VII.
Den 10 oktober erhöll jag helt oväntat kallelse att ofördröjligen infinna mig hos 8. arméns överkommando i Riga. Där blev jag till min stora förvåning underrättad om att jag med följande tåg skulle expedieras till Berlin på order av generalstaben därstädes. Tidigt följande morgon bar det i väg. Jag åtföljdes av en tysk underofficer, som hade till uppgift att bevaka mig, men att tillika spela rollen av den älskvärda värden, ty under färden bjöds jag på tyska statens bekostnad på ypperlig kost i tågets restaurationsvagn. Resan gick längs den nya banan Riga—Mitau—Schavli—Königsberg—Berlin, som tyskarna byggt under kriget och som väl i framtiden kommer att bli en del av den huvudtrafikled, som skall förbinda såväl Petersburg som Finland via Reval med Berlin. Resan Riga—Berlin tog jämnt 26 timmar i anspråk, men denna resetid kommer väl att under normala förhållanden betydligt kunna förkortas. Tidigt på morgonen den 12 anlände vi till Berlin, där jag emottogs av en ung löjtnant Dettman, densamme som sedermera arbetade hos oss i Helsingfors vid den därvarande tyska kommendanturen. Förd av honom till Schmidts hotell invid bangården, blev jag, sedan jag på anfordran givit mitt hedersord på att ej försöka rymma, överlämnad åt mig själv och mina meditationer, vilka naturligtvis hela tiden kretsade kring det gåtfulla ändamålet med denna mystiska resa. Ända hittills hade jag nämligen på mina försiktigt framkastade frågor ej erhållit något annat besked, än att ordern kort och gott lydde, att jag skulle ledsagas till Berlin. Länge skulle min nyfikenhet emellertid ej ställas på prov, ty några timmar senare avhämtades jag på nytt av löjtnant Dettman, som nu förde mig till ett av de många hus vid Wilhelmstrasse, vilka apterats för utrikesministeriets räkning och för den i närmaste kontakt med detta ministerium arbetande "Section Politique" vid stora generalstaben. Här infördes jag till en liten, fetlagd, mycket förekommande och älskvärd herre, som efter en hel del introducerande fraser äntligen rodde ut med vad saken gällde. Jo, han önskade veta ingenting mer eller mindre än min ställning till ett väckt förslag om att jag skulle övertaga ledningen av den finländska jägarbataljonen, som på grund av särskilda omständigheter befann sig i fullkomligt upplösningstillstånd. Dessutom skulle på min lott komma att övertaga och fortsätta det arbete, vår i Stockholm varande aktivistiska, militära organisation handhaft, vilket arbete, till följd av att den tyska generalstaben av flere skäl icke mera ansåg sig kunna samarbeta med organisationen i fråga, ej mera tycktes avancera.
Min interlokutör var den sedermera även hos oss i Finland kände "direktören" Steinwachs, en politisk konspiratör av första rangen och en av huvudfigurerna uti den på sin tid så kända "Agadir-affären". För tillfället sysslade han speciellt med den "finländska frågan" och inlade stora förtjänster i tillkomsten och ordnandet av den tyska hjälpen speciellt vad vapenleveranserna beträffar.
Principiellt godkännande direktör Steinwachs' förslag, ville jag likväl, innan jag skred till arbetet, på grund av att jag på så lång tid ej haft någon kontakt med hemlandet, få upplysning om en hel del närmare detaljer samt tillika visshet om att militärkommittén i Finland skulle godkänna mig som sitt ombud i Tyskland. Ett annat huvudvillkor var, att Tyskland verkligen med allvar skulle åtaga sig vår sak och att det hela ej komme att avlöpa ungefär som t.ex. det irländska äventyret.
Följande dag sammanfördes jag med chefen för "Section Politique", kapten v. Hülsen, med vilken frågan på nytt utförligt debatterades och för vilken jag ånyo utlade mina villkor, i synnerhet det sistnämnda. Min förvåning var stor, då jag erfor, på huru lös grund vårt företag i Tyskland tills vidare var byggt. Hela jägarbataljonens öde hängde verkligen på ett hår, ty det existerade egentligen inga överenskommelser eller bindande löften från tysk sida beträffande bataljonen och tillvaratagandet av vårt lands intressen vid ett eventuellt fredsslut. Sådana löften hade dock bort kunna vinnas som vederlag för de betydande tjänster jägarna, i synnerhet under sina kommenderingar till Finland och Ryssland, gjort Tyskland.
Av kapten v. Hülsens ord kunde jag draga slutsatsen, att den militära kommittén i Stockholm ofta arbetade för sig utan någon kontakt med härledningen i Tyskland och t.ex. gav viktiga order till Finland, utan att den tyska generalstaben på något sätt godkänt desamma. Sålunda hade bl.a. militärkommittén i Finland på hösten 1917 helt plötsligt och oväntat från Stockholm erhållit besked om att våra jägare den 9 september skulle landstiga i Finland, för att börja befrielsekriget mot Ryssland, som ju vid denna tid ännu hade c:a 100,000 man väl organiserade och relativt väl disciplinerade trupper i landet — frånsett hela den stora garnisonen i Petersburg, vilken ju med lätthet hade kunnat dirigeras till Finland. För att höja modet här hemma meddelades det tillika, att en större tysk truppstyrka genast därpå skulle följa efter till Finland. Men icke nog härmed. Även bataljonen gjordes klar till avresa, och hade ej excellensen Ludendorff, för vilken den s.k. finländska planen förelades, genast förkastat densamma, såsom varande vanvettig och för vårt land ödesdiger, och tillika kategoriskt förbjudit avsändandet av bataljonen, hade vårt land och jägarna genom detta äventyr kastats i olyckor med de mest vittgående följder. Ty någon tysk dessant i Finland var och kunde det vid denna tidpunkt på allvar ej ens ha varit tal om. Dessa m.fl. liknande detaljer gjorde, att jag lät min tvehågsenhet fara, ty huvudfelet till allehanda missförstånd låg väl däri, att all korrespondens gick genom mellanhänder. Skulle någonting av värde kunna uppnås, måste det förberedande arbetet utföras i Berlin i direkt kontakt samt i full överensstämmelse med arbetet i tyska generalstaben och högkvarteret. Att icke blott den tyska generalstaben utan även militärkommittén i Finland kommit till samma åsikt, såg jag därav att, som jag någon tid senare erfor, denna sistnämnda hade fäst tyskarnas uppmärksamhet på mig, såsom varande en lämplig person, med vilken den tyska generalstaben kunde samarbeta och som den vid behov kunde använda.
Efter att ha blivit introducerad vid generalstabens "Section Politique" och av densamma till och med välvilligt uppmärksammats med inbjudning till tvenne splendida middagar på Hotel Adlon och Hotel Esplanade, intog jag säte och stämma i sagda sektion som representant för det blivande "självständiga Finland". För att befria mig från allt onödigt skvaller och alla misstankar — ty även i Berlin härskade bland allmänheten en viss spionskräck — omdöptes jag officiellt till herr W. Thalen från Riga, under vilket namn jag vistades i Berlin de första månaderna, ända tills förhållandena genom Finlands självständighetsförklaring omsider tilläto mig att öppet uppträda under mitt riktiga namn och med mig tillkommande militärrang.
Vid min ankomst till Berlin frapperades jag av att finna förhållandena där så litet förändrade mot förr. Hade ej det överallt härskande kortsystemet samt frånvaron av automobiler, hyrkuskar och kokotter gjort sig gällande, hade man knappast märkt att kriget allt fortfarande rasade med om möjligt ännu större intensitet än tidigare. Händelserna vid fronten togos med det största lugn och av någon egentlig hätskhet gentemot fienden, en sådan som man kunde märka t.ex. i Ryssland, skönjdes ej ett spår, måhända snarare motsatsen vad Ryssland och Frankrike beträffar.
Med mitt egentliga arbete kunde jag på mera energiskt sätt vidtaga först efter det en del av den i Stockholm startade "finska delegationens" medlemmar på uppmaning av tyska regeringen i och för mera definitiva underhandlingar anlänt till Berlin. 1 medlet av november samlades på Hotel Furstenhof senator E. Hjelt, professor R. Erich, baron A. v. Bonsdorff, direktör S. Sario, ryttmästaren M. Gripenberg, doktor H. Gummerus och jag, och därvid beslöts att överflytta delegationens huvudarbete från Stockholm till Berlin och att i Stockholm bibehålla blott ett litet filialkontor, som under mag. K. Donners ledning skulle ombesörja förbindelsen med hemlandet. Ledningen och skötseln av jägarbataljonens angelägenheter överlämnades åt mig samt ryttmästaren Gripenberg, vilka tillika ägde bevaka bataljonens intressen vid tyska generalstaben. Dessutom erhöll jag uppdraget att såsom representant för militärkommittén i Finland söka anskaffa vapen, ammunition m.m. och att utarbeta en aktionsplan, som skulle stå i konformitet med tyskarnas egna planer och det allmänna militära läget.
För att handhava den politiska agitationen i Tyskland hade tidigare under direktör Sarios sällsynt energiska och målmedvetna ledning grundats "Das Finländische Bureau", vilken utgjorde det första lilla fröet till vår blivande ambassad i Tyskland. Byrån i fråga inrymdes i en liten källarvåning på tre rum vid Nürnberger Strasse, men blev det oaktat ett gemytligt samlingsställe, till vilket samtliga i Berlin då vistande finländare städse plägade söka sig för att träffa landsmän och för att erfara de färskaste nyheterna från hemlandet. Då direktör Sario i början av december 1917 reste till Sverige och sedermera därifrån över till Finland, övertogs hela byrån av mig, varigenom även vår nya militära avdelning kom att koncentreras därstädes. Arbetet på byrån var hela tiden, oaktat de minimala resurser som stodo till dess förfogande, mycket intensivt. Tidningarna uppvaktades och informerades angående förhållandena hos oss, en hel del broschyrer författades, utgåvos samt distribuerades bland centralmakternas ledande statsmän och politici, politiska och geografiska föredrag arrangerades, ja till och med s.k. finländska aftnar med rikhaltigt program och dans fingos till stånd. Vid jägarbataljonen i Libau anordnades nya officers- och undervisningskurser, s.k. sprängkommandon inövades och hela arbetet därstädes inriktades på en direkt förberedelse till det, som skulle förestå jägarna efter deras hemkomst. Genom detta ingöts även nytt mod och hopp i bataljonen, vilken redan trodde sig glömd av hemlandet och av nervositet hade svårt att hålla ihop. Till höjandet av stämningen bidrogo dessutom i hög grad de relativt stora penningebidrag, vilka nu så småningom började inflyta från Finland och vilka genom vår byrå i Berlin fördelades bland de mest behövande av jägarna och bland jägarbataljonens olika kassor. Genom denna omorganisation kom nu äntligen den så länge saknade, ständigt till hands varande, förmedlande mellanhanden mellan jägarna och det högsta tyska militärbefälet till stånd, tack vare vilken en mängd frågor och smärre missförstånd mycket snabbt kunde ordnas till ömsesidig belåtenhet.
Handhavandet av den finländska saken och överledningen av jägarbataljonen koncentrerades hos tyskarna i Berlin å generalstabens "Section Politique", som direkt underlydde det stora högkvarteret och erhöll sina direktiv av general Ludendorff själv. I spetsen för "Section Politique" stod den redan nämnde kaptenen v. Hülsen, till vilken vårt land står i största tacksamhetsskuld, ty tack vare det stora anseende och inflytande, han åtnjöt i det tyska högkvarteret och hos general Ludendorff, vars speciella gunstling han var, har han i mycket hög grad medverkat till ernåendet av vår självständighet. I honom hade vårt land en av sina allra bästa vänner och förkämpar, och jag kan väl öppet tillstå, att mången svårlöst politisk fråga blott tack vare hans takt och målmedvetna, säkra och energiska arbete erhöll en för oss lycklig och snabb lösning. I sin närmaste man kapten v. Püschel hade han en värdig medarbetare. Också han hör till de män, som vårt land städse med tacksamhet bör ihågkomma.
Medan förhållandet och samarbetet mellan generalstaben och oss var det mest intima och hjärtliga, kan detta ej sägas om vårt förhållande till det tyska utrikesministeriet, åtminstone ej efter det den för vårt land och dess strävanden sympatiskt stämda statssekreteraren Zimmermann ersatts av herr v. Kühlman, vilken ställde sig, om ej direkt fientlig, så likväl ganska kylig gentemot våra strävanden. I synnerhet under tiden för avslutandet av freden i Brest-Litovsk kommo våra intressen först i andra planet, och att desamma likväl vid detta fredsslut i någon mån bevakades berodde, enligt min mening, huvudsakligen återigen på general Ludendorffs personliga föranstaltande.
Genom bolschevikrevolutionen i Ryssland samt Kerenskijs fall kom situationen för Finland i ett annat skede. Då ett fredsslut mellan Tyskland och Ryssland numera kommit på dagordningen, gällde det för oss i Berlin närmast att förmå Tyskland att definitivt fatta ställning till den finländska frågan. Tills dato hade tyska regeringen ej givit några som helst bindande löften åt Finland, och fara förefanns att, då det för Tyskland framför allt gällde att säkerställa sin östfront, våra intressen lätt kunde komma att skjutas å sido.
Den tyska regeringen borde sålunda bibringas övertygelsen, att Tysklands intressen krävde ett militäriskt och ej blott politiskt ingripande i Finland. I ovannämnda syfte inlämnades under hösten 1917 till tyska högkvarteret en av dr Gummerus, dr W. Sivén och mig författad skrift, i vilken vi förfäktade nödvändigheten av att Tyskland direkt ingrepe i vårt lands öden och överginge från löften till handling. Ett aktivt militärt ingripande, skedde det ock i minsta möjliga mån, skulle klara den politiska situationen i norden samt tillika möjligen rädda Finland undan den hotande finsk-ryska bolschevismen. Då det under denna tid på året knappt kunde bliva tal om en större aktion på själva det finska fastlandet, gällde det tills vidare att endast besätta Åland samt att av ögruppen skapa en mellanstation eller en bas för den framtida huvudoperationen. Samtidigt med Ålands besättande skulle den finländska jägarbataljonen överföras dit, för att där kompletteras av nya skaror finländska frivilliga, som helt visst under sådana omständigheter skulle tillströmma.
Med anledning av denna skrivelse sände general Ludendorff i början av december månad chefen för den politiska avdelningen vid högkvarteret, general Bartenwerfer till Berlin, för att personligen konferera med oss. Vid konferensen, som hölls uti generalstaben, närvoro från finländsk sida senator Hjelt, baron v. Bonsdorff, ryttmästaren Gripenberg och jag. Till en början ställde sig tyskarna mycket avvisande gentemot hela planen, men då jag, sättande allt på ett kort, hotade med att vi, då vi omsider fått nog av löften och väntan och till varje pris måste vinna vår frihet, skulle vända oss helt till ententen, om Tyskland nu lämnade oss i sticket, lovade general Bartenwerfer att framföra allt det sagda till general Ludendorff och att planen på en expedition till Åland och Finland skulle tagas under noggrann omprövning samt förverkligas, så framt förhållandena det tilläte. Tillika erhöllo vi löftet om att Tyskland, ifall det tidigare skulle komma till någon sorts uppgörelse med Ryssland, skulle av detta fordra erkännandet av vår självständighet samt bortdragandet av de ryska trupperna ur landet. Detta senare löfte bekräftades sedermera även skriftligt av general Ludendorff. Med generalstaben var allt således relativt gott och väl, men med utrikesministeriet kommo vi ej långt, i synnerhet som till vår olycka den nyutnämnda statssekreteraren v. Kühlman denna tid var borta från Berlin. Då varken Hjelt, Erich eller v. Bonsdorff på grund av olika skäl ville kvarstanna i Berlin för att invänta v. Kühlmans återkomst, utan begåvo sig till Stockholm, kom det icke till något personligt sammanträffande med honom, innan han helt oväntat avreste till Brest-Litovsk för att underhandla med ryssarna. Därav följde, att den finländska frågan under det första skedet av de tysk-ryska underhandlingarna icke berördes i den utsträckning vi hade hoppats.
Först så sent som den 23 jan. 1918 kom det till ett personligt sammanträffande emellan v. Kühlman och oss (Hjelt, Erich och mig), under vilket huvudsakligen förhandlingarna i Brest-Litovsk berördes, naturligtvis blott i den mån de rörde Finlands intressen. Frågan om Finlands självständighet hade av tyskarna upptagits och ryssarnas erkännande av självständigheten hade genomdrivits, men underligt nog hade därvid ej alls behandlats frågan om landets evakuering. Orsaken därtill förklarades av v. Kühlman helt naivt sålunda: "Men ingen har ju bett mig därom!" Då professor Erich härtill genmälde, att denna begäran av oss framställts uti samtliga till utrikesministeriet inlämnade promemorior, sade sig v. Kühlman ej personligen hava kunnat taga del av desamma. Med andra ord, alla av senator Hjelt och professor Erich inlämnade långa, utförliga promemorior och skrifter hade troligtvis ej alls blivit föredragna. Ett tidigare besök hos v. Kühlman hade nog ej, såsom några av våra delegerade ansågo, varit blott en pro forma sak, detta insågo vi nog nu mer än tydligt. Då förhandlingarna med ryssarna emellertid skulle fortsättas och denna gång med större eftertryck från Tysklands sida, skulle även denna fråga upptagas. Tillika ställde sig v. Kühlman sympatisk till tanken på vår bataljons hemsändande i form av en sluten trupp, ehuru han ej ännu därom ville giva något definitivt besked, då ju på grund av den rådande vapenvilan bataljonens hemsändande kunde av ryssarna tolkas som ett brott emot konventionens villkor. Totalintrycket av vårt relativt långa samtal med v. Kühlman var, vad mig personligen vidkommer, likväl det, att den finländska frågan var för honom ett terra incognita och att densamma ej intresserade honom. Att den överhuvudtaget upptagits till behandling i utrikesministeriet berodde nog huvudsakligen på önskan att tillmötesgå det stora högkvarteret och ej på grund av ett förefintligt utarbetat politiskt program. Detsamma gällde enligt min mening även den s.k. baltiska frågan. Det var med ett ord sagt ej den tyska potitiken, som angav målen för strategien, utan ställdes tvärtom landets diplomater genom de tyska vapnens glänsande segrar inför helt nya och allt mera oväntade och svårlösta uppgifter. —
Det politiska klubb- och salongslivet i Berlin erhöll genom den ryska revolutionen och underhandlingarna i Brest-Litovsk nytt uppsving, ty frågan om Rysslands framtid samt i synnerhet om ordnandet av randfolkens inom ryska riket öden diskuterades livligt. Härtill bidrogo naturligtvis de i stor mängd till Berlin under hösten 1917 ankomna representanterna samt befullmäktigade för dessa randfolk. Bland de mera bemärkta, inflytelserika salongerna, med vilka jag kom i personlig beröring, vill jag särskilt nämna baron Roops samt generalskan Hoffmans. Baron Roop var en av huvudledarna för den litauiska rörelsen och tillika en av de mest energiska och inflytelserika medlemmarna av de ryska randstaternas förbund samt, om jag ej misstager mig, förbundets grundläggare och ordförande. Hans salong var fullständigt kosmopolitisk. Där kunde man råka representanter för det forna ryska rikets alla olika folkslag. Generalskan Hoffman åter var hustru till den bekanta generalen Hoffman, stabschefen för hela östfronten samt ledaren för fredsunderhandlingarna i Brest-Litovsk. Generalen åtnjöt icke blott inom de tyska militära, men även i de politiska kretsarna ett mycket stort anseende och hans namn och kapacitet ställdes ofta i jämbredd med general Ludendorffs. Han ansågs bl.a. som en av Tysklands främsta militära auktoriteter i den ryska frågan. Under det rysk-japanska kriget deltog han som attacherad vid general Kurokis stab och gjorde här sina studier i den ryska strategiens samt taktikens mysterier, studier, vilka han sedermera som stabschef och den ledande kraften i överbefälhavaren för hela östfronten prins Leopolds av Bayern stab på ett ypperligt sätt tillämpade. Denna hans karriär gav anledning till följande träffande uttryck, som hans fru under en av sina router fällde — "Erst prügelte mein Mann die Russen von Hinten, jetzt prügelt er sie von Vorne." — I generalskans salong samlade sig allt vad Berlin ägde av mera bemärkta politiker, riksdagsmän, militärer m.m. Här hade jag nöjet sammanträffa med bl.a. ledarna för framstegs- och nationalliberala partierna i riksdagen herr Fischbeck och dr Streseman, en del högställda diplomater m.fl. Till min icke ringa förvåning var en stor del av dessa yrkes-politici tämligen litet initierade i våra förhållanden. Dr Streseman trodde t.ex., att de ryska "finländska" regementena bestodo av finländare och kunde därför ej riktigt förstå, att vi nu helt plötsligt, efter att ha kämpat med sådan hänförelse mot Tyskland, bådo om dess hjälp och vänskap. Då jag upplyste honom om rätta förhållandet samt om existensen av 27. jägarbataljonen, blev han ytterst förvånad.
Förutom svårigheten att under kriget bedriva ett omfångsrikare agitations- och upplysningsarbete i Tyskland, bidrog till denna ganska allmänt utbredda okunnighet den hemlighetsfullhet, med vilken även tyska generalstaben omgivit våra jägare. Censuren strök obarmhärtigt allt, som angick dem och deras existens.
Av de i Berlin existerande politiska klubbarna var väl den s.k. Onsdagsföreningen den mest livaktiga och inflytelserika, ty den räknade de mest bemärkta och högst ställda personligheterna såväl inom regeringen och aristokratien som inom handelsvärlden och pressen till sina medlemmar. Några dagar efter det röda upprorets utbrott i Finland blev jag jämte senator Hjelt av klubben inbjuden på middag med därpå följande aftonsamkväm å Hotel Continental. Aftonen blev för mig en av de minnesrikaste, ty jag hade bl.a. den lyckan att till bordsgrannar få den från krigets början så ryktbare general v. Klack samt herr v. Kühlmans frände excellensen v. Stumm, med vilken senare jag mycket utförligt kunde diskutera vår politiska fråga i hela dess vidd.
Under aftonens lopp vidtog en allmän diskussion om de på dagordningen stående frågorna — den finländska samt den baltiska, under vilken jag fick tillfälle att relatera om förhållandena i Finland samt besvara en mängd till mig ställda frågor bl.a. om Sveriges ställning i förhållande till oss, om Ålandsfrågan m.m. I sällskapet, vari deltog även Kejsar Wilhelms svåger, arvprinsen av Meiningen, kunde en genomgående varm sympati för Finland förmärkas och samtliga talare framhöllo nödvändigheten av att Tyskland nu borde förhjälpa vårt land till fullständig frihet och självständighet. I den baltiska frågan gingo däremot meningarna något åtskils och i synnerhet opponerade sig huvudredaktören för Vossische Zeitung Bernhardi (av judisk extraktion) skarpt mot de baltiska provinsernas avskiljande från Ryssland. Fredsunderhandlingarna i Brest-Litovsk samt överhuvudtaget herr v. Kühlmans ryska politik kritiserades mycket skarpt och med en mun krävdes de mest resoluta åtgärder emot Ryssland samt dess bolscheviker. Detta möte återspeglade i det hela taget helt tydligt de stämningar, som under denna tid rådde inom Berlins politiska och till och med breda borgerliga kretsar.
Såväl det militär-politiska spionaget som vapenanskaffningen till Finland sköttes och förmedlades genom Stockholm. Medan spionaget, som allt sedan krigets början varit i gång, fungerade på ett ypperligt sätt, vållade emellertid vapenanskaffningen stora svårigheter. Den första större vapentransporten — cirka 6,000 gevär med ammunition — expedierades på senhösten 1917 och anlände samt fördelades bland befolkningen i Österbotten utan större missöden. På grund härav beslöto vi att i december 1917 riskera en större sändning på 30,000 gevär, ett hundratal kulsprutor samt en myckenhet ammunition. Den för oss så dyrbara lasten avsändes av tyskarna på den bestämda dagen till den överenskomna mötesplatsen i Åbo skärgård, men måste tyvärr, efter att i en veckas tid förgäves ha inväntat mottagarna, återsändas. Orsaken till detta för vårt land så ödesdigra "missöde" blev ej helt utredd, men låg enligt min tanke huvudsakligen däri, att vederbörande här hemma ej tillräckligt omsorgsfullt skött organisationen av mottagningen, utan överlämnat denna åt personer, vilka visade sig äga varken vilja eller mod att sköta sitt uppdrag och vilka dessutom icke heller på något sätt gjort sig värdiga eller förtjänta av det förtroende, den så betydelsefulla uppgiften innefattade. Huru som helst, vapentransporten misslyckades och några veckor senare, då det röda upproret utbröt, stod vårt folk så gott som vapenlöst.
Dessutom vållade detta misslyckande stor förargelse hos tyska generalstaben, vilken till och med sade sig för framtiden ej mera vilja riskera fartyg, last och besättning för slika företag, då man i Finland ej ens kunde möta på den överenskomna mötesplatsen. Ungefär samtidigt med denna händelse inträffade en annan olycka. Tyska U-båten N:o 59, förd av kapten Wissman, hade fått i uppdrag att föra en trådlös telegrafstation, vapen samt ett tiotal jägare (bl.a. Sihvo och Hägglund) till Finland. Båten anlände lyckligt till destinationsorten i södra Finland, men råkade på hemvägen ut för något slags olyckshändelse och gick under med man och allt. Även detta bidrog naturligtvis att hos vederbörande minska lusten för marina företag i våra farliga vatten.
På uppdrag av militärkommittén besökte jag någon tid senare chefen för tyska U-båtsflottiljen amiral Ritter von Mann, för att uttala vårt djupa beklagande över den stora förlusten samt överräcka 15,000 Rmk att fördelas bland anhöriga till de så sorgligt omkomna, vilken gåva med tacksamhet emottogs.