10. En sammansvärjning.
Kvarlevan av konung Sigismunds slagna parti i Finland hade fällt modet vid underrättelsen om Helsingfors lantdag. Alla adelsmän som hade något att förlora drogo sig mer och mer tillbaka från de få halsstarriga som ännu djärvdes stämpla till den avsatte konungens förmån, och dessa voro till största delen förtvivlade spelare vid lyckans raffelbord, äventyrare beredda att våga allt. Men det fanns här och där ett sällsynt undantag.
På Kurjala gård i Lampis socken av Tavastland bodde den tappre Ivar Tavasts änka, Karin Stensdotter Fincke, en av dessa kvinnor som kunna älska utan gräns och hata utan försoning. Under den första och skönare hälften av sitt liv hade hon offrat allt för sin kärlek till en riddare utan fruktan och tadel; den senare dystra och ensliga hälften av detta liv ägnade hon åt den dyra plikten att upprätta hans ära. En dag i februari detta samma år 1616 kallade hon till sig yngre sonen, den ljuslockige Bengt, på vars blida och fagra anlete hon läste hela det lyckliga minnet av kärlekens dagar, men icke en skugga av hatets, och sade till honom: — Min son, du är aderton år, din arm är stark, ditt hjärta är trofast, och jag har låtit uppfostra dig i alla ridderliga övningar. Det är nu tid att du hämnas din fader.
Ynglingen teg. Modern fortfor: — Jag vet dina tankar. Din äldre broder Sten Ivarsson är släktens huvud och den som efter lag och sedvänja bör taga arv efter sin fader. Men Sten har från unga år gjort mig sorg och bekymmer med sitt häftiga, oroliga sinnelag, icke minst när han sista vintras dödade kornett Bosin här på Kurjala gård. Sten tjänar det nya konungahuset; han är sin faders avfällige son. Du allena är kallad att åter upprätta din faders ära.
— Moder, svarade ynglingen saktmodigt, giv också mig ett svärd att tjäna konung Gustav Adolf! Han är mild och tapper. Varför skall du hata honom? Och har du icke själv bönfallit hos hertig Karl att få behålla Kurjala? Han och hans son ha återgivit oss hem och egendom. Varför skall du hata det nya konungahuset?
— Gud, som nekat mig döttrar, har i stället givit mig en son med varghjärta och en son med duvohjärta, klagade modern. Förstår du icke, att om jag velat hämnas på den unge Gustav Adolf med blod och död, skulle jag tussat på honom din äldre broder, som skulle ha sönderslitit honom? Men jag vill honom intet ont, jag vill endast rycka kronan av hans huvud och lägga den för vår rättmätige konungs, Sigismunds fötter. Så länge hertig Karls avkomma sitter på tronen, är jag en rebells änka och du en landsförrädares son. Det är nu mer än sexton år sedan din fader och farfader togos till fånga i Viborgs fäste, och huru lönades då deras trogna tjänst mot konung och fädernesland? Hertig Karl belade dessa tappra armar med nesliga bojor, han lät leda dessa trofasta män ut genom Viborgs tull, deras huvuden föllo för bödelns bila och spetsades på järnstänger utanför slottet. Och jag... jag kvarlämnades med två späda söner; för deras skull måste jag kasta mig till blodhundens fötter och tigga tillbaka vår rättmätiga egendom som en nåd! Men jag lever för att en dag kunna avtvå blodfläckarna från dina fäders minne, för att kunna kalla dig en ärlig mans son, och jag väntar den dag, när din faders och farfaders oskuld förkunnas för land och folk. Förstår du mig nu?
— Ja, svarade ynglingen, och jag ville giva mitt liv för att du skulle få uppleva den dag du så högt efterlängtar. Men jag förstår icke huru detta skall bli möjligt genom en tronvälvning. Hela riket hyllar den nya konungasläkten, och ingen i detta land lyfter mera sin hand för Sigismunds sak. Vad kunna vi göra, vi två, mot hela landet? Sänd mig till Gustav Adolf; jag vill kasta mig för hans fötter och lova att tjäna hans hus till dödedag, allenast han genom ett kungsord tager tillbaka den orättfärdiga domen över min fader och farfader!
— Du är ett barn, Bengt, och som ett barn talar du. Likasom en konung ville förklara sin faders domar orättfärdiga!
— Men domen är ju upphävd, när vi återfått våra gods.
— Av nåd ha vi återfått dem! Vi ha återfått mödernegodset, men icke fädernearvet, det sköna Vesunda i Tavastland. Det skall en dag bli ditt fädernearv, Bengt. Vi äro icke så ensamma som du tror. Ännu finnas behjärtade man, som vilja våga något för den rättvisa saken. Denna natt mötas konung Sigismunds anhängare här på Kurjala för att överlägga om ett kraftigt uppträdande nästa vår med bistånd av konungen, och du är utsedd att ställa dig i spetsen för den allmänna resningen.
— Jag! utbrast ynglingen med oförställd häpnad.
— Du, svarade modern lugnt. Norra Nyland och södra Tavastland ha mer än en gång följt din faders och farfaders fanor. De skola än en gång resa sig med namnet Tavast i sin spets, och man skall sörja för att vid din sida ställas krigskunniga anförare.
— Förskona mig, moder! Vill du ännu en gång inkasta vårt land i fasorna av ett inbördes krig?
— Och vad kallar du den ställning, i vilken vi nu levat i tjugu år? återtog fru Karin. Orätt på tronen är alltid inbördes krig. Vi skola äntligen göra ände därpå. Du skall icke behöva strida i förbund med bönder allena. Utom Hornarna, och tyvärr numera även Flemingarna, finnes knappt en adlig släkt i landet, som icke inom sig räknar hemliga anhängare av konung Sigismund. Stjärnkorsar, Spårar, Slangar, Munckar, Lindelövar, Boijar, Kurckar och många andra skola ställa sig på vår sida. Var vid gott mod, duvohjärta! Jag begär i dag blott en åhörare, i morgon kanhända en stridsman. Först klokhet och sedan svärdshugg.
Suckande tänkte unge Bengt Ivarsson vid sig själv, att klokheten i dag icke kunde göra något bättre än förekomma svärdshuggen i morgon, men han kände sin moder. Han beslöt därför att skenbart foga sig efter sin moders önskningar, men därunder uppbjuda allt som var förenligt med hans sonliga plikt för att rädda både henne och landet från nya olyckor.
Aftonen inbröt. Kurjala gård låg enstaka vid en liten sjö, omgiven av skog, och ägnade sig väl för möten av den art som icke borde störas av objudna spejare. Man bortsände från gården de tjänare och landbönder som icke ansågos fullt pålitliga; vakter utställdes vid vägarna, och lösen utdelades såsom i fält.
Vid niotiden på aftonen begynte slädar anlända och utbyta lösen med vaktposterna. De ankommande inbjödos att vid ett stadigt kvällsmål vederkvicka sig efter resans besvärligheter.
När fru Karin, åtföljd av sin son, vid tiotiden inträdde i mötessalen, fann hon till sin förvåning ett högljutt språkande sällskap av några och tjugu män, på vilkas muntra stämning husets goda hembryggda öl påtagligen utövat ett märkbart inflytande. Sex eller åtta talade alla på samma gång om de mest olika ämnen, likasom utmanande alla spejare på en halv mils avstånd. Nästan allas dräkt antydde mera bekantskap med ett vilt fältliv än med herreseder, och få brydde sig om att ens giva plats för gårdens husfru, när hon inträdde i salen. Förgäves spanade hennes mulna blickar efter de grannar av hennes stånd, som hon väntat till mötet. Där fanns endast en sådan, en kortvuxen gammal herre med stora vårtor på kinderna, beväpnad med en huggvärja nästan lika lång som han själv, och i detta ögonblick hopkrupen vid brasan, som brann i den stora spiseln.
— Bertil Ivarsson, sade fru Karin till denne herre, i det hon icke låtsade märka sina övriga gästers brist på uppmärksamhet, vill ni törhända äska ljud och förklara för dessa hedervärda krigsmän och rättskaffens medborgare ändamålet med sammankomsten.
Bertil Ivarsson Teet till Järpila var en av dessa skeppsbrutna rojalister, som gärna ville tjäna sin rätte konung med förbehåll att icke stå illa anskriven hos den orätte, och som så länge hade vänt kappan efter vinden, att han slutligen lyckats stöta sig med dem båda. Han låtsade icke höra fru Karins tilltal; hon fattade hans hand och upprepade sina ord.
— Ja, ja, svarade den frusne herrn vid brasan, det är mycket kallt i afton, dåliga vägar, hundväder. Förlåt, jag har blivit så döv på senare tider. Befaller ni något, min nådiga fru?
Fru Karin upprepade sina ord för tredje gången.
— Äska ljus? Nej, jag tackar, vi se här bra nog. Krigsmän och rättstjänare... Ja, ja, vad hör man om annat nu för tiden? Förlåt att jag i eder nådiga närvaro värmer mina fötter vid elden! Gikten, min nådiga, gikten! Ja, när man, som jag, har slitit mycket ont i krig, kännes det efter på gamla dagar.
Inseende omöjligheten att ställa honom i täten för sammansvärjningen, nödgades fru Karin själv taga till ordet och uppmana de hedervärda gästerna att sig emellan utse en talman för sammankomsten.
I den förlägna tystnad, som följde fru Karins uppmaning, hördes äntligen en röst från yttersta ändan av salens långa ekbord, där en man i ryttarekappa hittills varit flitigt sysselsatt med en skinka och en mugg öl.
— Om jag får taga mig den dristigheten att tala ur skägget, yttrade denne man, i det han med välbehag avtorkade mustascher och pipskägg med bordduken, så finnes här ibland oss en karl, som kan prata omkull vilken biskop som helst och högvördiga konsistorium med; men eftersom han är mera slängd i alla världens andra tungomål än i vårt, så kunde jag kanske duga till talman i hans ställe, alldenstund jag är hans ovärdige tolk. För resten heter jag Ivar Bertilsson, kvartermästare, till ers nådes tjänst.
— Tala! sade fru Karin, föga nöjd med början av denna sammankomst.
— Nå, eftersom jag fått ordet, vill jag säga det rent ut, att en så god skinka som denna Kurjalaskinka och ett så gott öl som detta Kurjalaöl skola sökas förgäves i Tavastland och Nyland, om icke på Svidja. När jag var där i höstas, sade de mig, att salig kung Johan alltid drack Svidjaölet hellre än något annat och alla år beställde en skeppslast därav för sin egen kungliga mun.
— Till saken! avbröt honom fru Karin.
— Jag tänkte just komma till saken, ers nåd! Efter nu salig kung Johan var en sådan vis och berömlig konung, att han förstod sätta värde på finskt öl och finskt blod dessutom, så tycker jag, Ivar Bertilsson, och alla dessa ärliga finska män, att vi böra förhjälpa kung Sigismund till regementet igen. Vem vill nu dansa för bruden?
På detta tal följde en bullersam överläggning, varunder några anmärkte att tiden nu vore föga gynnsam när lantdagen i Helsingfors hade visat sig så förrädisk mot den goda saken. Dessa nedtystades av andra med den försäkran, att man ännu icke kunde så noga veta vad lantdagen hade i sinnet, innan beslutet var känt. Det vore nog troligt, att lantdagen till slut skulle avslå alla gärder för kriget. Denna försäkran lugnade åter de tveksamma, och man begynte nu rådgöra om tiden och sättet att åstadkomma en allmän resning i landet.
Nu framträdde från en undangömd vrå samma brunklädde man, vars bekantskap vi gjorde på Tovön, och höll till de församlade ett livligt tal på tyska språket. Han uppräknade alla den nuvarande regeringens orättvisor, skildrade folkets stora betryck och målade i livliga färger den lyckliga tid, som skulle bli en följd av den lagliga konungamaktens återställande. Därefter framställde han en väl utarbetad plan till ett allmänt uppror. I slutet av april skulle en polsk flotta ofelbart anlända till det då isfria Hangö och landsätta en stark polsk krigshär, som skulle fullborda och med seger kröna den allmänna resningen. Då skulle den rättmätige konungens trogna vänner rikeligen belönas, men hans fiender med skräck utrotas i hela landet.
Kvartermästaren översatte detta långa tal med följande korta ord: — Han säger, att nu håller man oss för hundar, men kommer Sigismundus till regementet, skola vi må som prinsar i en bagarebod. Därför skola vi damma till om fem eller sex veckor, när vi blivit i ordning, och så skall polacken sopa rent hus. Men, tillade han blinkande, om den saken bli vi två med polacken. Han skall så lagom husera med oss, så sant jag heter Ivar Bertilsson. Och därmed basta.
— Förrän vi våga vår hals, måste vi först ha penningar och mycket penningar; annars går det inte ur fläcken, genmälde en f. d. fogde, som den nuvarande styrelsen avsatt för underslev.
Efter att ha växlat några ord med den brune förklarade kvartermästaren, att penningar skulle fås som gräs, så snart leken vore i gång. Fogden vidhöll dock envist sin fordran och fick andra med sig. En häftig ordväxling uppstod, alla skreko om varandra. Kvartermästarens grova näve hade gång efter gång förgäves dunkat mot ekbordet, då han kände någon rycka sig i kappan, och bakom honom stod en välbekant grinande figur, den i Helsingfors drunknade Sam, vars bedrövliga ändalykt kvartermästaren förnummit med mera nöje än saknad.
— Vad nu, din slyngel? Ligger du icke på sjöbottnen? Det var skada; du skulle ha blivit en god mat för girsarna.
Sam berättade självbelåtet, huru han narrat sina förföljare på Vanda bro och klättrat i säkerhet under brovalvet, sedan han avkastat sin tröja och låtit henne föreställa hans person i forsen. Nu hade han likväl något annat att berätta. En skvadron av Hans Muncks ryttare hade i dag rastat i Tavastehus. Sam hade legat gömd på en hövind och hört ryttarna säga sig emellan, att de nästa natt skulle göra en god fångst i Lampistrakten. De kunde snart vara här.
— Ett rep, om du ljuger, och en dukat om du talat sanning! viskade kvartermästaren, växlade några polska ord med den brune och befann sig snart med sina följeslagare ute på gården.
Men när han förspänt sin häst, tyckte han det vara föga hederligt gjort att lämna sina vänner därinne i sticket, varför han närmade sig salsfönstren, inslog en ruta och ropade med tordönsstämma: — Ugglor i mossen!
Dessa ord hade en förunderlig verkan. Alla rusade i vild flykt på dörren, uppsökte sina hästar och ilade bort. Den gamle herrn med vårtorna hörde nu förträffligt, och hans gikt hindrade honom icke att vara en av de flinkaste i reträtten.
Fru Karin fick ringa tack för sin gästfrihet och för den tjänst hon velat göra konung Sigismund. Med stumt förakt blickade hon efter de bortilande. Endast unge herr Bengt kände sig lätt om hjärtat, och därtill hade han sina goda skäl.
När kvartermästaren befann sig med sina följeslagare en god halv mil från Kurjala gård och icke förmärkte minsta ljud av Hans Muncks ryttares hästar, kände han sig nog lugn att taga Sam i förhör om den nattliga fångst, som ryttarna sagt sig ämna göra i Lampis.
— Sade jag Lampis? frågade pojken enfaldigt.
— Vad för något, din utpiskade skälm! utbrast hans herre förbittrad. Visst sade du Lampis.
— Ja, men jag hörde så illa i halmen på hövinden. Jag börjar nu tro, att de menade Hattula.
— Och på sådana galgfåglar skall ett rikes öde bero! skrek kvartermästaren utom sig av vrede och måttade ett dräpande slag med skaftet av sin piske mot den på medarna stående Sam.
Men denne visste vad komma skulle och hade i tid trillat ned som en boll i drivorna. Sam skulle ha undanryckt Finland konung Sigismunds välde, om icke skickelsen gjort detta redan förut, utan att behöva anlita ett okynnigt pojkstreck.
11. Den gamla och den nya tron i kamp
om människohjärtan.
Vistelsen i Finland blev alltmera oangenäm för konung Sigismunds utskickade. De jagades från gård till gård, mindre av fogdar och länsmän, än av lantbefolkningen, som hade nog av inbördes fejd och längtade att kommo till ro efter dessa beständiga uppviglingar. Kvartermästaren förklarade rent ut, att han som ärlig karl tröttnat vid detta kringsmygande och icke vidare ämnade sticka sin hals i snaran, om också repet vore snott av blankaste guldtråd.
— Misströsta icke, min son, om helgonens bistånd! förmanade pater Padilla, som utan knot underkastat sig alla försakelser under deras nattliga irrfärder. Alla heliga martyrer ha gått till härligheten genom kamp mot de otrogna och det är skrivet: leones et viperas calcabis[D].
— För min del, vördige fader, svarade krigaren otåligt, avsäger jag mig allt martyrskap, såsom därtill fullkomligt ovärdig, och avstår gärna denna ära åt er. Jag är nöjd om jag här på jorden får äta mig skäligen mätt och sedan genom edra och helgonens förböner får bliva stallmästare åt Sankt Petrus i paradiset. Jag tänker vi nu taga vår Matts ur skolan. Men vill ni försöka på egen hand, så önskar jag eder all den förnöjelse ni kan förvänta av en snara om halsen. Ni har ju redan lärt er finska. Vartill behöver ni numera tolk?
— Ännu återstår ett sista försök i Åbo, min son!
— Är ni galen? I Åbo? Vet ni icke att konungen... jag menar hertig Gustav Adolf... själv är där?
— Just därför, min son!
— Hör nu på, pater, jag har sagt er en gång förut, att ni måste taga reson. Jag har gått in på att smyga mig som en hund kring landet för er och Sigismundus, men tänker ni på något rackeri mot den beskedlige unge karlen Gustavus Adolphus Rex så säger jag upp kontraktet.
— Talar du nu åter, min son, lik en fåvitsk man, som är rädd för sin egen skugga? Där man minst skall söka oss, det är just vid ingången till lejonens kula. Jag överlämnar den unge mannen Gustavus åt himmelens dom och aktar allenast nödigt att tala några ord i enrum med den gamle biskop Ericus, för att pröva andens svärd mot hans förtorkade samvete.
— Nå, om så är, vördige fader, vill jag än en gång följa er till veones och liperas, som ni behagar uttrycka er. Det kan vara förnuft i vad ni säger om Åbo, och jag har där ett par gamla vänner, hos vilka vi kunna gästa i säkerhet någon dag eller så.
Biskop Ericus Erici, vid denna tid en vördig gubbe om några och sjuttio år, hade nu i mer än trettio solvarv styrt den finska kyrkans skepp, väl icke utan skråmor och läckor, men dock så tämligen helbrägda, genom tidernas bränningar. Nu hade han återvänt med sina capitulares från Helsingfors lantdag och satt en eftermiddag fördjupad i sitt arbete med den nya finska postilla han var sinnad att utgiva, när en resande främling lät anhålla hos honom om företräde, och snart stod framför honom den hemlighetsfulle man, som vi lärt att känna under namn av pater Padilla.
Den ärevördige patern uppträdde i sin antagna roll av en resande protestantisk läkare, som icke kunde lämna Åbo utan att betyga en så berömd man som biskopen sin synnerliga aktning, så mycket mer som han, läkaren, något litet studerat teologi och vore tacksam om biskopen ville skingra hans tvivel angående några lärosatser i den augsburgiska bekännelsen. Den fromme överherden underlät icke att tillbörligen vederlägga dessa samvetsoroande tvivel. Men då läkaren befanns vara väl bevandrad i både Skriften och kyrkofäderna, föll sig vederläggningen icke alldeles lätt. Till sin förvåning fann biskopen sig själv hart nära att draga det kortare strået, och slutligen fann han sig befogad att med en förvånad blick yttra: — Quid Saulus inter prophetas? Äst du en jude?
— Vad skulle jag vara annat än en enfaldig, okunnig Cornelius, som inhämtar visdom vid Petri fötter? Högvördige fader, överbevisa mig genom Skriften och kyrkofäderna att jag far vilse, och jag vill för hela världen förkunna er stora lärdom.
Det låg hån i dessa ord och det undföll ej biskopen.
— Vad vill du mig? frågade han. Du är icke den du giver dig ut för att vara. Vem är du?
— Vem jag är? svarade nu främlingen, avkastande masken och stolt resande sig ur den ödmjuka ställning han hittills funnit för gott att iakttaga. Jag är den heliga allmänneliga katolska kyrkan, som värdigas av stor barmhärtighet uppsöka dig, hennes avfällige son, och för sista gången erbjuda dig absolution, mot villkor av en fullkomlig underkastelse. Jag känner ditt liv, ditt herdakall och ditt vankelmod. Jag vet, att du under en lika vankelmodig konung en gång varit ett himmelens redskap för återställandet av den rätta tron i dessa förmörkade nordanländer, men att du med samme konung ånyo avvikit och gjort dig saker till den synd, som icke förlåtes, nämligen synd mot den Helige ande. Jag vet, att du tjänat två herrar, att du varit anklagad och suspenderad ifrån ditt överherdaämbete och att du är lika nära ditt timliga som ditt eviga fall, emedan han, som du kallar din konung och överherre, nu är sinnad att fråntaga dig östra delen av ditt biskopsstift och endast avbidar en passande anledning att giva dig själv en vikarie. Detta allt vet jag, och därför är jag sänd av den helige fadern i Rom att än en gång, och för sista gången, upplåta nådens dörr för dig, avfällige biskop, och fråga dig, om du vill bikta dina synder för mig och mottaga absolution på de villkor jag föreskriver. Se här mitt mandat som påvlig legat! Du kan övertyga dig om dess äkthet. — Och han framräckte ett pergament med vidhängande sigill.
Biskop Erik, en saktmodig, mild och i världsliga angelägenheter stundom svag man, åhörde främlingens ljungande tal med ett tåligt lugn, men hans blick glänste, hans böjda hjässa höjde sig, och hans stämma var fast och klar, när han svarade:
— Vilseförde broder, jag behöver icke läsa ditt brev; dina ord säga mig allt vad jag har av nöden att veta. Du har kommit hit som en ulv i fårakläder för att röva herden från hjorden, när du icke kunnat röva hjorden från herden, vilket varit dig kärare. Ty vad bekymrar sig den helige fadern i Rom om en snart försvinnande gubbes själ? Mera ligger det honom om hjärtat att nu, såsom i de förgångna tider, se Åbo biskopar knäböja för hans påvliga stol och överräcka åt honom peterspenningen såsom en lösepenning för själar, dem icke han, utan allas vår Mästare återlöst. Jag säger dig, att du kommit förgäves till detta land, som står fast vid det rena Guds ord och är redeboget att besegla sin tro med sitt blod. Jag säger dig, att du kommit lika förgäves till mig, som icke erkänner någon annan domare över mitt samvete än Gud och hans evangelium. Gå att bjuda din människolära och dina samvetsbojor åt dem, för vilka I undanhållen det heliga ord, som är allas vår tuktomästare! Jag förlåter dig och vill bedja Guds ande förläna dig ett klarare ljus i vad hans rike tillhörer.
— Nåväl, genmälde främlingen, i det han förändrade ton, jag har talat till dig såsom sändebud från den helige fadern i Rom, och du har försmått mina varningar. Jag har ännu något att säga dig, och tilläventyrs skall du hellre lyssna därtill. Du hade en son, vilken du sände till Wittenberg att studera. Det är nu mer än tjugu år sedan. Denne son var nog lycklig att i själva huvudstaden för tidens kätterska otro finna en vän, som förbarmade sig över hans själ och återförde honom i den rättrogna katolska kyrkans sköte.
— Gud sände mig denna prövning, suckade biskopen.
— Denne son reste efter någon tid till Rom och fullbordade där sina studier vid ett av de förnämsta kollegierna. Han lyckades vinna den helige faderns förtroende och bekläddes snart med andliga värdigheter. Slutligen...
— Slutligen bortkallades han i sin halva ålder, inföll biskop Erik med svävande röst, bortkallades dit, varest ingen annan andlig värdighet gäller, än Hans förtjänst, som dött för syndare.
— Du misstager dig, fortfor främlingen, även han med vekare stämma. Han dog icke, han endast ändrade namn.
— Vad! Han lever? Men det är icke möjligt; jag har säkra underrättelser om hans död.
— Dina sagesmän hava bedragit dig eller voro själva bedragna. Din son försvann ur världen, han begrov sig i ett kloster, han späkte sin kropp med botövningar, för vilka den helige Franciscus av Assisi icke behövt blygas, men han kunde icke döva sin oroliga själ. Efter tre års stränga botövningar trädde han åter ut i världen, sändes ut att verka för kyrkan i Tyskland, i Polen och slutligen i norden... som påvlig legat...
Biskop Erik reste sig upp, men sjönk tillbaka i stolen.
— Det är du! utropade han på finska. Med sonen återvände intrycken från hans ungdom.
— Ja, det är jag, svarade främlingen på samma språk och under samma minnens inflytande.
— O, Absalon, min son Absalon, give Gud att jag kunde dö för dig! klagade den gamle, ihågkommande Davids sorg över den upproriske älsklingssonen. Give Gud att jag kunde återköpa din själ.
Främlingen teg. Han måste hava kämpat en hård strid inom sig, och för ett ögonblick fick hans hjärta överhand, detta mänskliga hjärta, som han längesedan trodde sig hava dödat i fastor och botövningar. Nu kastade han sig med lidelsefull häftighet för den gamles fötter och utropade, åter på finska:
— Fader, välsigna mig! Glöm det förflutna! Jag får ingen frid utan din välsignelse. Skynda dig, fader, innan jag återfår makten över mig själv och åter reser mig upp mot dig. Fader, välsigna mig nu, nu, nu!...
Om han sagt endast de första orden, är det troligt att fadern överväldigats av samma känslor som han och uppfyllt hans önskan. Men han sade för mycket, och fadern fick tid att erinra sig biskopen.
— Kom, sade biskop Erik dröjande, kom till mitt hjärta såsom den förlorade sonen! Kom utan villkor och förbehåll, med hela din själ, såsom du en dag vill träda inför din fader i himmelen, och jag vill välsigna dig!
Den påvlige legaten for med handen över sin panna, likasom jagande bort en skön, men förvillande dröm, uppreste sig långsamt och yttrade med svävande röst:
— Du vill då icke mottaga mig sådan jag är?
— Jo, sådan du är, med hela den förlorade sonens liv bakom dig, men inom dig ångern, framför dig ett nytt liv och ovan dig dina fäders Gud.
— Reverende domine episcope, svarade främlingen, återtagande världsspråket, du har sagt det, och jag tackar dig, att du åter erinrar mig vem du är och vem jag är. Det är skrivet: propter me demittas patrem et matrem. Så är jag åter den rättrogna katolska kyrkan, som förklarar dig för sin förlorade son och frågar dig ännu vid gravens portar, om du vill övergiva det drav du ätit av och återvända till fadershuset.
— Och jag, svarade biskop Erik med högrest panna, även han på latin, jag är Guds evangeliska kyrka, som icke erkänner människoläror, utan allena Guds uppenbarade ord, och nu frågar jag dig, Gabriel Erici, om du vill återvända från din påviska villolära och bekänna dig till den tro, som Kristus och hans apostlar hava predikat för världen.
— Du glömmer, gamle man, att sexton sekler tala till dig med min kyrkas tro!
— Tolv seklers mörker har ej förmått utsläcka det sanna ordets och den apostoliska tidens ljus, som Gud åter uppväckte ur natten genom sin tjänare Martinus Lutherus för hundra år sedan.
— Vet du icke, avfällige biskop, att oräkneliga helgon och martyrer med sitt blod bevittnat den sanning du vågar så djärvt försmäda!
— Ja, säger profeten Jeremias, ända ut på dina klädefållar finner man de rättfärdigas blod, och du säger ännu: jag är oskyldig!
— Oss äro givna himmelrikets nycklar att binda och lösa, och jag binder dig i den helige Petri efterträdares namn.
— Herren säger genom Hesekiel: De själar, som I fången, skall jag lösa göra. Och jag skall sönderriva edra örngott och fria mitt folk utur eder hand, att I intet mer skolen gripa dem. Och I skolen förnimma, att jag är Herren.
— Det är nog. Vi återse varandra på den yttersta dagen. Då skall det heta: Unus evehitur, alter manet. Respice finem; jag tvår mina händer.
— Och jag tvår min själ i den levande vattukällan. Gå, olycklige tillbedjare av den babyloniska skökan, två dina händer i hennes orena blod! Jag går förut att bedja för dig.
— Fader... nej!... Jag behöver icke din förbön. Farväl!
— Och ändock vill jag bedja. Herren upplyse dig. Farväl!
En dörr öppnades och slöts åter till. Biskop Erik sjönk vanmäktig ned i vilstolen framför manuskriptet till den postilla, med vilken han skulle trösta så många själar. Själv kände han sig som en bruten man. Biskopen hade segrat, fadern var tillintetgjord.
På lejon och huggormar skall du gå.
12. Brev från fröken Kerstin Fleming till
hennes moder, fru Anna Gyllenbögel,
född Horn.
Strömsholm den 28 martis 1616.
Hjärtans allra käraste fru Moder!
Min ödmjuka och kärliga hälsning, med önskan att Gud Allsmäktig månde bevara kära fru Moder vid god hälsa och sundhet, det jag ock dagligen beder om, oss alla till hugnad i denna tidens vedermöda.
Ändock jag med kunglig majestäts kurir, som återvände från Stockholm till Åbo, redan skickat den goda tidning, att jag lyckligen överstått denna farligheten på Ålands hav, vill jag dock nu, när lägenhet gives med en annan beskickning till Åbo, låta kära fru Moder något mer veta om det som tilldragit sig på denna besvärliga resan samt efter min framkomst hit till Strömsholm.
Jag anträdde färden från Åbo den tionde i denna månad klockan sex på morgonen. Vi körde med fyra slädar utåt isen, kuriren först och jag efter med Maju och Långström, men före oss gingo två skidlöpare, som provade isen, om den oss bära kunde. Den dagen kommo vi lyckligen över till Föglö, men nästa dag lopp inte så lyckosam av, ty när vi kommit halvvägs mot Eckerö, mötte vi en bred råka i havsisen, där vattnet porlade fram rätt som en fors, och som vi inte hade en båt, måste vi vända om igen. När vi då kommo tillbaka till Föglö, voro där tre nya resande, som ock ville över till Åland, nämligen en tysk doktor och hans tolk, som hade med sig en tattarepojke. Som det nu var en söndag, hade vi gärna farit till kyrkan, om inte kuriren haft så skräckeligen brått, så han inte vänta kunde. Vi fortsatte resan och hade lejt fyra karlar, som sköto båten framför sig; därmed kommo vi över råkan och kunde jämväl hjälpa andra däröver, ty en stor skara folk kom från öarna och ville till kyrkan, vilket var rätt nöjsamt att se i det klara solskenet på den blanka isen.
Vi hade ännu långt till fasta Åland, när himmelen begynte mulna och vi fingo över oss storm med yrväder. Detta blev nu så tjockt och mörkt, att vi inte hittade vägen och måste tillbringa natten på en kal klippa. Jag vet nu inte, om vi där skulle frusit ihjäl, men doktorns tolk, som var en gammal lustig krigsman, visste råd för allting. Han hittade drivved, tände en god brasa, värmde åt oss öl, som han hade med sig, och stjälpte slädarna så, att vi fingo tak över huvudet. Så gick den natten skäligen, utom att tattarepojken illfänades och beständigt makade kolen så nära Maju, att kjorteln sveddes och hål brändes i strumporna, det han påstod vara nyttigt till att hålla sig varm med i kölden.
Andra dagen kommo vi lyckeligen till Eckerö. Men där fingo vi rasta i sex dagar, eftersom sista stormen upprivit en part av isen på Ålands hav. Till vår förnöjelse blev dock en stark köld på tredje dagen efter vår ankomst till Eckerö, så att vi kunde tåligen vänta. Dock hade tiden blivit nog lång, där icke den tyske doktorn, som var en besynnerligen lärd och berester man, förkortat dagar och kvällar med underliga sägner om Välskland, Tyskland och endels Hispanien. Men inte förstod jag mig på hans kristendom; han prisade påven och Sigismundus, viljandes intala mig, att vår släkt alltid varit av sådant sinnelag. K. fru Moder skall inte tro, att jag lät locka mig därav till villfarelse.
Den nittonde var isen bleven så stark igen, att vi dristade oss på väg och sade valet åt doktorn och krigsmannen, som ville över till Tyskland, men Maju tog det hurtiga avsked av tattarepojken, som henne amuserat på resan, att hon undfägnade honom med en brav kindpust, sägandes detta också vara gott att värma sig med i kölden.
När vi begåvo oss ut i mörkret klockan fyra på morgonen, reste vi först mellan öar och klippor, men vid klockan elva voro vi ute på stora havet, alltid låtandes prova isen framför oss. Där vi rastade för att fodra hästarna, syntes intet land framför oss eller bakom oss, allenast himmelens moln och någon enslig klippa, med snö betäckt; men de förunderliga färger av solskenet på isen och molnen kan jag inte till fylles prisa, ty sådant är av Allsmäktig Gud, som råder över hav och land och allt beprytt med förgyllande fägring. Annars är intet mer att förtälja, än att vi lyckeligen kommo till Grisslehamnen klockan mellan sju och åtta på aftonen. När vi kommo fram, hade min trogne Långström förfrusit sitt vänstra öra, och Maju föll att sitta med domnade ben, men som där inte blev någon vidare skada av, kunde vi rosa marknaden och med glatt mod säga det villa havet farväl.
I Stockholm dröjde vi två dagar hos k. fru Moders k. fränka, fru Ulvsparre, som mig väl emottog och var vid god hälsa. Därifrån reste vi till Strömsholm, efter jag inte nu gav mig lägenhet att uppvakta min nådiga hertiginna i Linköping. Jag kom fram på eftermiddagen och blev strax införd till gamla drottning Karin, som nu är av ålder vit som en duva och icke går ut av sitt rum annars, än till kyrkan, dit hon i vackert väder låter bära sig i en porte-chaise. Jag kan inte nog förtälja, huru nådig hon var mot mig, sägandes att jag kom som en ljusens ängel till Ebba i denna ensligheten och skulle nu göra all min flit att få henne glader igen. Undföllo henne ock de orden, att det är som snö på blommor, när man i unga år mister sin hjärtanskär. K. fru Moder skall tro, att vid dessa orden kommo mig tårarna i ögonen, efter jag nogsamt visste huru kär drottning Karin förr hade unga Roosen, när hon måste taga gamle kung Gösta.
Jag undrade vid mig själv huru jag skulle finna Ebba i denna prövningstiden, och var mer rädder, än min sed annars är, att frambära ärendet mitt, för vilket jag var kommen den långa vägen. Hon var fast mager och blek, det jag nog hade väntat, men stilla och tålig, såsom hon alltid varit. När hon såg mig, vart där i förstone ett så klart solsken i hennes fagra anlete, att jag tänkte: nå gudskelov, ännu kan hon töa, när där kommer vår efter vinterfrost. Men i detsamma tänkte jag, att det jag med mig förde var icke allenast snön på blommorna utan fastmer hårda haglet, och det stack mig som en lansspets i hjärtat.
Ändock Ebba Brahe tog mig så kärligt i famn, förmärkte jag snart, att hon var rädder för det jag hade att säga henne. Vi talade första dagarna om de glada dagar, när vi lekte som barn tillsamman, och om gamla drottningen, och om k. fru Moders hälsa och min salige frände herr Evert och om herr Jakob Pontusson och andra krigshjältar, men intet kny om konungen eller det oss båda närmast på hjärtat låg.
När vi så i try dagar lekt främmande, tog jag mod till mig och sade om kvällen, när hon följde mig till min sovkammare, att hon skulle nu vara min allrakäraste vän, som hon alltid varit, och höra det som jag hade att henne förtro av mitt hjärtas fullhet. Varpå hon svarade, att hon nog visste varom det var, men det kunde så gärna vara osagt till evig tid, efter det intet gott kunde vara. Gud skulle nog hjälpa henne att bära det värsta, om så bleve nödigt.
Jag sade till henne: allt därför är jag nu hitkommen, att du skall få veta det värsta av mig och ingen annan, ty om hela världen sade dig det, skulle du inte tro det, men mig skall du tro. Och när jag sagt dig det värsta, skall jag ock säga dig det som bättre är, nämligen att du härefter bliver besparad mycken sorg och ovisshet, så att du kan vända dig helt till Gud och vara förnöjd med vad hans goda, behageliga vilja är. Ty allenast med ett sådant sinnelag skall lyckan på sistone falla dig stadigt till.
Då förtäljde jag henne allt vad k. fru Moder redan vet om konungens tal med mig på Kymmenegård och dolde där intet. Vid jag talade, färgades hennes bleka kinder röda. Hon svarade inte ett ord, när jag så talade, men när jag ändat, uppreste hon sig och frågade om jag drömt det, ty annan sanning kunde där inte vara.
Jag såg nu väl det jag länge fruktat och varför jag gjort denna besvärliga resan, nämligen att Ebba gensade i sitt hjärta allt vad andra sagt henne om konungens ändrade sinnelag och höll fast vid det hoppet, att han nog skrivit till henne som förr, men att man henne de breven förhållit. Jag måste då giva henne bevis att jag talat sant, och jag kan inte nog tacka dig, k. fru Moder, att du på Svidja gav i min hand de två kärleksvisorna, som konungen diktat och mig tillsänt, den ena svenska på Kymmenegård och den andra tyska till Pernå. Utan dessa papper hade varken jag eller någon annan kunnat övertyga Ebba om huru det rätteligen var. Men nu lade jag dem framför henne och bad henne dem noga genomläsa, sammanläggandes bokstäverna i den första, som voro Christina F., och i den andra, som voro Fleming.
Jag vet inte huru länge hon stavade dessa papperen. Hon syntes inte förstå dem, eller inte kunna läsa för gråt, eller äntligen misstänkte hon något svek därunder. Men handskriften var henne för välbekant, för att hon kunde längre tvivla. Då kastade hon papperen från sig och såg mig an med sådana ögon, som jag aldrig kunnat tro, rätt som vore jag hennes dödsfiende. Men jag sade till henne med gråtande tårar, att det hade jag inte förskyllt, aldrig hade jag sökt konungens ynnest, som skulle vara min största hjärtesorg, därsom jag inte visste att den skulle hava en snar övergång. Jag lovade henne att aldrig återse honom, med mindre han vore förmäld. K. fru Moder vet, att Ebba haver ett hjärta som guld, och när hon sig något återhämtat ifrån den första hastigheten, sade hon sig väl förstå, att det kunde vara så som jag sade. Men nu kunde hon inte säga mer; hon ville betänka sig till i morgon.
Jag kastade mig på min säng och grät. Men jag hade inte legat länge, innan Ebba kom tillbaka, föll mig om halsen och sade, att hon nu väl visste jag vore hennes uppriktigaste vän; jag skulle förlåta henne, att hon så hastig varit mot mig och inte strax velat tro det. Vi hade då ett långt och kärligt tal med varandra allt tills dager vart. Hon sade mig allt det som henne på hjärtat låg, och k. fru Moder kan väl förstå vad det var, men jag skriver nu inte om det, efter det hennes sak är och icke min. Allenast det kan jag inte förtiga, att efter den natten har Ebba haft mera ro i sitt sinne än förr på länge, när hon nu vet det visst, som förr var så ovisst och gnagde som en orm hennes hjärta. Sveriges drottning bliver hon icke, men i stället bliver hon en frimodigt undergiven kvinna, som fått frid med sin Gud.
För den skull, k. fru Moder, skall du inte banna din envisa dotter, att hon så dumdristeligen givit sig ut på havsens isar i detta ärendet, det ändock på sistone torde varit till någon fromma. Drottning Karin sänder sin nådiga välönskan till allt gott, och likaledes betygar dig Ebba sin vördnad. Gud uppehålle k. fru Moder till ett långt liv och sällhet, önskar
min hjärtans kära fru Moders alltid hörsamma
dotter och underdåniga tjänarinna
Christina Fleming.
P. S. Långström beder ödmjukeligen påminna, att Blacken bliver väl skodd nu i halkan. Jag haver ock just förnummit det ryktet, att Birkholt friat för konungen till en prinsessa av Brandenburg. Gud give så väl vore. Lev väl, vergiss mein nicht.
C. F.
13. Herr Evert Karlssons begravning
i Åbo domkyrka.
En solklar eftermiddag i slutet av april månad samma år 1616 trängde sig en talrik människoskara kring stora ingången till Åbo domkyrka. En blond yngling, vars kappa och hatt förrådde en lantjunkare av herremannaklassen, närmade sig en bland mängden stående högrest gammal man och frågade honom vad denna folksamling betydde. Den gamle svarade:
— De säga att herr Evert Karlssons lekamen skall föras i dag från Kankas till domkyrkan, och man väntar nu sorgetåget. Gud välsigne herr Evert, han var en ärlig herre, som far hans i tiden, och en ärlig död dog han för konung och fädernesland.
— Ja, sade ynglingen, hela landet sörjer herr Evert Horn. Kände ni honom?
— Fadern kände jag gott; jag har tjänat under honom i Liffland. Det är hjärteblod i Hornar och Flemingar; jag hör mera till Flemingarna, men heder åt den som hedras bör.
— Har ni varit av Flemingarnas folk, så har ni väl ock tjänat gamle herr Klas? frågade ynglingen med synbart intresse.
— Något, unge junker; dock mera hans hästar. Jag var redan för gammal att tjäna i bondekriget. I stället lärde jag unge herr Johan rida, honom, ni vet, vars oskyldiga blod rann i sanden här utanför Åbo. Det var en stygg gärning, herre; men Gud allena dömer människors uppsåt.
— Kände ni herr Arvid Tönnesson och hans son Ivar av Tavastesläkten? frågade ynglingen vidare, upprörd av dessa minnen.
— Jag såg dem på Svidja och här i Åbo. Stoltare riddare ha icke suttit till häst framför ledet. De fingo sin blodiga bane i Viborg, men de voro män, unge junker, de voro icke oskyldiga piltar, som ingenting ont gjort.
— Säg mig: om en man, som den förre konungen låtit dräpa, efterlämnat en son, är det rätt eller orätt att sonen tjänar den nye konungen, som är son till hans faders baneman?
— Man svarar icke vem som helst på sådana spörsmål i dessa tider. Är ni Sten Ivarsson av Tavastesläkten, så spörj icke en av Flemingarnas folk i sådana ärenden.
— Jag är hans yngre broder, Bengt Ivarsson, och är hitkommen till Åbo för att söka inträde i konungens tjänst, om detta annars står väl tillsamman med ära och samvete, svarade ynglingen trohjärtat.
— Nå det var ärligt tal. Huru kunde jag också vara nog dum att taga eder för den oregerlige herr Sten? Efter ni frågar mig på ära och samvete, så skall jag svara eder, att människors måttstock är en annan än Guds. Oss har han givit den lag, att vi ock skola älska våra ovänner; långt mindre skola vi tillräkna söner vad deras fäder brutit. Gack, unge junker, och tjäna med gott samvete den nye konungen! Han är en rättskaffens ung herre och menar väl med landet; det säger en som tjänat hans faders fiender och som sett sin gård brännas av den förre konungens folk.
— Jag tackar eder, svarade ynglingen och tryckte hans hand. Ni vet mitt namn; så säg mig ock ert!
— Stefan är mitt namn, och mitt nybygge heter Ahtiala. — Har ni sett den nye konungen?
— Aldrig.
— Då kan ni i dag få se hans blida anlete. Det sägs att han själv varit med på Kankas vid herr Everts likbegängelse, och nu tänker jag han kommer till kyrkan, när de nedlägga den döde i koret. Men vill ni, så gå vi förut in i kyrkan, efter vi där kunna se bättre. Jag känner kyrkoväktaren; han skall släppa oss in.
Herr Bengt följde villigt Stefan, och de insläpptes genom en sidodörr. Ehuru det var full dager, brunno vaxljus på högaltaret, vars omhägnad, likasom pelarna, var klädd med sorgflor. Alltid skumt under valven, även i det klaraste solsken, mottog det ärevördiga templet endast en sparsam dager igenom de små fönstren, där man ännu såg en och annan glasmålning från den katolska tiden trotsa sekler och lågor.
Kyrkan var nästan tom. Endast i några familjebänkar sutto adliga fruar och jungfrur, som velat i tid bereda sig plats att åse högtidligheten. I Tottska gravkoret brann en lampa, och där knäböjde en sorgklädd, beslöjad kvinnogestalt på det kalla stengolvet.
— Vem beder så ensam där borta i koret? frågade herr Bengt sin följeslagare.
— Det är fru Sigrid Tott, som knäböjer på sin moders, drottning Karins, grav.
— Kände ni drottning Karin Månsdotter?
— En fattig krigsman, som vandrat mycket omkring, måste väl känna den enda drottning som bott här i landet. Jag kom aldrig den gång till Liuksiala, utan att den välsignade frun lät först undfägna mig på det bästa i folkstugan och sedan kalla mig upp till sig att berätta för henne om forna dagar. Det fanns icke en fattig på många mils avstånd, som icke var dag välsignade henne i sin morgon- och aftonbön, och lika blid var hon mot alla, hög eller låg, vän eller ovän, ja mot själva herr Olof Stenbock, som varit så grym mot kung Erik i tiden. Jag minns nog den dag, när Stenbocken stack sig undan för hertig Karl och blev skjuten som en eländig flykting i skogarna, huru fru Karin då lät uppsöka hans döda kropp och begrava honom i vigd jord, vedergällande ont med gott... Mig var hon synnerligen huld för att jag var en bland kung Eriks bågskyttar i mina unga dagar; det fick jag ofta för henne förtälja. Och för fyra år sedan råkade jag just komma till Liuksiala, när hon låg på sitt yttersta. Jag fick komma till hennes säng och säga farväl åt henne, jag med alla andra av gårdens folk, och hon orkade intet mer tala, men hon gav fru Sigrid ett tecken att läsa för henne Johannes’ första epistel, som är om ljuset och kärleken, och vid fru Sigrid läste mitt i andra kapitlet, förmärkte vi alla, huru den kära gamla fruns ögonlock sakta föllo ihop, och i den samma stunden vart hon saligen döder. Så var det med fru Karin, och dotter hennes, som nu beder i koret, brås uppå mor sin; sonen kände jag inte; han reste världen omkring undan kung Johan. Men dottersonen, unge herr Åke, lärer brås uppå morfadern, varandes en ostadig och hårdsint herre, duktig i slagsmål, såsom ock Tottesläkten hör till de styvare här i landet.
— Vem är den förnäma frun, som sitter ensam i högbänken närmast altaret med en uppvaktande kammarjunkare vid bänkdörren?
— Det är ståthållaren herr Johan De la Gardies husfru, Karin Oxenstjerna, den förnämsta i Åbo. Hovtjänaren, som nu träder fram till bänken, lärer förmäla, att sorgetåget snart kan förväntas.
Gamle Stefan hade gissat rätt, ty strax därpå intogo två härolder sin plats vid stora ingången, dörrarna uppslogos, och processionen visade sig. Först intågade krigsfolket, så många som kunnat sammanbringas hemma i landet, medan hären låg i fält; därefter ett antal av den avlidnes underlydande bönder, efter dem Åbo stads borgerskap, sedan ett stort antal finska adelsmän. Efter dem följde härolder och fanbärare, efter dem den dödes kista, buren av officerare, och näst därefter Evert Horns änka, Margareta Fincke, med deras ende späde son, Gustav, buren av sin amma, samt alla hemmavarande medlemmar av släkten Horns båda grenar, till Kankas och till Åminne. Närmast efter dem följde biskopen med sina präster, efter dem ståthållaren och slutligen konungen själv, omgiven av en talrik och lysande svit, alla sorgklädda. En avdelning av vakten och två härolder avslutade tåget.
Menigheten strömmade in och uppfyllde kyrkan.
En sorgmarsch uppstämdes, en mässa sjöngs, biskopen höll ett kort tal framför högaltaret, där kistan hade nedsatts på en matta av svart sammet, och därefter började konungen, såsom i fält, strids- och segerpsalmen »Vår Gud är oss en väldig borg», vari alla närvarande instämde. Många ögon fylldes av tårar, och en fuktig glans i den unge konungens blickar vittnade om huru kär den hädangångne varit för honom, såsom för hela fäderneslandet.
Kistan nedsänktes i gravvalvet, omgiven av de fanor, vilka den tappre fältherren själv i livstiden tagit från rikets fiender.
Konungen växlade några deltagande ord med änkan, fru Margareta, och med fru Sigrid Tott, tryckte deras händer och gick att åter ägna sig åt rikets angelägenheter.