som icke ens jag hade tilltrott dem. Min egen kårchef, general Novikoff, som under bataljerna i Polen till och med lyckats komma sig till ett Georgskors, förlorade under slagets gång fullkomligt huvudet. Intressant var att iakttaga, huru han under de mest kritiska ögonblicken icke tänkte så mycket på slagets gång som på att han framför allt icke skulle göra något, som kunde framkalla det höga chefskapets missnöje, kanske med avsked som följd. Varje telegram, som anlände till oss, mottog han med utropet: "Från vem? Har jag fått avsked!?" Att någonting effektivt under sådana omständigheter kunde fås till stånd var ju uteslutet. På grund av den allmänna obeslutsamheten och villervallan fingo tyskarna andrum, kastade i striden några mindre reserver, bland vilka i synnerhet ett kompani L.G. reservjägarne vid Mangel gjorde underverk, och lyckades icke blott hejda anfallet utan även återtaga en stor del av den förlorade terrängen. Ett par veckor senare angrepo tyskarna i sin tur, och striden flammade upp på samma valplats med ny förbittring. På grund av den stora kölden — närmare 25° R. — blev striden mycket svår och förbunden med en kolossal manspillan, i synnerhet på den ryska sidan, ty tyskarna besköto oss under tvenne dygn med den mest infernaliska artillerield samt giftiga gaser. Slutresultatet av det hela blev ungefär plus minus noll. Ryssarna togo en mindre position, det s.k. kulsprutsberget, med ett 30-tal kanoner och ett 1,000-tal fångar, men förlorade i stället i fångar över 5,000 samt i döda och sårade c:a 60,000. De tagna troféerna förevisades av ryssarna i Riga, varest de utställdes framför den ryska katedralen, men — o ve! — bland de tagna kanonerna var ej en enda riktigt tysk, utan alla gamla ryska, som ifrån Kovno släpats hit ut och nu av tyskarna övergivits. Följande dag kom det även befallning att troféerna genast skulle bortskaffas. Uti "Aa-slaget" deltog på den tyska sidan vår finländska jägarbataljon, men på grund av förhållandena kom densamma ej att på ett mera aktivt sätt ingripa. Detta blodiga slag, som med största förbittring fördes ända in till de sista reserverna och under vilket bl.a. letternas förluster stego till närmare 80 %, var ryssarnas sista försök att genombryta järnringen i norr. Efter detta följde snart revolutionen, den allmänna upplösningen och sist Rigas intagning med en förlust för tyskarna av blott ett 80-tal sårade och döda.
Att den tyska arméns stora motståndskraft såväl i väster som i öster ej berodde på att, som general Radko-Dmitrijeff påstod, de ryska artilleriförberedelserna före angreppen antingen varit för långa eller för svaga, kan följande betecknande lilla episod från "Aa-slaget" i sin mån bevisa. Tack vare överrumplingen lyckades det ryssarna att i början av slaget bemäktiga sig ett relativt stort antal fångar. Under förhöret med dessa i kårstaben kom jag bl.a. att träffa på en soldat från Ost-Preussen, vilken, då jag uttalade min förmodan att det nu komme att gå illa för tyskarna på grund av den 5-6-dubbla övermakt, de på denna front hade emot sig, helt lugnt replikerade: "Förlåt att jag säger Eder min mening öppet. Vi tyskar räkna att, om vi på östfronten äro en mot tio, så är det relativt jämnt; äro ryssarna flera, ja, då kan det ju bli något knepigare." En armé, hos vilken självsäkerheten är så stor, kan ej besegras, utan måste, så länge blott denna tro på folkets styrka upprätthålles, kunna framgångsrikt trotsa en hel värld av fiender.