XI.
Den 3 april skulle bliva en minnesrik dag för vårt land och speciellt för staden Hangö. Tidigt i morgongryningen väcktes Hangö stads invånare av tre väldiga detonationer — det var ryssarna, som, varskodda att en fientlig flotta var i ankommande, sprängde de i hamnen liggande undervattensbåtarna —, och då stadsborna yrvakna sprungo ut på gator och torg samt läto sina blickar glida ut mot redden och havet, mötte dem en oväntad syn. Den förut så döda hamnen och redden vimlade nu av krigs- och andra ångfartyg av alla storlekar, emellan vilka talrika små snabbgående barkasser kilade fram och åter. Ett otal torpedobåtar forslade till stranden en, som det tycktes, aldrig sinande ström av soldater. Det så länge efterlängtade ögonblicket, som man tidigare ej riktigt hade vågat hoppas på, hade likväl äntligen kommit. Timmen för befrielsen från det röda och österländska oket hade slagit; all smälek, all sorg och alla bekymmer fördunstade och glömdes i ett nu, och folket stod jublande på stranden för att mottaga de kära och så oändligt välkomna gästerna. Landsättningen av trupperna försiggick i exemplarisk ordning och redan inom ett par timmar var hela staden besatt, de rödas fångar, som suttit inburade i stadshuset, hade befriats och förtrupperna voro på frammarsch mot Ekenäs, för att ännu samma dag besätta järnvägsbron därstädes. Något nämnvärt motstånd mötte ingenstädes, och frånsett en arbetare, som under själva landstigningen lömskt blev skjuten av en röd från ett bakhåll, kom det till ingen blodsutgjutelse.
Det allmänna jublet i staden var storartat och alla tävlade om att med blommor, mat, ja till och med omfamningar giva uttryck åt sina översvallande känslor gentemot befriarne. På aftonen avhölls i stadens kyrka en officiell tacksägelsegudstjänst och något senare uppvaktades greve v. d. Goltz med sång och blommor. Mycket beror ju städse av det första intrycket, och här i Hangö, varest främlingarnas förtjusning över allt, som de fingo se och röna, var odelad och allmän, lades grunden till det ömsesidigt hjärtliga och förståelsefulla förhållande, som under hela den tid, "Ostsee-Divisionen" befann sig i vårt land, rådde mellan divisionen och vårt folk. — Enligt den av tyskarna uppgjorda operationsplanen skulle "Ostsee-Divisionen" genast efter ankomsten till Hangö tåga i ilmarscher den närmaste vägen mot Helsingfors för att tillsammans med den tyska flottan befria huvudstaden såväl från den röda terrorn som huvudsakligen från den ryska marinen, som ju tvärtemot fredsvillkoren vägrade att avresa eller att demobilisera. Samma dag som vi anlände till Hangö ankom emellertid på kvällen från Helsingfors en rysk deputation, bestående av 6 à 8 sjöofficerare och matrosdeputerade, för att med tyskarna underhandla angående den ryska flottans öde samt fråga tyskarna om "den egentliga meningen med deras hitkomst", vilken de sade sig ej kunna begripa, då ju Ryssland och Tyskland slutit fred. Underhandlingarna, som pågingo under loppet av tvenne dagar, voro rätt intressanta, ty vid dem framgick att den ryska marinen alls icke tänkt på allvar evakuera Finland och allra minst sin bas, Sveaborg. Först sedan tyskarna ställt dem inför alternativet: ögonblicklig avresa eller demobilisering å ena sidan eller, å den andra, att få sina fartyg obarmhärtigt skjutna i sank, uppfattade ryssarna situationens allvar: att alltså den avslutade freden i Brest även var bindande för dem. Vid tyskarnas sedermera inträffade ankomst till Helsingfors var den stora ryska slagflottan, som varit förlagd till huvudstaden, med undantag av en del mindre fartyg och torpedobåtar, mycket riktigt på väg till Kronstadt.
För att skydda huvudoperationen i riktning mot Helsingfors skulle ett mindre detachement under den svenske greven Hamiltons ledning marschera över Lojo till Hyvinge samt det s.k. "Åländska detachementet" (14. tyska jägarbataljonen, förstärkt med en circa 300 man stark, på Åland uppsatt skyddskår) över Korpo—Nagu angripa Åbo. Den 3 på aftonen besattes efter en kortare skottväxling Ekenäs, varvid den så viktiga järnvägsbron föll oskadad i våra händer, men redan den 4 april började jobsposter ankomma till vårt högkvarter i Hangö. Oaktat de största ansträngningar hade det ej lyckats tyskarna att överkomma ett enda lokomotiv; då vägarna till råga på olyckan befunno sig i ett förfärligt tillstånd, försvårades frammarschen mot Helsingfors i hög grad och förstärkningar från Ekenäs och Hangö kunde endast långsamt avancera med häst längs banvallen. Detachementet Hamilton hade stött på häftigt motstånd vid Karis och Nummela och kunde ej, som avsett var, uppnå Hyvinge, och det åländska detachementet hade under frammarschen vid Korpo och Nagu blivit mycket häftigt angripet av överlägsna röda styrkor, som tillsammans med den ryska kanonbåten "Bobr" icke blott hindrade detachementets vidare frammarsch, utan till och med tvungo detsamma att uppgiva positionen vid Nagu. På grund av dessa omständigheter dryftades den 4 sent på kvällen i huvudstaben, huruvida man skulle fasthålla vid den ursprungliga krigsplanen eller till en början blott säkerställa sig såväl gentemot väster som mot norr. Men då det ju framför allt gällde att utnyttja den genom landstigningen i fiendens rygg skapade fördelaktiga strategiska situationen, innan fienden hunnit riktigt orientera sig såväl i fråga om våra styrkors storlek som huvudstötens riktning, beslöts det att trots allt fortsätta den påbörjade frammarschen. För att emellertid skydda vänstra flanken, beslöts det tillika att med tillhjälp av transportfartyg och isbrytare föra 14. tyska jägarbataljonen den kortaste vägen till Kimito — landstigningen skulle ske vid Dalsbruk — samt därifrån landvägen till Bjernå och Salo, ty så länge Karisbanan befann sig i fiendens våld, var operationen mot Helsingfors så gott som otänkbar. Då huvudoperationen mot Helsingfors på grund av "Ostsee-Divisionens" svaghet obetingat fordrade en koncentrering av samtliga tyska trupper, beslöts det att till den så hårt ansatta 14. jägarbataljonens undsättning utnyttja en del av den ovannämnda finländska etappbataljonen, som medföljt från Danzig. Greve v. d. Goltz och jag kommo därför överens om att jag skulle personligen övertaga ledningen av denna hjälpexpedition, som beräknades taga endast ett par dagar i anspråk, under vilken tid min befattning som förbindelseofficer vid staben skulle skötas av min adjutant, löjtnant Falkenberg. Detta gick så mycket lättare för sig, som vi trots allt ej lyckats komma i telegrafisk förbindelse med general Mannerheim, en förbindelse, som uppnåddes först flera dagar efter Helsingfors' intagning.
Den 5 april kl. 2 på dagen startade jag från Hangö med 137 frivilliga "Pellingegossar" med uppgift att över Finby göra en framstöt mot Kimito och genom denna operation underlätta och möta den påtänkta tyska landstigningen vid Dalsbruk. Efter en mycket besvärlig resa över glanskis med ymnigt flödvatten samt under stritt regn anlände vi sent på kvällen genomvåta inpå bara kroppen till Finby. Ännu samma kväll angrepo vi de rödas här förlagda huvudkvarter samt gjorde rent hus. Efter att följande morgon definitivt ha rensat ön, uppställt en lokal liten skyddskår samt expedierat de tagna fångarna till Hangö, begåvo vi oss i forcerat tempo vidare med Kimito kyrkoby som mål. Även här lyckades överrumplingen, som skedde vid mörkrets inbrott, över förväntan väl. De röda förlorade 3 döda samt ett hundratal i fångar; dessutom överkommo vi i deras högkvarter ett rikligt byte av olika slags vapen samt matförråd, som just ihopsamlats för att sändas till fronten. De närmast följande dagarna användes till att grundligt rensa den närmaste trakten, vilket lyckades oss utmärkt tack vare den omständigheten, att vi genom att besätta telefoncentralen och maskera våra telefonsamtal med de röda bibringade dem den falska tron att det röda högkvarteret fortfarande ostört existerade i Kimito. Denna komedi spelade vi lyckligt i 3 dagars tid. Befolkningens jubel över befrielsen var rörande och vi uppvaktades oupphörligt med blommor, sång och mat, vilket sistnämnda kom Pellingegossarnes utsvultna magar utomordentligt väl till pass.
Emellertid ingingo småningom till mig ganska oroväckande rykten. Besättningen på de av tyska flottan i Åbo skärgård kapade fartygen "Murtaja" och "Dragsfjärd" — circa 200 man ryssar och finländare — anlände över isen till Dalsbruk, varest de röda redan tidigare hade uppställt ett kompani med en kulspruta. I Bjernå åter samlade sig de röda för att därifrån angripa oss och återtaga Kimito, varförutom i vårt närmaste grannskap befunno sig för oss farliga fabrikscentra — Mathildedal, Tykö, Kirjakkala och Koski — med allt sitt avskum. Den ena dagen förflöt efter den andra, men av den planerade tyska landstigningen, på vilken hela företaget var baserat, hördes ingenting. På ett återtåg över Finby till Hangö eller fastlandet var ej att tänka, ty isarna buro ej mera. Ställningen påminde om en kringränd fästning, vars lilla garnison på grund av brist på ammunition och mat ej länge hade kunnat motstå en regelrätt belägring, utan måste söka sin räddning i ett utfall och ett genombrott av fiendens linjer. Emellertid kommo nu våra från Danzig medhavda tyska uniformer väl till pass. Tack vare dessa samt de av oss utkolporterade ryktena troddes det allmänt att vi voro en tysk trupp på 4 à 500 man, som kommit från Åland. På denna omständighet byggde vi vår plan till räddning. Då ingenting om landstigningen avhördes, hade väl denna av en eller annan orsak uppgivits (farleden vid Dalsbruk hade varit för grund för transportbåtarna, vilka i stället fått order att landsätta detachementet i Hangö), och därför måste vi först klara ryggen, d.v.s. Dalsbruk. Detta skedde per telefon. Vi ringde upp till röda gardets stab på Dalsbruk och meddelade denna den häpnadsväckande nyheten, att Kimito besatts av en stark avdelning tyska trupper, som tillika avskurit alla reträttvägar för de röda, och uppmanade dem därför omedelbart att kapitulera vid äventyr att bruket eljest följande dag skulle angripas, varvid ingen pardon komme att givas. Efter en kortare betänketid antogs vår så "ädelmodigt" erbjudna kapitulation, och som bevis på underkastelsen avlämnades samtliga vapen; dessutom utlevererades till oss tre av de rödas förnämsta ledare tillsammans med en på bruket befintlig kulspruta. Banditerna och ryssarna från "Murtaja" vågade ej motsätta sig kapitulationen, utan rymde över isarna ända upp till Åbo-trakten. Denna lysande framgång höjde till den grad modet till och med hos ortens terroriserade befolkning, att det lyckades oss att ännu samma dag upprätta en skyddskår på c:a 100 man, som efter vår avresa skulle övertaga ordningens upprätthållande på orten.
Vistelsen i Kimito blev oss emellertid för lång, ty alla önskade vara med vid Helsingfors' intagning, och dessutom var min närvaro hos v. d. Goltz vid detta tillfälle nödvändig. Vi beslöto fördenskull att oberoende av alla rykten om stora röda styrkor vid Bjernå slå oss igenom samt marschera till Karis, varifrån enligt meddelande tyska trupper voro på väg västerut till vår undsättning. Med ett 80-tal fångar bar det i väg, och ännu samma kväll uppnåddes Bjernå, som till vår överraskning dagen förut helt oväntat utrymts av de röda. Vår framstöt över Kimito samt tyskarnas frammarsch emot Karis hade hos fienden åstadkommit en fullständig panik, som sträckte sig ända till Åbo. Till stadsbornas egen förvåning sågo de sig vid uppvaknandet en vacker morgon fria från den röda maran, som ridit dem under så många månader. Följande dag eller den 11 april tågade hela expeditionen från Bjernå till Tenala, varest vi mötte 14. tyska jägarbataljonen, som förvånade sig mycket över att få se oss helbrägda — bataljonen hade på grund av de ihållande ryktena om Kimitoexpeditionens prekära läge skyndsamt via Ekenäs marscherat till vår undsättning. Här i Tenala skilde jag mig från mina duktiga gossar, vilka skulle tåga vidare till Ekenäs, medan jag per auto, häst, till fots och i dressin skyndade efter den tyska huvudstaben. Sent på kvällen den 12 april uppnådde jag äntligen huvudstaben, som då befann sig i Hoplax och som bäst höll på att vidtaga de sista förberedelserna för Helsingfors' intagning följande dag. Stämningen i staben var vid min ankomst hög, ty man stod nu inför målet, och allt hade gått efter beräkning. Tillika firades greve v. d. Goltz av sin stab med anledning av att han samma kväll undgått en stor livsfara. Efter Albergapositionernas intagning och sedan de röda genom utskickade parlamentärer inlett underhandlingar om uppgivandet av allt motstånd, ville greve v. d. Goltz ännu den 12 personligen resa in till Helsingfors. På vägen dit möttes han emellertid i Tölö helt oväntat av kulsprutseld, som tvang honom att tillsammans med sin stabschef och chaufför söka betäckning på bottnen av sin bil, varifrån han efter flera långa minuter lyckades rädda sig genom att hastigt söka skydd bakom närmaste husknut. Bilen, som erhållit flere träffar, kunde först efter mörkrets inbrott räddas. Min oväntade ankomst — man trodde mig fortfarande omringad av de röda på Kimito — emottogs med jubel och greve v. d. Goltz meddelade mig den för mig så smickrande nyheten att han på grund av Pellingegossarnas duktighet givit order om att deras benämning "etappbataljon N:o 1" skulle utbytas emot "jägarbataljon Thesleff" samt att de genast skulle beordras till Helsingfors, för att sedermera i enlighet med deras önskan med förtrupperna marschera vidare längs kusten österut. Tillika utlade för mig stabschefen, kapten Karmann, betydelsen av vår expedition, en betydelse, som jag själv ej då ännu riktigt tilltrott densamma. Till följd av djärvheten i vår framstöt hade de röda tagit oss för en stark tysk truppavdelning och gripits av fullständig panik, som ej blott befriat hela sydvästra Finland och Åbo, utan även — något som kanske var ännu viktigare — möjliggjort att den tyska frammarschen emot Helsingfors hade kunnat fortsättas i enlighet med den uppgjorda planen. Samtliga tyska trupper hade därigenom kunnat koncentreras emot den starkt befästa huvudstaden, vilken i händelse den försvarats på allvar av de röda, för den relativt svaga tyska truppen hade blivit en svår nöt att knäcka.