XIII.
Med slaget vid Lahtis samt Viborgs intagning avstannade och slutfördes de egentliga krigsoperationerna i Finland. I enlighet med general Mannerheims önskan avlöstes de tyska trupperna i Helsingfors och på Sveaborg av våra egna samt överflyttades till östra Finland, varest de skulle bilda den fasta mur, bakom vilken vår under kriget skapade folkhär skulle omorganiseras till en mer eller mindre slagfärdig armé. Greve v. d. Goltz samt det tyska högkvarteret flyttade över till Riihimäki, för att dels vara i närmare kontakt med sina trupper, dels undvika allt, som i minsta mån hade kunnat tolkas som en önskan hos tyskarna att genom sin vistelse i huvudstaden göra sitt inflytande gällande vid ordnandet av vårt lands inre förhållanden.
Den 4 maj skulle bliva en av märkesdagarna i vårt lands historia, ty det var då som regeringens ordförande, senator Svinhufvud, åtföljd av "Vasa-regeringen" samt tyska och svenska ministrarna och legationerna överflyttade till Helsingfors. På sin genomresa möttes de på Riihimäki station av greve v. d. Goltz och dennes stab samt ett tyskt hederskompani med musik. Mötet emellan senator Svinhufvud och greven, vilka nu efter sammanträffandet i Berlin kunde ömsesidigt lyckönska varandra till slutfört arbete, var utomordentligt hjärtligt, och då det tillika skulle bliva greve v. d. Goltz' järnvägsvagn, vari regeringens ordförande för första gången efter sin äventyrliga flykt till Reval igen skulle få återse sina vänner och kolleger, erhöll detta möte en stämning över sig, som sent av oss närvarande kommer att glömmas. Greve v. d. Goltz talade långt senare ofta med värme om detta möte och uttalade sin stora tillfredsställelse över att ödet beskärt honom nöjet och äran att hos sig få sammanföra de ledande personerna i den under så tragiska förhållanden flyktade och skingrade lagliga finländska regeringen samt bevittna återseendets glädje hos dem.
Under förra hälften av maj månad företog greve v. d. Goltz med sin närmaste omgivning flere inspektionsresor samt även turistutflykter till olika delar av landet. Bland orter, som besöktes, anslog honom i all synnerhet Nyslott och Punkaharju samt Imatra. Olofsborg och vår i dessa nejder storslagna natur gjorde på honom ett outplånligt intryck. Efter det järnvägsförbindelsen med St Mickel, varest det finländska högkvarteret vid denna tidpunkt var förlagt, upptagits, avlade greven den 10 maj därstädes hos överbefälhavaren, general Mannerheim, sin första officiella uppvaktning. Vid slutakten till det blodiga drama, som de röda i förbund med ryssarna under för dem skenbart så utomordentligt lyckliga auspicier igångsatte den 27 januari 1918 — den storartade paraden den 16 maj i Helsingfors — då huvudstaden firade general Mannerheims och den vita arméns intåg på ett sätt, som tidigare ej förekommit i vårt lands historia, närvar greve v. d. Goltz jämte stab som åskådare och deltog med fullaste hjärta i de välförtjänta ovationer, som kommo överbefälhavaren, trupperna, jägarna samt de mera bemärkta personligheterna från frihetskriget till del.
Den 20 maj nådde oss helt oväntat meddelandet att general Mannerheim, anseende sig nu hava fullgjort det uppdrag han erhållit av regeringen, lagt in om avsked. Greve v. d. Goltz, som ända tills nu ej på något sätt aktivt deltagit i vår inre politik och hållit sig på sidan om våra inre förhållanden, blev emellertid nu av senator Svinhufvud tillkallad för att konferera angående den uppkomna situationen samt speciellt om vår blivande armés organisation och uppställning samt om anskaffandet av nödigt antal tyska instruktionsofficerare. Om sina konferenser med senatorerna Svinhufvud och Frey talade greven med största diskretion och inveg ej mig i desamma, men jag kunde likväl av hans uttalanden sluta mig till, att i ovannämnda frågor vissa principiella meningsskiljaktigheter emellan honom och överbefälhavaren förelågo, enkannerligen vad inkallandet av utländska instruktionsofficerare vidkom. På senator Svinhufvuds uttryckliga begäran överlämnade greven åt honom personligen ett kort utkast till vår armés organisation, ett utkast, som av "Ostsee-Divisionens" stabschef, kapten Karmann och mig under lediga timmar delvis redan i Danzig uppgjorts samt varom med greven rådgjorts. Utkastet i fråga utgjorde ej något färdigt program, som utan vidare skulle kunnat föreläggas till godkännande, och hade ej heller i detta syfte utarbetats, vilket även av greven uttryckligen framhölls. Att detta vårt blygsamma förslag överlämnats åt senator Svinhufvud erfor jag först några dagar senare, då frågan om general Mannerheims avgång började bliva allt mera akut. Vad de utländska instruktionsofficerarna vidkom, ansåg sig greve v. d. Goltz kunna inkalla sådana ifrån Tyskland samt tillika ställa hela "Ostsee-Divisionens" för tillfället lediga officerare och underofficerare till vårt förfogande, blott i den händelse han och tyskarna de facto även skulle erhålla full möjlighet att göra sitt inflytande gällande vid uppställandet och organiserandet av vår nya armé enligt de militära principer, som varit de ledande för dem själva vid deras arbete i deras eget hemland. Här uppställde han vissa minimifordringar för tyskarnas samt speciellt den tyska "Ostsee-divisionens" hjälp vid det förestående ansvarsfulla och kolossala arbetet. General Mannerheim ansåg sig likväl ej kunna och vilja ingå på ett så intimt samarbete och förnyade sin avskedsansökan. Den på detta sätt uppkomna situationen behandlades icke blott av regeringen utan även av lantdagsfraktionernas förtroendemän, och då man så gott som enhälligt ansåg, att det dåvarande politiska läget oavvisligt krävde ett intimt och förtroendefullt samarbete med Tyskland och att det för vårt land tillika gällde att så snabbt som möjligt få sitt försvar ordnat, beslöts den 24-25 maj att general Mannerheims ansökta avsked skulle beviljas. Att emellertid det äskade avskedet officiellt beviljades först några dagar senare berodde på att senator Svinhufvud ej hade fastställt storleken av den extra pension, han i egenskap av riksföreståndare skulle tilldela den avgående överbefälhavaren. Den 26 maj erhöll jag besök av senator Frey, som på riksföreståndarens och senator Paasikivis uppmaning framställde till mig förfrågan, om jag ville övertaga krigsministerposten, samt meddelade tillika att general Mannerheims avskedsansökan principiellt godkänts och att han under alla förhållanden komme att avgå. Jag var fullt medveten om vidden av det ansvar, som komme att vila på en krigsminister, samt om de kolossala svårigheter, som skulle möta då det gällde att under de möjligast vidriga förhållanden icke blott organisera en armé och giva landet ett dess resurser motsvarande härväsende, utan även att bringa ordning i all den oreda, som på grund av förhållandena naturnödvändigt måste råda i en i hast hopkommen folkhär, sådan vår armé då var. Dessutom skulle ju krigsministern få på sin lott de till c:a 80,000 uppgående krigsfångarna samt det kolossala krigsbyte, som överallt i landet fråntagits fienden, uppgifter, som skulle fordra övermänskliga krafter och förmåga. Jag kunde tillika förutse, att valet av mig till krigsminister på visst militärt håll beklagligtvis komme att sammanställas med general Mannerheims avgång samt redan därigenom komme att väcka opposition och motstånd, något som måhända, åtminstone till en början, kunde komma att försvåra det förestående arbetets framgång. Men under tider, då fosterlandets öde avgöres, då det för nationen gäller dess vara eller icke vara, måste svårigheterna övervinnas samt personliga betänkligheter och ens eget jag träda i bakgrunden. Förlitande mig tillika på att andra element bland våra f.d. kadetter samt "jägarna", vilka visat landet vad oegennyttig patriotism och ungdomlig hänförelse kan åstadkomma, skulle skänka mig sitt förtroende, och påräknande understöd av våra stora läromästare och ädla vapenbröder, samtyckte jag till anbudet. Den 27 maj skedde min utnämning till Finlands förste krigsminister.