IX.
Dagen efter jägarnas ankomst till Vasa mottogs och mönstrades bataljonen av den vita arméns överbefälhavare, general Mannerheim. Dagen till ära var hela staden flaggprydd och om kvällen illuminerad. Feststämning rådde i varje hus och överallt. Emellertid skulle redan under de följande dagarna en svår missräkning drabba jägarna, en missräkning, som hotade att resultera i en öppen konflikt mellan dem och överbefälhavaren. Före avresan från Libau hade frågan om jägarbataljonens utnyttjande i Finland och omorganisation mycket livligt diskuterats i de finländska och tyska militära kretsarna, och på grundvalen av dessa diskussioner hade därstädes uppgjorts ett i minsta detalj utarbetat program. Samtliga jägare erhöllo enligt detsamma sin bestämda plats och sysselsättning och hade dessutom, så vitt möjligt, förberetts till det arbete, som skulle förestå dem. Enligt förslaget skulle av bataljonens sist anlända medlemmar ett 200-tal fördelas bland skyddskårerna såsom instruktörer, medan resten, det stora flertalet, skulle bilda grundstommen till en s.k. avskild jägarbrigad — 2 regementen med motsvarande artilleri samt tekniska hjälptrupper, eller inalles c:a 10 à 12 tusen man. Manskapet skulle väljas bland de bästa av de redan existerande skyddskårerna och hela befälet utgöras av jägare. Frånsett den moraliska sidan, som ju allena för sig bort förmå krigsledningen att, så vitt möjligt, bereda jägarna tillfälle att föra den avgörande slutkampen i eget land under eget baner och eget namn och därigenom genast visa dem den erkänsla och ära, dem i riklig mån borde hava tillkommit, hade man på detta sätt velat skapa en fullt pålitlig, stark stöttrupp som i enlighet med den moderna tyska krigskonsten skulle bana väg och bryta allt motstånd, överlämnande åt skyddskårerna att besätta viktiga punkter, fronter och etapplinjer. Dessutom skulle man vinna tid, ty en sådan brigad hade blivit uppställd och inövad på en tid av 4-5 veckor och således möjliggjort en frammarsch redan i mars. Denna organisation hade tillika åvägabragt ett fullt utnyttjande av alla de olika element och årsklassen, som stodo till buds, envar så att säga i sin stad, något som utgör en av huvudprinciperna vid den militära organisationen och som i den tyska armén under kriget i full utsträckning apterats samt varit en av huvudorsakerna till dess lysande segrar. Emellertid antogs denna plan ej av överbefälhavaren och hans stab, utan jägarna skulle skingras som instruktörer och överallt hopblandas med f.d. äldre finländska och ryska officerare, d.v.s. med element, med vilka till följd av den stora olikheten i den militära utbildningen ett militäriskt samarbete åtminstone till en början hade stött på mycket svåra och för sakens framgång ödesdigra hinder. Genast vid mitt första sammanträffande med general Mannerheim framlade jag ovannämnda synpunkter samt uttalade på jägarnas vägnar deras uttryckliga begäran, att dessa deras önskningar så vitt möjligt måtte beaktas och att det måtte tillåtas dem att i rent homogena formationer med bibehållande av jägarnamnet kämpa för landets frihet. Timslånga diskussioner följde, under vilka jag rent av bönföll om att denna deras önskan måtte tillmötesgås, om ej för annat, så åtminstone för samförståndets skull, men general Mannerheim ansåg sig ej kunna och vilja ändra sitt en gång i denna fråga fattade beslut.
Ända sedan landstigningen i Vasa den 25 februari hade jag ej mera haft någon som helst kontakt med jägarbataljonen och min tid hade även helt tagits i anspråk av resorna ut till högkvarteret i Seinäjoki samt konferenserna med Vasa-regeringen, för vilken jag avlade rapport om förhandlingarna i Tyskland. Stor blev därför min förvåning, då jag den 2 mars plötsligt på järnvägsstationen i Vasa, varest jag befann mig med regeringsmedlemmarna, i vilkas sällskap jag var på väg till högkvarteret för att med general Mannerheim dryfta ett viktigt meddelande, som just ankommit med en extra kurir från Berlin och varom närmare här nedan, mötte ett 10-tal av bataljonens ledare, som vändande sig till senator Renvall anhöllo att han måtte personligen försöka inverka på general Mannerheim i "organisationsfrågan". Om Mannerheims bifall till jägarnas önskningsmål skulle vägras, såge sig bataljonen tvungen att följande morgon i sluten trupp tåga ut till närmaste front och där taga krigföringen i egna händer.
Då såväl mina som senator Renvalls försök att förmå jägarna att återtaga detta sitt beslut visade sig fruktlösa, framlade senator Renvall vid vår ankomst till Seinäjoki saken för general Mannerheim, vilken i följd av den uppkomna situationen sade sig vilja frånträda överbefälet. Efter ivrig övertalning från senator Renvalls sida förklarade han sig dock slutligen villig att ännu en gång diskutera frågan med bataljonens ledare och att med dem uppgöra ett nytt kompromissförslag, som skulle kunna tillfredsställa vardera parten. Följande dag likviderades till lycka för landet konflikten, men en dyrbar tid hade förlorats, och stämningen samt det ömsesidiga förtroendet hade fått en svår knäck.
Samtidigt med ovan relaterade kontrovers behandlades samma natt i Seinäjoki en fråga av största bärvidd, nämligen den tyska hjälpexpeditionens beramade ankomst. En speciell kurir hade just anlänt från senator Hjelt i Berlin med den för Vasa-regeringen och överbefälhavaren fullkomligt oväntade nyheten, att general Ludendorff nu ansett sig kunna tillmötesgå vår upprepade anhållan om hjälp samt i enlighet härmed givit befallning om en hjälpexpeditions avsändande till Finland. [Senator Hjelt hade, därtill föranledd av uppmaningar bl.a. även ifrån medborgarkretsar i Helsingfors, efter min avresa gjort en förnyad hänvändning i saken till general Ludendorff, som påverkad av redan tidigare förda underhandlingar och general Bartenwerfers gjorda muntliga utfästelser samt den genom fredsförhandlingarnas i Brest skedda avbrott förändrade situationen, nu funnit tiden lämplig för infriandet av sina löften.] Till en början skulle Åland som etappstation genast besättas och expeditionen sedermera utsträckas till Finland. Uppmanad av senator Renvall att närvara vid konferensen i Seinäjoki, reste jag, som ovan framhållits, med regeringsmedlemmarna till general Mannerheim, men då denne ej ansåg sig kunna diskutera frågan i min närvaro, bevistade jag ej den första delen av förhandlingarna.
Inkallad sent på natten i general Mannerheims vagn, erhöll jag av regeringens ordförande senator Renvall följande meddelande: "Efter att ha konfererat med överbefälhavaren och i betraktande av det dåliga intryck, en främmande väpnad intervention i vårt inbördes krig skulle göra på socialisterna, vilka ju därigenom kunde beskylla oss för samma brott, som de själva begått, då de betjänat sig av ryssarnas väpnade understöd, har regeringen i samråd med överbefälhavaren beslutat avstå från den erbjudna hjälpen samt anmodar Eder nu att omedelbart återvända till Berlin, för att där ordna denna angelägenhet i nyss antydd riktning."
Bestört över detta meddelande, genmälde jag genast härtill att jag under inga villkor komme att åtaga mig uppdraget, och det på följande grunder: 1) Det militära läget var vid denna tidpunkt enligt min åsikt allt annat än lysande, ty överbefälhavaren hade till sin disposition knappa 12-15,000 man mycket löst organiserade skyddskårer, som hade ytterst svårt att hålla den långa fronten från Bottniska viken till Ladoga. Någon "knytnäve", med vilken man kunde slå till, fanns ej och kunde ej ännu skapas på länge. Organisationen av nya trupper med tillhjälp av de till landet ankomna jägarna skulle taga en tid av minst 6-8 veckor i anspråk, men efter den periodens utgång vore man sannolikt mitt uppe i menföret, som igen skulle åstadkomma tidsförlust. Fienden skulle under tiden erhålla allt mera hjälp från Ryssland. Risken att motståndet under tiden kunde bliva för starkt förefanns, och varifrån skulle man då mera erhålla hjälp? 2) Varken Ålandsfrågan eller den östkarelska kunde någonsin av oss allena lösas, och stötte vi nu Tyskland från oss, så vore chanserna för dessa frågors för oss lyckliga lösning, i synnerhet den åländska, efter det ön utan vårt hörande besatts av svenska trupper, ytterst ringa. 3) Utan hjälp utifrån kunde vi aldrig befria Helsingfors, ty några medel att utdriva den därstädes förlagda ryska flottan med dess besättning på tjugutusen matroser ägde vi ej. 4) Ansåg jag detta krig mindre vara ett inbördes sådant än ett befrielsekrig emot såväl Tysklands som vår för tillfället gemensamma fiende och att fördenskull en gemensam front vore för oss ej ett brott utan en ära. 5) Toge regeringen och överbefälhavaren verkligen ansvaret på sig för de många liv och stora värden, vilka skulle gå förlorade i södra Finland under väntan på den ifrån norr kommande hjälpen?
General Mannerheim sade sig emellertid ej kunna samarbeta med en tysk landstigningskår, utan ämnade avgå, så snart den första tyska soldaten beträtt Finlands jord. Därvid avstannade diskussionen, för att på nytt av regeringen på min anhållan upptagas följande dag i Vasa i och för en ev. justering av beslutet. Vid detta tillfälle beslöt regeringen att frångå sitt tidigare beslut och att med tacksamhet emottaga den tyska hjälpen, oberoende av eventuella konsekvenser. Före vår avresa från Seinäjoki hade jag på grund av frågans stora vikt och betydelse ansett mig böra inviga dåvarande generalkvartermästaren, överste Ignatius i saken, samt bedja honom använda hela sitt personliga inflytande hos general Mannerheim för att få frågan ordnad i den av mig föreslagna riktningen. Detta gjorde han även följande dag och om aftonen erhöllo vi i Vasa telefonmeddelande, att överbefälhavaren förmåtts gå in på ett samarbete med de tyska trupperna, dock under betingelsen, att överbefälhavareskapet över samtliga trupper i Finland skulle förbliva hos honom.