14. När konungen var sin faders son.
Dagen därpå hade ståthållaren Johan De la Gardie föredragning i slottet. Konungen var uppbragt över de mångfaldiga klagomål som fortfarande inlupo, än från fogdarna över böndernas motsträvighet att erlägga resterande gärder, än från bönderna över fogdarnas olagliga utpressningar. De la Gardie beslöt att avleda konungens vrede åt ett annat håll, där den med mera skäl kunde slå ned.
— Eders nåde vet, sade han, att bönderna i Virmo och flera härader blivit på vintern uppviglade av konung Sigismunds utskickade och satt sig till öppet motvärn mot fogdarna.
— Det vet jag, Gudi klagat, genmälde konungen bistert, och att så skett länder icke eder till synnerlig berömmelse.
— Jag har nu lyckats gripa en av dessa utskickade på Åland, och han hitfördes i går afton fängslad till slottet. Vad skall göras med karlen?
— Rannsaka honom först, häng honom sedan!
— Jag har rannsakat honom med den påföljd, att han icke kan undgå repet, men beklagligen tyckes han endast ha varit verktyg för den rätte boven, som undsluppit. Han pratar i vädret om tusen saker, men förtiger hårdnackat det som mest är nödigt att veta. Skall jag använda sträckbänken?
Ståthållaren gav en befallning, och snart infördes under bevakning en med tunga bojor belagd äldre man i ryttaredräkt, en Herkulesgestalt med ett frimodigt och jovialiskt utseende.
— Ditt namn?
— Ivar Bertilsson, kvartermästare i kunglig majestäts tjänst den tiden herr Klas Fleming förde regementet i landet, men sedan benådad, jämte många andra ärliga gossar, vid eders majestäts lyckosamma uppstigande på tronen.
— Så? Och du har brukat min nåd till att stämpla mot min regering? Du har låtit skicka dig av de polske till att uppvigla folket och att utsprida förrädiska plakater i landet?
— Med förlov, ers majestät, en fattig karl har inte råd att bestå sig mer än en Gud, en kung och en tröja. Jag är en kronans hund; när man säger till mig: apporte! så resonerar jag inte.
— Gott. Du skall också bli hängd som en hund. Vem var din huvudman här vid stämplingarna?
— Ännu i går skulle jag förr låtit rycka tungan ur halsen på mig, innan jag sagt hans namn, men i natt låg jag och frös i slottstornet och fick tid att betänka mig. Ivar Bertilsson, sade jag till mig själv, vad pocker har du för tack för att du varit en stövare åt Sigismundus? Rätt som en fähund här du smugit dig genom landet och slitit ont, men vad gott har du av’et? Jo, tom mage och tom pung. Hundra gyllen skulle du få i månaden och har icke fått femtio på ett halvt år. Stallmästare skulle du bliva i Warschau, men har icke en hästkrake här i landet, utan får lunka till fots genom kärr och mossar. Galgen blir din lön, Ivar Bertilsson; nej, då kan du hellre tjäna Gustavus, om han behöver en gammal pojke, som luktat krut i fem och tjugu år. För si, vad nu anbelanger den stora äran att bli ett helgon, så betackar jag mig och missunnar den inte åt dem som äro därtill mera klippta och skurna än jag.
— Håll dig till saken, karl! Vem var din huvudman?
— Jaså, med förlov, efter ers majestät är så nådig och frågar, så skall jag ock ärligen svara. Var jag icke honom så trogen, som fäste åt klinga? Men som en turk och en räv har han lönat min trohet. Vet eders majestät hur det gick till, när jag blev knipen på Åland? Jo, det gick så till, att allt var redan väl beställt, vi hade fraktat en skuta, som skulle föra oss över till Riga, och skutan låg färdig på redden; vi skulle ro ut i en båt. När vi redan voro i båten, kom jag ihåg, att jag glömt i gården en kutting öl, som allt var behövlig i vårkylan på sjön, och gick upp att hämta tingesten. Då kom en långbent länsman, som hade fått korn på oss; jag undan och han efter. När vi så kommo till stranden, vad tror ers majestät att jag såg? Båten hade lagt ut från stranden, när oråd märktes på landbacken, och så besveko mig de hedningarna och lämnade mig i sticket. Nå, jag säger ingenting om att den slyngeln Sam ännu därtill gjorde lång näsa åt mig, efter han nyss förut hade fått stryk, men prästen, ers majestät, han skall för den mandaten få vrida sig som en mask i skärselden! Jaså, jag skulle säga hans namn? Pater Padilla kallades han i Warschau och sades vara biktfader åt Sigismundus. Inte vet jag så noga, men från Rom kom han, det är säkert, det hade han brev på.
Konungen växlade några ord med De la Gardie på latin: — Påven har tussat på oss sin bästa spårhund. Denne Padilla har drivit böhmarna till förtvivlan och injagat skräck hos alla protestanterna i Tyskland. Karlen, hans hantlangare, är en bulvan, som icke fått titta långt i korten, men torde hända han något vet, som kan vara till nytta. Häng honom icke tills vidare, förvara honom väl, och låt honom prata. Och du där — fortfor konungen på svenska till fången — marsch tillbaka till tornet, och säg till att de icke låta dig frysa. Ditt liv hänger på att du talar sanning.
— Hade jag velat ljuga mig från repet, så hade jag väl kunnat hitta på bättre sannsagor och icke stått här med dessa fyra armbanden, genmälde fången, i det han utleddes, med en frimodighet som icke misshagade hans stränge domare. Vill ers majestät bevisa sin nåd mot en gammal krigsman, som slagits mot far hans, så ställ sex man i ledet med goda musköter och befall dem att sikta rätt mot Ivar Bertilssons breda bringa. Repet har aldrig varit rätt i hans smak.
— Har ni något vidare att förmäla? frågade konungen De la Gardie.
— En ung man, som kallar sig Bengt Ivarsson Tavast till Kurjala, anhåller att få träda i eders nådes tjänst vid adelsfanan.
— Ivarsson till Kurjala? Jag har nog av hans broder Sten. Det är ett obändigt blod i Tavastesläkten.
— Den unge karlen likar sig till att vara mera tam, genmälde ståthållaren småleende. Hans släkt är en av de äldsta i landet, och många hänga vid namnet Tavast.
— Och har jag icke redan sökt utplåna även den blodskulden? genmälde konungen motvilligt. För honom in!
Bengt Ivarsson inträdde. Hans kinder voro vita som snö, och konungen misstog sig om anledningen därtill.
— Vad? sade han strängt. Vill du bli soldat och bleknar för den konung, som skall föra dig i striden?
Den unge mannen förmådde icke svara ett ord.
— Gå! fortfor konungen i samma ton. Mina soldater skola kunna se djävulen själv i vitögat. Jag behöver män och icke jungfrupiltar.
— Värdigas höra mig! stammade den unge lantjunkaren, som dock kände tillräckligt Tavasteblod sjuda i sina ådror vid en beskyllning för feghet.
— Vad har du att säga mig?
— Om jag är blek, fortfor Bengt, så värdes icke förakta mig för att jag tänker på mina fäder!
— Din fader och din farfader ha dött förrädares död. Om du tänker på dem, varför kommer du hit? Varför inväntar du icke på Kurjala den första polska här som kommer att befria landet från mitt tyranni och att utropa dina förfäder som helgon?
— Värdigas än en gång höra mig! utbrast ynglingen, nu med vredens rodnad på sina kinder. Därför att mina förfäder dött förrädares död, ändock de förtjänat en annan lön för den trohet de bevisat den de ansågo för sin rättmätige överherre, därför står jag nu här. Jag kommer som en tropliktig undersåte, efter eders majestät ingen del haver i det förgångna, och jag bönfaller ödmjukeligen att få erbjuda eders majestät min ringa tjänst, på det att icke allenast mina fäders minne må upprättas i mig, det de intet behöva, men att ock eders majestät för min trohets skull må återgiva dem äran, när eders majestät icke kan återgiva dem livet.
Gustav Adolf hade både av medfödd mildhet och politisk klokhet sökt utplåna de blodiga spår hans fader efterlämnat; men han var ömtålig för allt som vidrörde denna sträng och kastade skugga på faderns minne. Han var retad förut och brusade upp.
— Sitter du till doms över din konung, dåraktige pojke, och vill lära honom vad rätt eller orätt är? Gå, tacka din ungdom och oerfarenhet, att jag icke giver dig bättre besked om en undersåtes plikter! Jag har nog av eder, obändige Tavaster. Min fader, som I lasten, har av oförtjänt nåd återgivit eder Kurjala gård, den I förverkat. Sen till, att jag icke tager hans gåva tillbaka.
Det fanns ögonblick, när den milde Gustav Adolf påminde om sin järnhårde fader, sällsynta ögonblick, men detta var ett. Ynglingen, som redan varit beredd att böja knä för den stränge härskaren, drog sig tillbaka, till hälften förkrossad, till hälften i vrede. Först på slottets borggård återvann han besinningen och utbrast i tårar av sårad stolthet.
— O, min moder, klagade han, du hade dock rätt! Välan, mitt beslut är fattat. Jag erbjuder min tjänst åt Sigismund. Rätt måste jag finna, här eller där.
— Sök rätt hos den domaren, som allena rättfärdig dömer människors uppsåt! yttrade bakom honom en välbekant röst. Den gamle Stefan stod på borggården och hade förnummit hans avbrutna ord.
— Skall då all rätt förtrampas på jorden? utbrast ynglingen häftigt.
— Och var fann jag rätt, när jag två gånger fördrevs från hus och hem? Jag förtröstade på Herren och byggde min gård för tredje gången. Där led jag åter övervåld, men varför skulle jag misströsta? Hjälparen kom i nödens stund, och så kommer han alltid. I dag har jag klagat hos konungen över fogdens utpressningar. Konungen har lovat undersöka min sak, och jag hoppas få rätt, men jag förtröstar icke på furstar, jag förtröstar på konungarnas konung.
Vid dessa ord närmade sig en adjutant till Bengt Ivarsson med befallning att återvända till ståthållaren, som hade något att säga honom. Ynglingen gick, och Stefan stannade kvar. Om en stund kom Bengt tillbaka med gladare uppsyn.
— Nå, vad sade jag? yttrade Stefan småleende. Står rättvisan redan för dörren? Det var bittida.
— Ståthållaren räknar släktskap med oss genom min moder och säger sig hava stillat konungens vrede. Jag får ännu icke visa mig på en tid, men till midsommar tror han förvisst att jag får tjäna vid adelsfanan.
— Ja, det trodde jag om vår unge herre och konung. Han är hastig till mods som hela sin släkt, men han ångrar sig snart, och då är han blid som solsken. Gud vare lovad för sådana furstar. Nu skall rätt råda och orätt vika. Men i allting skola vi hava vår tröst till Herren allena.