15. En midsommardag vid Trollböle.
Trollböle heter en liten gård på östra kusten av den långt framskjutande halvön Hangö, som bildar sydspetsen av det finska fastlandet. Nejdens hela lynne förklarar de folksägner, som givit upphov åt gårdens namn. Halvöns ryggrad av ödsliga berg, där trollen trivas i klyftorna, reser sig tätt bakom gården. Tre små täcka och hemlighetsfulla insjöar mellan bergen, enkom skapade till skogsfruns speglar, uttömma sitt överflödiga vatten genom en liten förtjusande å, som slingrar sig mellan branta stränder till havet, matar en flitig kvarn och i sin mynning är en älsklingslekplats för stimmande fisk. Men när man, följande åns slingringar, nedstiger från de skrovliga bergen till gården på sluttningen, öppnar sig med ens en bländande utsikt över Pojo vik och den lilla staden Ekenäs med dess vita kyrka och rödmålade hus på motsatta stranden.
Det är sant, att vid tiden för denna berättelse drog ännu ingen järnväg, såsom i våra dagar, sin raka vall med de frustande lokomotiven närmast havsstranden nedanför gården, men så stod i dess ställe urskogen hög över alla berg och sandslätter på halvön. Trollböle, som nu är fattigt och glömt, var då en förmögen gård, som svedjade skogen och hade sin binäring av sjöfart på Reval. I dag var allt ordnat till högtid: äldste gårdssonen firade sitt bröllop med gamle Stefans sondotter från Ahtiala, han, som förr bott på Hangö, där de unga då plockat lingon i skogarna.
Det var midsommardag klockan ett på eftermiddagen. Gården var folktom, emedan alla voro i den med löv och blommor utsirade stadskyrkan, där brudparet vigdes. En femtonårig vallflicka satt ensam på bergsluttningen, vaktande gårdens kor. Hon företog sig att sjunga i ensamheten:
|
Och jungfrun hon gick sig i berger och mo.
Hillevo, hallevo!
Nu haver jag mistat min silkelesko.
Hallevo, melido!
Vem kunde det tro?
Nu går jag så barfot som kalvar och ko.
Sio! Och skogsrå hon traskar i hasselemo. Hillevo, hallevo! Och haver du hittat min silkelesko? Hallevo, melido! Jo, det skall man tro; sexhundra små trollbarn ha fått den till ho. Sio! |
Medan hon sjöng, steg hon upp på höjden, för att se om icke brudtåget redan var synligt på vägen från staden. Ingen syntes, hon kände sig ensam, berget och skogen voro hennes enda förtrogna.
Det väntade brudtåget ledde hennes tankar till den dag när hon själv skulle stå brud. Hon stannade vid en gammal mossbevuxen tall, klappade honom kärligt och sjöng nu i en annan ton:
— Det är en gammal fästman du fått, sade en förnäm adelsjungfru, som plötsligt uppenbarade sig med sin tjänarinna på berget och hört flickans sång.
— Han är nog så bra som en annan; han springer icke ifrån mig, han, svarade flickan och klappade åter lekfullt den trogne vännen.
— Har du hört när man väntar krigsfolket hit ifrån Hangö?
— Nej, vad hon säger! Krigsfolket? Vad skulle de göra här, när de få slåss därborta?
— Vet du icke att det nu är fred i landet, och nu kommer krigsfolket hem från kriget. Har du icke hört freden kungöras i kyrkan?
— Nej, vad hon säger! Är det fred? Nu skall stallpelle bli arger, för han tycker inte om krigsfolk, och oxa blir odrägliger, när han vädrar en knekt. Men där komma de; hi och hej!
Och med flygande hår sprang flickan utför berget, för att betrakta brudtåget. I detsamma kom hon ihåg sin fattiga dräkt och slank in i badstugan, från vars glugg hon hade fri utsikt.
Tåget närmade sig nu gården, företrätt av två spelmän till fots, av vilka den ene frampinade besynnerliga toner ur ett stort konstigt valthorn, medan den andre av alla krafter slog trumma. Efter dem följde två talmän åkande, sex brudsvenner ridande och sex brudtärnor åkande. Sedan följde brudparet, därefter kyrkoherden, mäster Sigfrid, åkande vid sidan av brudens farfar, sedan brudparets föräldrar och därefter övriga gäster. Den alltifrån hedendomen såsom helig ansedda eken hade sin tillbörliga andel i festtåget. All ungdomen bar ekkvistar i händerna, bruden bar kring sin panna en krans av eklöv och blåklint, medan brudparets och många andras seldon voro smyckade med fältens blommor.
När man hunnit till gården, ledsagades brudparet i procession till den med ryor, löv och blommor festligt prydda stugan, där man först sjöng en psalm och sedan fick höra ett välkomsttal av den vördige mäster Sigfrid. Först därefter intogo vederbörande sina hedersplatser, och nu kringbjöds välkomstbägaren, en silverpokal från kung Göstas tider, fylld med starkt kryddat öl. Brudparet skulle dricka alla till, och en tenntallrik på det stora bordet påminde gästerna om att därvid lägga en skärv åt stupade fattiga soldaters änkor och barn. Därefter spredo sig gästerna. En del stannade vid ölet i stugan; andra gingo ut till det enstaka höga Trollberget i söder, vid vars fot upprann en helig källa, där man hade för sed att offra slantar, nålar och knappar, alldeles som i den hedniska tiden. Brudgummen hade redan kvällen förut varit nog förtänksam att där nedlägga en silverpenning åt skyddsandarna, och när nu bruden efter gammal sed offrade i samma källa en bröstnål av silver, trodde man sig hava blidkat naturmakterna.
Några funnos likväl, som ännu icke ansågo detta tillräckligt. En äldre kvinna fann det vara alldeles nödvändigt att också blidka jungfru Maria. Hon trädde fram med en kruserlig nigning, doppade i källan en liten kvast av nio sorters olika blommor, bestänkte bruden med »vigvattnet» och gick sedan med dessa blommor nio gånger kring samma unga brud, under det att hon långsamt framsade följande besvärjelse:
| Jungfru Maria gick sig i grönan lund, trampade ormen på häla; vad månde jag nu i denna stund åt vänaste lilla bruda begära? Sex ting fylla lador och kamrar väl: rund säck, mång’ barn och lång livstid säll, god sundhet, kärlek, som icke sviker, och sist att få komma i himmelrike. |
Därpå skulle bruden fästa blomsterna vid sin barm och lägga dem till natten under sin huvudgärd.
Nu framträdde bland sällskapet en äldre axelbred man, som med mycken fyndighet sökt att dölja bristerna i sin slitna ryttardräkt under högtidens blommor och eklöv.
— Vad nu? sade han med en förtrolig nick, såsom till en gammal bekantskap. Huru står det nu till med katekesen? Vad säga biskop och konsistorium om att en så renlärig person som mor Agneta från Tovön intalar folket sådana vidskepelser?
— Nå, det må jag säga, genmälde hon, förunderliga ting får man se här i världen! Det är sannerligen första gången en sådan gammal öltratt som Ivar Bertilsson lämnar stånkan innan sista droppen är tömd. Biskop och konsistorium lära väl icke mindre förundra sig, när en sådan ärkepapist som besagde Ivar Bertilsson, den där nyss gick i påvedömet upp över öronen, med en fart blivit bättre kristen än annat hederligt folk. Och nu tager han sig för att predika, den där!
— Å fy skäms, att tycka illa vara för så litet, återtog mannen i den slitna jackan med samma godmodiga framfusighet som alltid utmärkt den manhaftige kvartermästaren Ivar Bertilsson. Kommer ni ihåg när jag tog er med båda händerna om nacken och kysste er mitt på Pojo kyrkbacke? Nå, det är allt tider sedan. Är ni led vid er man, så knyck bara i mig; jag står väl hos kunglig majestät och kronan, alltsedan jag såg Gustavus i ögonen utan att blinka. Ni må tro han tyckte att jag var en karl, och jag förstod att det kan bli en krigsman av honom med tiden, bara han får bättre förstånd att sköta hästar. Det har jag sagt honom, och sedan jag nu givit Sigismundus på båten, så är jag kunglig majestäts tropliktige hovslagare och första karl vid mönstringarna. Men si, det går över ert förstånd, strömmingssaltare! En sak ångrar jag, och det är att jag ej beställde ett lagom rep åt den oduglingen Sam. Nå patern, ja han skulle vara en rar konfekt åt Belsebub. Men vad det angår, att jag skulle hava lämnat stånkan halv, så är det lasteligt tal om en krigsman. Visst blev hon halv, för det jag väntar få se adelsfanan rida fram här på landsvägen. Men säg, må de nu hinna dricka allt tomt, innan jag hinner tillbaka till stugan?
Mor Agneta hade tåligt avbidat det långa talets slut, i hopp att få svara med ord och inga visor, men hennes hopp blev besviket. Tre eller fyra fänikor söderifrån kommande kavalleri närmade sig i sakta skritt och läto från sin trumpeter höra en munter hälsning. Det var mest ungt folk, men som redan bestått mången het dust och nu glada återvände till fäderneslandet. De hade prytt sina stormhattar med gröna kvistar och instuckit blommor i musköternas mynningar, likasom hade även de varit bröllopsgäster.
Emellertid voro ryttarna icke inbjudna till bröllopet, där intet visthus kunnat stå ut med deras friska aptit; och så van en krigare var i dessa oroliga tider att komma som objuden gäst varhelst han behagade, skulle fänikorna sannolikt ridit Trollböle förbi, därest icke anföraren oförväntat kommenderat halt. Anföraren var Klas Fleming, och anledningen till hans order var ett oförmodat möte med hans syster Kerstin Fleming, som kommit från Svidja för att här få trycka hans hand, innan han en kvart mil härifrån svängde av åt väster på vägen till Åbo. Fröken Kerstin hade varit nog förtänksam att även ihågkomma sin broders folk, och hennes tjänare hade i staden uppköpt allt som behövdes till den enkla måltid de nu hade i ordning på bergsluttningen invid landsvägen.
Medan alltså de båda syskonen Fleming under förtroliga samtal tagit plats på en av bergets naturliga vilobänkar, sutto ryttarna muntert av och läto den opåräknade undfägnaden smaka sig väl. Bröllopsgästerna fingo likaledes ett oförväntat nöje av denna anblick. Ivar Bertilsson ansåg sig som en självskriven gäst även vid detta andra gästabud, blandade sig med viktig min i ryttarnas upplösta leder, sparade icke nyttiga lärdomar för den oerfarna ungdomen och delade broderligt deras bröd, fläsk och öl. Hästarna voro, i hans tanke, under all kritik. Han skulle icke vara det minsta förvånad, om han hörde dem grymta. Och huru voro de skodda sedan! Käringar hade skott dem; gingo de icke som kattor på hal is! Och vad sadlar och remtyg angick...
— Nå, nu kan det vara nog, avbröt honom en skäggig veteran, som ledsnat vid detta prat. Vad har han ridit för kameler i sina dagar, efter han icke bättre förstår sig på våra finska stridskampar? Håll ut en stund i ett gott napptag, så skall han få se de lättfärdiga polska och ryska grannlåtshästarna flåsa efter andan, så att de storkna, medan våra kampar bli muntra först när de fått betänka sig någon timme i värsta leken. För resten skall jag säga honom, kamrat, att är ryttaren bra, nog får han folk av hästen.
— Det är just det jag har sagt Gustavus, återtog konung Sigismunds tillämnade stallmästare med sin vanliga tvärsäkerhet, i det han hämtade andan efter en ny klunk. Men vem frågar nu för tiden efter en gammal krigsmans råd? Pojkar, som redo käpphäst när jag suttit tjugu år i sadeln, mena sig nu förstå den saken bättre. De skulle ha sett Svidje Klas, som folk kallade sotnäsan! Det var en karl att rida tvärt igenom muren, så att det rök om honom.
— Red han icke tvärt igenom stenmuren, så kunde han väl sätta över den, inföll gamle Stefan, som ock vandrat ut från bröllopsgården för att se huru nutidens ungdom redde sig i stigbyglarna. Nog hade jag suttit i sadeln i tjugu år, när Ivar Bertilsson ännu red käpphäst; men icke tilltror jag mig därför att undervisa Gustavus.
Vid dessa ord framträdde ur skaran en ung ryttare och räckte veteranen från kung Göstas tider trohjärtat handen.
— Guds fred, fader Stefan! Tack för ett gott råd på Åbo slotts borggård!
— Min själ är det icke unge herr Bengt Ivarsson från Kurjala! utropade den gamle överraskad. Jag väntade icke så snart återse eder.
— Och ni väntade icke att återse mig som simpel ryttare vid adelsfanan? Men det kan vara så gott att tjäna sig upp i graderna med eller utan förfäder. Varje släkte må bära sin egen skuld eller sin egen ära. Jag har nu tjänat kungen som knekt jämnt ett år och lärt mig att rida en ovän på livet; vill nu kungen göra mig till kornett, så gör han det för min egen skull och icke för det att jag heter Tavast.
— Rätt så, unge man, genmälde gamle Stefan och besvarade kraftigt handtryckningen. Nog blir det karl av eder, herr Bengt, och en så bra karl, som någonsin burit det frejdade Tavastenamnet. Med sådant folk skall vår konung gå med seger till världens ände.