XII.
På den 9 dagen efter landstigningen i Hangö eller den 12 april inträffade de tyska trupperna i Helsingfors' förstäder. Krigsplanen hade fullföljts på ett glänsande sätt och de tyska trupperna på nytt hävdat sitt lysande namn och rykte. En frammarsch på i medeltal 17 km om dagen längs uppblötta, omöjliga vägar under ständiga förpostfäktningar är en prestation, som varje militär måste avundas dem. Den 12 och 13 försiggingo de vilda, men meningslösa gatustriderna, som enligt tyskarnas utsago påminde om de första striderna i Belgien, varest till och med kvinnor och barn grepos med vapen i hand, lömskt skjutande på de intågande trupperna från något bakhåll. Den 14 skedde greve v. d. Goltz' högtidliga intåg, vilket emellertid flerfaldiga gånger höll på att inhiberas, ty gatustriderna flammade under detsamma ständigt upp på nytt. På grund av det dåliga moraliska intryck ett avbrott i den planerade festligheten hade haft på hela befolkningen, som knappast ännu riktigt vågade draga andan och hade svårt att fatta att befrielsen kommit, övertalade jag greven att trots allt slutföra intåget, ehuru till och med ännu i hörnet av Unions- och Esplanadgatorna amiral Meurers — chefen för tyska flottan — personliga adjutant på uppmaning av amiralen försökte övertala oss att avstå från den tilltänkta paraden på Senatstorget. Under befolkningens jubel och hänförelse fullföljdes emellertid intåget i enlighet med det uppgjorda programmet och utan något störande mellanfall. Den yttre ordningen i staden återställdes definitivt samma kväll.
Då under den röda tiden samtliga såväl kommunala som statliga ämbetsverk totalt upphört att fungera, kom det till en början på vår andel att organisera arbetet och förhållandena i staden så, att åtminstone de mest brännande frågorna kunde lösas. Då förbindelsen med general Mannerheim eller Vasa-regeringen allt fortfarande var avbruten, nödgades vi handla på eget initiativ, ty mångt och mycket måste genast avgöras och ordnas. Förutom den förtvivlade livsmedelsfrågan fordrade sådana viktiga frågor som t.ex. övertagande av Sveaborgs fästning, fångarnas internering och förplägnad, ryssarnas utvisning, krigsbytets övertagande, ryska handelsmarinens konfiskering, skyddskårernas uppställning och organisation m.m. en om ej varaktig så likväl provisorisk lösning. Dessutom var krigsläget sådant, att de tyska trupperna ej kunde kvarstanna i Helsingfors, utan oförtövat måste tåga vidare. Samtidigt med det sjudande organisationsarbetet pågick det officiella och privata firandet av stadens befrielse med högtidlig tacksägelsegudstjänst i Nikolaikyrkan, "Huldigungs-Koncert" i universitetets solennitetssal, galaföreställningar i svenska och finska teatrarna, officiella uppvaktningar samt mottagningar hos såväl greve v. d. Goltz som amiral Meurer, bal, arrangerad av stadens damer på Restaurant Börs, m.m. Mat och dryck saknades ofta, men i stället bjöds det på uppriktig glädje, hänförelse och tacksamhet. För alla dem, som fått vara med om dessa minnesrika dagar i Helsingfors, komma desamma nog att utgöra deras livs vackraste minnen.
Efter det något så när ordnade förhållanden fåtts till stånd, fortsattes de avbrutna krigsoperationerna med vanlig energi. En avdelning, till vilken bl.a. även hörde "jägarbataljon Thesleff", som snart vid Abborfors skulle få sitt första allvarsamma elddop, tågade längs kusten österut, medan åter huvudstyrkorna under general Wolffs befäl tågade mot norr över Hyvinge och Riihimäki, för att ernå förbindelse med den finländska vita armén samt knäcka den röda arméns ryggrad: bandelen Viborg—Tavastehus. Detta så viktiga uppdrag hade samtidigt av den tyska härledningen uppdragits åt en särskild avdelning, den så kallade brandensteinska, som under de största sjötekniska svårigheter överförts från Reval till Lovisa såsom en välkommen förstärkning åt "Ostsee-Divisionen". Riihimäki togs den 22 april av general Wolff, Lahtis åter den 18 april av överste v. Brandenstein. Vid Lahtis ansattes tyskarna mycket hårdnackat från såväl öster som väster och voro till och med en dag tvungna att lämna orten, som likväl genast den följande dagen på uttrycklig befallning av general v. d. Goltz återtogs. För att underlätta överste v. Brandensteins ställning, beslöt sig greve v. d. Goltz att efter Riihimäkis fall tåga emot Lahtis, men erhöll då av general Mannerheim meddelandet om dennes påbörjade operationer emot Viborg samt tillika en begäran att tyskarna måtte inrikta sina operationer mot Tavastehus för att understöda general Wetzers framryckning mot Toijala. Dessutom meddelades det kategoriskt, att general Wetzers trupper den 24 april skulle vara i antågande över Hauho—Tulois. I enlighet med denna begäran togs Tavastehus den 26 april, men vid Hauho och Tulois mötte ännu så sent som den 28 april i stället för de utlovade vita styrkorna mycket överlägsna röda styrkor — det var hela den röda västfronten, som öster om Tavastehus strömmade mot Lahtis —, vilka tillfogade de tyska förtrupperna stora förluster och tvungo dem att delvis retirera. Faran av ett genombrott vid Lahtis eller någonstädes på linjen Riihimäki—Lahtis blev överhängande, ty till ett defensivt avspärrande voro de tyska trupperna alldeles för svaga, ehuru på grund av den uppkomna kritiska situationen samtliga reserver dragits till stället. Betecknande nog för den tyska strategien samt offensivandan beslöt greve v. d. Goltz att, då hans trupper voro för svaga för en framgångsrik defensiv, själv övergå till anfall samt rikta huvudangreppet mot de rödas huvudreträttväg Koskis—Lahtis, d.v.s. just där, varest faran för ett genombrott var störst. De av greve v. d. Goltz och hans stabschef kapten Karmann så mästerligt uppgjorda och ledda operationerna, vilka höra till det vackraste vår krigshistoria känner, ledde efter tre dagars synnerligen blodiga och hårdnackade strider, som i raseri kunna likställas med det värsta tyskarna varit med om på västfronten, till det finska "Sedan", varvid på öppna fältet inalles 25,000 fångar, 50 kanoner, 2 pansartåg samt 200 maskingevär jämte ett oändligt rikt krigsbyte togos av segraren. Kringränningen vid Lahtis frigjorde med ett slag hela södra Finland samt möjliggjorde Viborgs intagning. På trettio dagar efter tyskarnas landstigning voro de till 120,000 man uppgående röda styrkorna genom de ömsesidigt varandra kompletterande finländska och tyska operationerna definitivt tillintetgjorda och ryssarna samt framför allt den ryska flottan utdrivna ur landet. De finländska och tyska högkvarteren borde utan avund kunna dela framgångens triumf.
Den tyska hjälpexpeditionens totalförlust i Finland utgjorde i stupade: officerare 13, manskap 339, samt i svårt sårade: officerare 5 och manskap 215.
Att här närmare utlägga betydelsen — såväl den direkta som den indirekta — av den tyska interventionen vill jag ej, ty det hör icke till avsikten med denna redogörelse. Dock anser jag mig böra omnämna en telegramväxling, som ägde rum mellan de tyska och ryska regeringarna några veckor efter Helsingfors' intagning. Förbittrad över att finländarna beslagtagit några ryska handels- och krigsfartyg, meddelade den ryska regeringen den tyska att den ej mera kunde godkänna fredsstipulationerna beträffande Finland samt att den med alla till buds stående medel ärnade tvinga Finland att återlämna de beslagtagna fartygen. Tyska regeringen svarade kort och gott att den ej skulle tillåta någon militärisk aktion emot Finland, som komme att åtnjuta allt det skydd Tysklands vapenmakt var i stånd att lämna!