VI.
Den stora ryska marsrevolutionen, som i det inre av Ryssland och även i Finland utmynnade i excesser, massmord på officerare m.m, avlöpte hos oss vid Riga-fronten relativt lugnt. Efter det vi under 3 dagar varit fullkomligt utan alla nyheter — rykten voro blott i omlopp om en utbruten större strejk i Petersburg — erhöll järnvägspersonalen vid samtliga stationer helt oväntat ett telegram, i vilket järnvägsmännen av en viss Bublikoff, som utgav sig för den nya regeringens kommunikationsminister, uppmanades att kvarstå på sina poster. Vilken uppståndelse detta telegram åstadkom, kan man lätt tänka sig, men snart följdes detsamma av en hel mängd andra, som bättre klargjorde situationen. Såsom överallt i landet höjdes här vid Riga ingen röst eller hand till tronens försvar, och glädjen över den förändrade situationen var allmän. Det höga chefskapet och de bildade idealiserade sitt folk och sågo i denna relativt oblodiga revolution någonting stort, vackert och till och med enastående i historien, något som skulle frigöra Rysslands stora andliga och materiella krafter samt föra det till en snabb och glänsande seger. Soldatesken åter fröjdade sig åt att slippa disciplinen, att kunna ge fritt lopp åt alla sina lidelser samt att snart få komma hem, ty nu skulle och måste det ju bli fred. Enligt mitt förmenande var det just i denna kolossala trötthet på kriget och ej i något annat som huvudorsaken till revolutionens snabba seger låg — och hade herrar Kerenskij et consortes uppfattat detta, vore Ryssland i detta ögonblick helt visst starkare än någonsin förut. — Revolutionen förde naturligtvis med sig förändrade förhållanden även för staden Riga. Det förhatliga mörkret försvann, teatrarna öppnades, kaféer och cabareter uppstodo överallt i staden, musiken fick ånyo ljuda på restaurangerna, dagarna igenom tågade processioner längs gatorna, hållande meetings här och där, och slutligen arrangerades folkdanser med illumination och fyrverkeri ute i alla stadens folkparker. Att kriget ännu pågick, att fienden befann sig på knappa 20 kms avstånd glömdes fullständigt, och ryktet visste till och med förmäla att själva fronten på sina ställen totalt blottats, i det soldatesken, föredragande en s.k. gulanje framför livet i löpgraven, helt enkelt begivit sig i väg till festen i fråga. Det höga chefskapet förlorade delvis fattningen, delvis försökte det att genom en ända till inställsamhet gående eftergivenhet vinna soldaternas gunst. Bl.a. kommer jag ihåg hurusom general Radko-Dmitrijeff, vilken efter "Aa-slaget" i januari låtit arkebusera ett femtiotal soldater, som vägrat att gå till storms, officiellt tillät att liken nu ett par månader senare grävdes upp för att under militära hedersbetygelser på nytt bisättas. Därvid framhöll han de arkebuserade såsom hjältar, de där offrat sitt liv för revolutionen och folket. Onda tungor påstodo till och med att generalen setts tåga i likprocessionen med en stor röd flagga i handen.
Det fanns i Riga likväl även kretsar, i vilka nyheten om tsarens fall väckte icke blott bekymmer utan rent av sorg, och det var bland balterna. Ehuru tsaren personligen kanske då mera ej var så populär bland dem, var likväl den monarkiska principen så starkt rotfäst, att jag t.ex. vid några tillfällen blev vittne till hurusom gamla herrar och damer snyftade och gräto, då kejsarporträtten togos ned från väggen för att gömmas eller förstöras. Därtill kom naturligtvis skräcken och rädslan för de revolutionära letterna, som år 1905-06 brände, skövlade och mördade allt tyskt inom landet.
Ifrån att revolutionen i Riga liksom överallt vid fronten hade avlupit så gott som utan svårare excesser, började emellertid den allmänna disciplinlösheten och till och med en sorts bolschevism hos trupperna att göra sig allt mera gällande ju längre tiden led. I spetsen för de bolschevistiska tendenserna gingo de lettiska regementena samt 109. infanteridivisionen, vilka trupper väl voro de allra första av Rysslands fronttrupper, som öppet övergingo till idén om den av Lenin i Petersburg förfäktade "proletariatets diktatur". Under vårens och sommarens lopp anlände till fronten både engelsmän och fransmän, vilka utsänts av ententen för att uppelda den omorganiserade ryska revolutionsarmén till förnyad strid för frihet, jämlikhet och broderskap. Slutligen kom själva Kerenskij, den ryska marsrevolutionens ledare och gunstling, men trots stora löften uppnåddes på den norra fronten intet. Armén gick här långsamt men säkert mot förfall och upplösning.
I början av sommaren insjuknade jag häftigt i en gammal åkomma, för vilken jag redan tidigare just före krigets utbrott sökt bot vid Porla badort i Sverige, och måste intagas på officerslasarettet i Riga, vilket lasarett upprättats och underhölls av balterna. På detta lasarett kom jag snart i intim beröring med stadens tyska läkare samt dess tyska aristokrati och fick personligen övertyga mig om med vilken stor otålighet "befriarna" voro efterlängtade, hurusom hatet emellan "baronerna" och letterna var outsläckligt samt hurusom så gott som hela den bildade klassen i en inkorporering eller, i sämsta fall, i någon sorts personalunion med Tyskland såg Kurlands och Livlands enda möjliga framtid.
Under juli och augusti månader började bland stadens befolkning och i synnerhet bland dess judiska element allt oftare höras rykten om en förestående tysk frammarsch på den norra fronten med en därmed följande intagning av Riga. Det ryska armébefälet satte till en början tilltro till dessa rykten och vidtog därför en del försiktighetsmått; fronten vid Kemmern förkortades, nya etapplinjer upprättades för att underlätta ett eventuellt återtåg m.m. Emellertid förflöto dagar och veckor utan att någonting hördes av, och då någon omgruppering hos tyskarna ej kunde förmärkas, antogs det allmänt, att detta rykte var likt alla de andra, som tidtals av fienden utspredos för att hålla nervositen hos den andra parten vid liv. Huru lugn och ovetande man var bevisas bäst av följande lilla episod: den 1 september g.st. hade jag på lasarettet besök av en kamrat från kårstaben, vilken bl.a. hade omsorgen om stabens underrättelseavdelning. På min fråga om någonting nytt avhörts, meddelade han att allt var lugnt och stilla. "Ja, det är sant, i dag hade vi en överlöpare — en soldat från Elsass — som påstod att tyskarna i natt tänka slå broar vid Yxküll över Duna-floden samt taga Riga, men det är ju ej första gången man får höra sådana historier. Värdet av dem känner du ju." Men denna gång skulle överlöparens historier likväl besanna sig. Efter en häftig artilleriförberedelse, vid vilken tyskarna första gången använde en ny sorts gas, som sönderfrätte gasmasker och kanonrören (samma gas användes av dem något senare på italienska fronten vid det stora genombrottet därstädes), rensades inom några timmar den motsatta stranden vid Yxküll och ryssarnas artilleripositioner vid Kekkau. Klockan 4 på morgonen den 2 september slogos broarna över floden, och några ögonblick senare satte sig den 3. tyska gardesdivisionen i besittning av Dunas högra strand ett tiotal km söder om staden Riga. Då vi på lasarettet den 3 på morgonen utan någon aning om det passerade vaknade, var Rigas öde redan avgjort. Försöken att återtaga den förlorade positionen misslyckades och det återstod för armébefälet blott att giva order om omedelbart återtåg, ifall det ej ville riskera att få sin reträtt avskuren. Den 2 och 3, medan striderna om etapplinjerna pågingo, skedde utrymningen av Riga-fronten. Tack vare tyskarnas relativt svaga påtryckning försiggick evakueringen till en början i god ordning, ehuru Riga dessa dagar direkt besköts från Yxküll-sidan av tyskarnas långskjutande kanoner. Inalles avlossades mot staden inemot 50 grova skott, av vilka — bl.a. — ett träffade en kinematografteater och ett slog genom grannhuset till vårt lasarett. Av stadens invånare sårades och dödades sammanlagt omkring 200 personer. Någon regelrätt evakuering av staden kunde naturligtvis ej komma i fråga; sålunda blev t.ex. vårt lasarett helt och hållet lämnat åt sitt öde. De som till fots eller häst sökte sig ut ur staden råkade emellertid i tyskarnas händer, ty redan på morgonen den 3 voro både järnvägen och landsvägen Wenden—Petersburg avskurna. Den 3 på morgonen, då arriergardena började draga genom staden, vidtogo såväl trupperna som pöbeln med ett allmänt plundrande. Överallt såg man av ryssarna anstiftade eldsvådor — sålunda kunde jag från mitt fönster samtidigt räkna 24 större brasor. Samtliga butiker och bottenvåningar i hela staden skövlades och luften genljöd av starka explosioner, artilleri-, kulspruts- och gevärseld.
Detta trevliga spektakel räckte till inemot kl. 4 på e.m. Då inträdde plötsligt dödstystnad. Men några minuter senare bröt ett jubelskri löst: "De ha kommit!" Från källare och andra gömslen strömmade folk fram, välkomnande de från alla sidor samtidigt helt lugnt inkommande tyska trupperna med blommor, mat, glada hälsningar, ja, till och med kyssar. Ordningen upprättades i ett ögonblick, och det var ett verkligt nöje att bevittna med vilken disciplin och färdighet tyskarna besatte Riga. Redan följande dag spelade militära musikorkestrar överallt i stadens parker, och vitklädda flickor och damer kurtiserade efter bästa förmåga de blomsterprydda krigarna. På en dag återtog Riga sitt fredliga utseende, och man glömde nästan bort att det egentligen ej var de egna utan fienden som nu tagit hand om samhället och att fronten blott förskjutits några tiotal km österut.
Rigas intagning lämnar det bästa beviset på skillnaden mellan en välorganiserad, väldisciplinerad och utmärkt armé och en mer eller mindre milisartad sådan — vilket ju den ryska då redan var. Ehuru ryssarna några veckor tidigare, uppeldade av patriotiska tal, högtidligt svurit på att, fastän de själva ogärna ginge till anfall, dock försvara sina positioner och sitt land till sista blodsdroppen, kostade Rigas intagning tyskarna blott circa 80 man i döda och sårade, medan ryssarnas förluster räknades i tiotal tusen. — Ett memento för dem som i skyddskårer och allmän milis se sitt lands självständighet gentemot en yttre fiende tillfyllest tryggad!
Den 6 september anlände till Riga kejsar Wilhelm och avhöll där stor kejsarparad. Vid paraden närvoro bl.a. överbefälhavaren för den tyska norra fronten, prins Leopold av Bayern, dagens hjälte general Huitier, vilken lett operationerna, m.fl. Med anledning av besöket skänkte kejsaren 100,000 Rmk åt stadens fattiga.
Några dagar efter Rigas intagning överflyttades jag jämte de övriga officerarna från vårt sjukhus till ett tyskt fältlasarett, varifrån vi så småningom efter tillfrisknandet skulle sändas till Tyskland. Emellertid anlände från det stora högkvarteret, vilket beträffande Östersjöprovinserna och balterna beslutat sig för en politik, som åsyftade dessas vinnande för den tyska saken, befallning om att samtliga balter skulle på hedersord befrias från fångenskapen, och efter några dagars extra väntan samt förfrågningar inneslöts även min värda person i denna grupp. I stället för ett fruktat fångläger skulle nu det återuppståndna Riga bli min vistelseort och det dagliga brödet mitt enda bekymmer. På tal om musiken, som tyskarna dagligen serverade befolkningen i Riga, yttrade sig en tysk soldat en dag mycket betecknande: "Den myckna musiken tjänar till att överrösta magens kurrande." Och väl var det, ty med provianteringen stod det allt annat än väl till. De små förråd, som ännu funnos under den ryska tiden, blevo vid stadens evakuering plundrade och uppbrända, och tyskarnas proviant räckte knappt ens åt dem själva. Huru befolkningen ändå kunde reda sig och slå sig ut, är för mig en gåta, vilken emellertid sannolikt hade sin lösning blott i tyskarnas stora organisationsförmåga och i den stora massan judiska affärsmän, som trots alla ryska utvisningsorder allt fortfarande fanns i staden.
För juden har ju i Ryssland redan under normala tider det omöjliga varit möjligt, så mycket mera då i krigs- och revolutionstider.