V.
Under året 1915 och i synnerhet de följande åren gjorde sig överallt inom den ryska armén en stor officersbrist gällande. Till avhjälpande av denna tillgrep man det enkla medlet att vid de gamla officersskolorna inrätta korta kurser, som på några månader skulle "färdigbaka" det nödiga behovet. Emellertid visade det sig rätt snart att dessa "krigsfänrikar" ytterst sällan på den korta utbildningstiden kunnat inhämta ens de allra elementäraste fackkunskaper, och, för att i åtminstone någon mån komplettera dessa, inrättades vid de olika fronterna under vintern 1916 officersrepetitionskurser, till vilka "fänrikarna" i tur och ordning under vinterns lopp skulle kommenderas. Även hos oss på Riga-fronten i den f.d. mondäna badorten Majorenhof uppsattes en sådan skola, och jag fick i uppdrag att där föreläsa i taktik. Kurserna öppnades och invegos enligt rysk sed med pomp och ståt och hänförelsen var stor, för att naturligtvis, som det alltid gått i det landet, snart svalna av samt småningom dö bort. Från invigningsfesten, som bevistades av general Radko-Dmitrijeff samt hela det höga chefskapet, minnes jag bl.a. det officiella invigningstalet, som hölls av arméprästen — detta tal var nämligen utomordentligt betecknande för de åsikter, som härskade och inpräntades under världskriget i alla rättrogna ryssar. "Detta stora världskrig, uti vilket vårt land nu är indraget, är, mina herrar, ej blott ett stort fosterländskt krig, ett sådant, som våra förfäder förde år 1812 emot inkräktaren och usurpatorn Napoleon, utan i ännu högre grad ett heligt krig. Gud har ställt Ryssland i spetsen för de nationer, vilkas heliga mission det blivit att på nytt rädda den mänskliga kulturen samt Europa och den sanna kristendomen från barbarerna."
Talet väckte naturligtvis ett nytt utbrott av nationell hänförelse bland den församlade officerskåren, men runt omkring talade de plundrade och skövlade villorna, på vilkas väggar man med människoexkrement ritat kejsar Wilhelms porträtt och uti vilka kommoderna och bordslådorna fått tjänstgöra som W.C., sitt stumma, men tydliga språk. Allt detta skedde till på köpet i eget, av fiendehand ännu icke berört land. Samma förödelse, som övergått Majorenhof, hade för övrigt utsträckts över hela den vackra Rigastranden. Fullkomligt skövlad och förstörd låg den lilla vackra och för sina svavelkällor bekanta badorten Kemmern. Den hade visserligen några timmar varit besatt av fienden, men själva förstörelsen träffade den likväl först vid kosackernas samt i synnerhet de s.k. "partisanernas" ankomst och inkvartering. Ingenting skonades — till hästkrubbor användes marmorbadkar, det stora kurhuset apterades till stall o.s.v. Inredningen, ja till och med golv och väggar i samtliga villors bottenvåningar brändes så småningom upp. En härlig hundraårig skog omgiver hela orten, men ryssarna voro för lata att taga de nödiga stegen för att därifrån hämta bränsle — de föredrogo att helt enkelt hugga bräderna bort från närmaste vägg eller att elda med husets möbler. Det var en originell syn att se denna ort år 1917 — det året tillbragte jag en tid därstädes som t.f. stabschef för 109. divisionen. Då bottenvåningarna voro renskrapade och uppbrända, stodo villorna som på styltor, och det var med knapp nöd man lyckades skaffa sig ett något så när beboeligt litet kyffe med de nödvändigaste möblerna. Dessutom befann sig orten under artillerield från strandsidan, varest tyskarna uppställt ett par långskjutande kanoner, ur vilka de systematiskt vid middagstiden serverade oss 20 à 25 grova skott. Jag kan ej påstå att denna "dessert", som vanligtvis applicerades i ens allra närmaste omgivning, hörde till de smakligaste eller bidrog till höjandet av stämningen och aptiten vid middagen, Men människan vänjer sig ju vid allt och snart gåvo "smällarna" blott nya impulser åt skämtarna vid bordet — man skar vitsar över följderna av t.ex. en granats plötsliga inslag i soppskålen, över grannens blekhet eller hastigt påkommande aptitlöshet, illamående eller annat dylikt.