16. Sista kapitlet: om ungdomsdrömmar.

Klas Hermansson Fleming var en av dessa den energiska handlingens män, som tala föga, emedan de beständigt äro upptagna av att omsätta tanken i praktiska verk. Han kunde känna både djupt och varmt, men dessa känslor lågo begravna under ett finskt lugn, som de, vilka icke kände honom, ansågo för flegma. Systern Kerstin förenade hans energi med en vekare själ och ett livligare lynne. Hon kunde tala och svärma; känslan fick ofta makt över henne, men såsom brodern översatte sina tankar, så översatte hon sina känslor i handling.

De sutto vid varandras sida på klippan, medan solen begynte sänka sig emot väster. Sedan de växlat förtroliga ord om sina närmaste och sig själva, förde Kerstin samtalet på freden i Stolbova och frågade vad hennes broder tänkte därom. Han sammanfattade sin mening på sitt vanliga korta sätt:

— Ryssland är bundet, Polen vanmäktigt, Finland får lugn att växa i kraft, och Sverige är på väg att bliva en stormakt.

— Sverige har segrat med Jakob De la Gardie och Finland med Evert Horn. Jag tycker om att de dela så.

— De la Gardie och Horn ha gjort mycket; men nu börjar konungen växa sina fältherrar över huvudet. Han går längre än sina lärmästare.

— Men han kan stupa i fält som Evert Horn.

— När har en konung stupat, innan han uppfyllt sitt värv?

— Jag har hört sägas, att Harald Hårfager glömde sitt rike för en trollkvinna.

— Glömde han? Nå, då tog han igen det. Ebba Brahe tröstar sig, och konungen har längesedan gjort det.

— Jag talar icke om henne, som skulle ha blivit den värdigaste drottning. Det finns prinsessor som vore mindre värdiga.

— Är du svartsjuk?

Kerstins kinder övergötos med en glödande rodnad, och det harmade henne. Hon svarade: — Man är svartsjuk endast på sina likar.

— Var lugn. Kärleken är en barnsjukdom, och konungen är icke mera ett barn.

— Är du viss därpå?

— Så viss, att det blir med rikets råd han kommer att överlägga om sin nästa kärleksförbindelse.

— Och likväl kan han drömma!

Riddaren, som icke var någon drömmare, uppstod.

— Mitt folk är marschfärdigt, jag måste nu lämna dig. Farväl, Kerstin! Det är skada, att du icke är en född prinsessa av Brandenburg, då du dock är född drottning. Men — du är en Fleming; jag vet ej vad du har att avundas en Brandenburg.

Och han avlägsnade sig med hastiga steg. Kort därefter satt han åter i spetsen för sin trupp och red bort.

Kerstin Fleming blev tankfull kvarsittande på klippan och återkallade i sitt minne sagan om den farliga punkten på firmamentet. Det var nu allt förbi, som en spöksyn; hon hade förblivit trogen sig själv och sin vänskap. Hädanefter skulle hennes stjärna tindra obemärkt, långt från troner och faror.

Då närmade sig henne mäster Sigfrid, som kom från bröllopsgården. Hon kallade honom vid namn och bad honom taga plats vid hennes sida.

— Återvänder ni redan till staden, vördige fader? frågade hon.

— Jag har lämnat därinne dem som fröjdas åt detta livet. Vid min ålder tänker man på det tillkommande.

— Jag har något att tacka er för, mäster Sigfrid. Minns ni, att ni en gång har ställt ett oförståndigt barns horoskop? Ni förutsade något, och det har inträffat. Bruka edra förutsägelser alltid slå in?

— Jag kan misstaga mig. Människan spår och Gud rår. Allrakäraste fröken, tro hellre spåmannen i edert samvete; han ljuger aldrig.

— Mäster Sigfrid, ni talade om er ålder. Vet ni väl, att ni är yngre än jag? Ni kan vad jag icke mera kan — ni kan drömma.

— Alla människor kunna drömma.

— Icke jag. Minns ni vad ni en gång sade mig: det är något som dör i den människa, vilken står Jupiter mot. Ni sade sant: det är förbi med min konst att drömma. När någon kastat sitt hjärta i elden och det brunnit till aska, drömmer man icke mer.

Mäster Sigfrid betraktade henne förvånad och nästan med stränghet.

— Det är icke möjligt, det strider mot Guds vilja och mot naturens lagar. Hjärtat är ett illfundigt ting; det ställer sig som vore det aska, och då glöder det som en kolmila i osynliga djup. På det rum, där vi stå, drömmer naturen om en ny himmel och en ny jord. I den stund vi här stå, drömmer seklet om kommande sekler, våren om sommar och minuten om evighet. Skulle ni ensam vara utan framtid och utan själ?

— Vördige fader, jag vet, att sädesmannen sår korn i askan, och Gud kan väl utså i mig ett nytt liv. Förklara för mig vad ni sade om denna vår tid. Är han ung eller gammal?

— Han är gammal av seklernas arv, och han är ung av det tillkommandes livskraft. Jag väntar att ännu med dessa mina gamla, slocknande ögon få skåda förunderliga ting. Jag väntar Antikrist, som skall föregå de yttersta tiderna.

— Huru, vördige fader? Ni väntar Antikrist, och ni säger dock att vårt tidevarv är ungt av det tillkommandes kraft?

— Ja, jag vill icke dölja för eder, min kära unga fröken, att besynnerliga tecken nu i två år visat sig uppå himmelen och stadigt fortfara, så att ju en blinder kan märka någonting stort och fruktansvärt vara i kommande. Icke allenast att man mångenstädes sett krigshärar strida i luften, kommande nordanefter och mötande andra ifrån ostsunnan, eller att tecken nu ske i solen och månen och havens vågor mycket bullra, som Skriften förutsäger. Fast märkeligare är, att Mars, Jupiter och Saturnus nu stå i en sådan konjunktion, som näppeligen varit någon tid förr, och faselige kometers dimbor utbreda sig över världen, de där oroa samteliga planeter och likasom rycka med sig himmelens krafter. Detta betyder, att vi nu snarligen måste förvänta ett sådant stort, långvarigt och gruveligt krig, som icke haver varit sedan hedningarnas tid, och lära väl Gog och Magog nu icke underlåta att uppresa sig mot kristenheten, havande sitt huvud i Antikrist, syndens människa. Men si, just när sådana svåra tider tillstunda, utrustar Gud sitt folk med en ny kraft, så att det varder såsom ett ungt lejon, till att stadigt emotstå den kommande vedermödan. Och det är min sententia, efter mitt ovissa förstånd, att besynnerligen Sveriges rike med Finland, som är dess utanverk, denna tiden skall uppstiga till större välmakt och styrka än någon tid förr och alltså varda den Mikael, vars harnesk är Gud och vars ljungande svärd skall nedlägga Antikrist. Därtill haver Gud kallat sin utkorade hjälte Gustavus Adolphus, vars tecken mäster Tycho redan i mina unga dagar såg på himmelen i den stjärnbilden Cassiopea. Han skall göra’t.

— Sade jag icke rätt, fader? Ert tal är som när man drömmer vid aderton år. Men ni säger intet om er själv. Och jag har dock en gång hört er drömma om ett högt, härligt torn, där stjärnhimmelen låg utbredd i sin klarhet så nära framför er, att ni nästan kunde omfamna skapelsen. Jag har hört er drömma om de skönaste instrumenter, vilka människans snille uppfunnit för att utforska rymderna, och de voro edra. Ni var ung, ni var rik, och ni riktade stjärnkunskapen med de mest förvånade upptäckter. Under edra fötter låg världen, och över er stod endast Herren Gud.

— Ja, så var det, så syntes det mig, sade den, gamle mästaren tankfull. »Allt detta vill jag giva dig, om du faller ned och tillbeder mig.» Men lovad vare Gud, att jag från dessa frestande drömmar uppvaknade gammal och glömd i min fattiga koja, vid mina bräckliga hemgjorda rör och cirkelmått. Ho är jag, Herre, att jag vill mästra din skapelse? Var var jag, när morgonstjärnorna lovade dig?

— Därför att ni är ödmjuk, fader, har dock Herren givit er profetians ande och vishet att läsa stjärnornas skrift. Ni kan icke förneka Guds gåvor. Vad säger ni om er själv?

— Jag är den myran, till vilken Herren sade: gack, drag ditt strå, och bliv förgäten! Jag är i dag en profet, och ingen tror mig; jag är i morgon borta, och ingen minns mig. Kanske skall efter långa tider någon enslig vandrare stanna om kvällen på bergen vid Pojo vik, tänka på någon gammal saga ifrån sin barndom och säga till sig själv: här vandrade i forna dagar en man, som trodde sig kunna läsa Guds skrift på himmelen. Jag har glömt hans namn; han levde i ett okunnigt tidevarv, när man ännu trodde på stjärnornas inflytande.

— Ja, fader, det är möjligt att ni har rätt. Men då, när vårt land är omstrålat av ett högre och klarare ljus, då skall man åter framleta ert namn ur de gamla böcker och säga till varandra: han var den förste lärde forskaren, som Finland födde åt vetenskapen och världen. Han var fattig och förgäten, han led stundom förföljelse, ofta otack; men se, vilka ting han uträttat med sina små hjälpmedel, och se, vilken rad av efterföljare han funnit på forskningens bana! Så är det nu ringa konst eller ära att bygga det färdigt, som företrädare grundlagt; men det är ära, att bygga en grund, som består genom tidevarven.

— Kära unga fröken, ni sade mig nyss, att jag var yngre än ni. Men när har väl jag i mina skönaste ungdomsdrömmar kunnat måla så fagra rosor på aftonhimmelen, som ni nu målar för mig vid horisonten av eftervärlden? Tack för att ni gjort en gammal fattig man rikare och lyckligare än mången som vandrar i livets fagraste blomning! Solen går ned; låt oss prisa Gud!

Och såsom hade hela naturen villigt följt denna uppmaning, spred sig vid den gamle mästarens ord ett glödande skimmer över havsviken, stränderna, bergen och skogarna. Näktergalen slog sin drill i en hög ek vid havsstranden; taltrasten besvarade hans hälsning från en fura på berget; brudvisor ljödo från Trollböle gård, och vallflickan, som icke var bjuden till bröllopet, sjöng med klar röst sin ensliga visa vid stranden av ån. Midsommarnatten sänkte sig tyst och doftande över nejden, utan mörker och utan sorg. Landet hade framför sig fred och välmakt, naturen hade framför sig sommar och frukt. Den snöiga, bistra norden drömde än en gång om sin lyckliga ungdomsdröm.

INNEHÅLL.

1. Storm i skärgården.[3]
2. Om tiden för denna berättelse och om den brune mannen.[10]
3. Om färden till Ekenäs och om ett kronans skepp.[17]
4. Stjärntydaren.[24]
5. Om en solstråle i hösten.[34]
6. Den farliga punkten på firmamentet.[42]
7. En natt och en morgon på Kymmenegård.[51]
8. Helsingfors lantdag.[60]
9. Vinterafton i ödemarken.[68]
10. En sammansvärjning.[76]
11. Den gamla och den nya tron i kamp om människohjärtan.[85]
12. Brev från fröken Kerstin Fleming till hennes moder, fru Anna Gyllenbögel, född Horn.[93]
13. Herr Evert Karlssons begravning i Åbo domkyrka.[100]
14. När konungen var sin faders son.[105]
15. En midsommardag vid Trollböle.[112]
16. Sista kapitlet: om ungdomsdrömmar.[120]