9. Vinterafton i ödemarken.
En afton i medlet av februari 1616 banade sig en karavan av resande mödosamt fram på den ödsliga väg, som vid denna tid förde från Helsingfors genom det norra Nyland till Åbo. Ett starkt yrväder hade på långa sträckor övertäckt alla stigar med manshöga drivor.
Karavanen bestod av tre slädar med två hästar för varje; den mellersta släden var överbyggd med ett slags hytt av buldan. Fyra ryttare, fullt beväpnade, utgjorde eskorten. När de resande sålunda fot för fot arbetat sig fram någon tid, blev det platt omöjligt att komma vidare. Yrvädret fortfor att rasa, och varje steg framåt motades av växande snöberg. Ryttarna sutto av, kuskarna stövlade i snön, alla sökte med armkraft underlätta hästarnas ansträngningar. Det hjälpte föga, tåget stod orörligt. Ett fruntimmer lutade sig framåt i den betäckta släden och frågade om ingen gård funnes i närheten. En riddare i översnöad pälskappa sprang från den sista släden fram till den första, vars kusk var vägvisare, och upprepade samma fråga. Svaret blev, att man hade en mil till närmaste gård, men om man ville köra isvägen över den näraliggande sjön, skulle man på motsatta stranden av denna sjö finna ett nybygge. Riddaren beslöt sig för denna utväg, och nu gällde att bana sig väg ned till isen.
En med tät granskog bevuxen höjd reste sig mellan vägen och sjön. Hästarna måste frånspännas, alla, utom två kvinnliga resande, måste kliva i snön, varefter slädarna framskötos av männen. När man så med outsäglig möda trängt uppför höjden och genom skogen, kom man till ett mot sjöstranden sluttande berg. Här blev åter en rutschbana nedåt, som förde karavanen, med ett par oskadliga kullerbyttor, lyckligt till isen.
Snön låg här mera jämn, man ispände åter hästarna och fortsatte färden. Det gick långsamt, men det gick dock framåt, tilldess att man icke långt från den motsatta stranden begynte köra i flödvatten. Men härdade i alla mödor och faror körde dessa resande utan betänkande framåt. Flödvattnet blev djupare, det strömmade in i slädarna och nådde över ryttarnas sporrar. Riddaren Klas Fleming, ty det var han, red till den mellersta släden och frågade om hans syster Kerstin var rädd och önskade vända om. Hennes svar blev, att hon bytte plats med den andre ryttaren, som red förut, besteg hans häst och red främst. Nästan simmande och flytande, uppnådde karavanen den efterlängtade stranden.
Sjön var en vik av den stora Lohjanselkä, som i otaliga buktande fjärdar uppfyller de djupa dalarna norr om den sydfinska lantryggen. Hela nejden erbjuder den mest förtjusande omväxling av skogbekransade höjder, sluttningar, vattenspeglar, klippor, öar och har av beundrande turister fått namnet »Nylands Schweiz». Bergen äro rika på malmer och sällsynta stenarter; botanisten finner här allt vad den finska floran äger rarast och praktfullast. Nu betäckas de bördiga sluttningarna av välmående byar, gårdar, boskapshjordar och åkerfält. Men vid början av sextonhundratalet genombröts den glesa odlingen ännu av vida ödemarker, och där den fått fäste, ödelades ånyo hemman och gårdar av krigen, utskrivningarna, gärderna och fogdarnas utpressningar.
Men där glänste dock ett skimmer av ljus mellan bergen och granarna, ett av dessa vänliga eldsken från en flammande härd, vilka äro en så kär syn för den frusne och utmattade vandraren i en mörk vinterkväll. De resande styrde sina utmattade steg med förtröstan mot eldskenet. Vi skola gå dem i förväg och kasta en blick på nybygget.
Det hette Ahtiala och låg vid en utkant av Lojo socken i norra Nyland. Den nytimrade vackra gården bestod av ett större boningshus, ladugård, stall, visthus, badstuga, brunn. I denna del av landet brukades ännu rökpörten med en ofantlig spis; röken uppsteg då genom en öppning i taket. Men boningshuset på Ahtiala hade med pörtets gamla härd förenat det modernare bruket av skorsten och i stället för de vanliga pörtegluggarna med deras dragluckor anbragt på den långa väggen gentemot spiseln ett litet fönster med fyra små glasrutor mot sjösidan. Ett plumpt väggur, ett stort, grönmålat skåp, några träsniderier på bordsfötterna, tre eller fyra stolar med utsirade karmar vittnade om en i dessa trakter ovanlig lyx vid sidan av långbänkarna och de i två våningar över varandra väggfasta sängarna. Allt såg så trivsamt ut, allt vittnade om välstånd och flit; men välmaktens dagar voro till ända.
Vid mörkningen samma afton hade den snart åttioårige Stefan Ahti suttit vid brasan, bindande not; hans son Josef hade slöjdat en slädmed, hustrun häcklade lin, och två barnbarn, flickor om fjorton och sexton år, hade kardat ull. Det hade varit en hård dag för Ahtiala nybygge. Fogdens tjänare hade på förmiddagen infunnit sig för att utkräva en av de många gärderna och utan försköning tagit i mät en av de två hästar och en av de två kor, vilka han kvarlämnat vid en föregående utmätning. Fåren hade en genomtågande ryttaretrupp slaktat och uppätit redan på hösten. Där skulle snart komma flera hungriga gäster.
Ahtialas inbyggare hade vid sin fredliga brasa samtalat om det ämne som låg dem närmast: tidens betryck. Hustrun hade suckande undrat, var hennes två raska gossar nu månde vara i djupa Ryssland, de som togos ifrån henne till kriget. Om de nu månde leva mera, tillade hon med en suck vid tanken på de fruktade moskoviternas grymhet. Den gamle hade tröstat henne med den försäkran, att vardera av gossarna skulle reda sig gott mot sex sådana bestar, det hade man sett, när herr Jakob och herr Evert för fem år sedan togo Stora Novgorod med en hand full svenska och finska pojkar av rätta sorten. Ryssen hade han själv sett i vitögat redan i salig kung Göstas tid och juten med i kung Eriks tid. Gud förbarme sig över den herrens fattiga själ, det gick tokugt i landet, men bra på sjön. Si, juten var dock en annan karl än kalmucken. Juten visste nog, att han betalade gammal ost, när han, i sista kriget brände Stefans stuga vid Hangö, men det skall ingen säga om honom annat än att han är en morsk karl till sjöss, och när man får bukt med sådana karlar, nog klappa pojkarna ullen ur moskoviternas fårskinnspälsar.
Så hade man språkat vid aftonbrasan. Sonen hade genmält, huru det visst var tungt för honom att hugga sveden allena, när gossarna voro borta och flickornas armar voro för klena för skogsarbete. Men detta kunde ännu gå, om här rådde rättvisa i landet; då skulle icke fogden två gånger utkräva samma gärd. Finge man fred i landet, så finge konungen rådrum att hänga fogdarna, och då kunde man ännu hoppas bättre tider. Vartill den gamle svarade: tre gånger har Herren byggt min stuga av intet, och i femtio år har han givit mig skördar av ljungfält. Varför skulle icke Han, som är starkare än alla, konungar, än vidare sända oss hjälp i den rätta stunden?
Vid dessa ord upprycktes dörren och sju beväpnade män, betäckta med snö, stövlade in i stugan. De förklarade sig vara, konungens folk och fordrade fri förtäring, härbärge för natten och hästar på morgonen för sin vidare fortkomst. Suckande framsökte hustrun gårdens knappa matförråd och anrättade utan gensägelse ett kvällsmål för de objudna gästerna. När dessa ätit sig mätta ville de ha öl, och öl fanns icke, varefter de utforo i skymford och med egenhandsrätt undersökte skåp och källare. Allt detta hade gårdsfolket tåligt fördragit, men när två av gästerna ytterligare tilläto sig ett grovt skämt med gårdens döttrar, svek Josefs tålamod och hans seniga knytnäve sträckte dessa två våldsverkare till golvet. Nu blev den fredliga stugan skådeplatsen för ett av de våldsamma och stundom blodiga uppträden, som då voro alltför vanliga, när ett tålmodigt folk uppreste sig mot ett laglöst godtycke. Josef hade, efter en hård strid, blivit övermannad, slagen och bunden, hans gamle fader hade förgäves sökt att med darrande hand spänna den länge förrostade bågen; hustrun hade beväpnat sig med en såstång och försvarade med en björninnas raseri sina döttrar, som sökt sin tillflykt i ett hörn av stugan. Ingen hjälpare fanns att anlita; var skulle han sökas på en mils avstånd i yrväder och vintermörker? När då kvinnan såg sin man bunden, svärfadern maktlös och döttrarna värnlösa mot övervåldet, brast hennes förtröstan och hon utropade:
— Var är nu den hjälpare, fader, som du åkallar? Var är nu den starke Gud, på vilken du tror?
— Det är skrivet, sade den gamle, bortkastande bågen, då de rättfärdiga ropa, så hörer dem Herren och skall hjälpa dem ur all deras nöd. Herre, uppvakna i din kraft och låt oss icke förtrampade varda!
— Vad är det gråskägget skrävlar därborta i vrån, röt en av våldsverkarna, ännu vild av striden, i det att han hotande närmade sig. Vad tycker du mera om: att stekas i ugnen eller att doppas i vaken?
— Kom icke vid mig! utropade den gamle, såsom av en profetisk ingivelse. Se hämnaren står för dörren, och det svärd är redo, som skall tukta ditt övermod.
Icke förr var det sagt, innan dörren öppnades, och in trädde en snöhöljd man, stannande ett ögonblick förvånad vid anblicken av den förstöring som rådde i stugan. Ingen varseblev den inträdande, men så snart dennes skarpa blick uppfattat ställningen, flög även hans svärd ur slidan, och i nästa ögonblick låg rövaren i sitt blod med avhuggen arm vid den gamles fötter.
— Vad nu, skurkar! utbrast riddaren, som av munderingen igenkände Simon Larssons i Raseborgs län förlagda lansknektar. Är det så I åtlyden kunglig majestäts stränga order att fara varligt fram på genomtågen? Ned med vapnen! Jag skall låta hålla en krigsrätt, så att det sjunger eder om öronen. Petter, yttrade han till en inträdande ryttare, släpa fort ut den där karlen till stallet och se åt om han kvicknar till liv!
Vid dessa ord uppgav hustrun ett anskri och slog sina armar kring den unge ryttarens hals. Hon hade återfunnit den äldre av sina till kriget utgångna söner. Ynglingen stod betagen av häpnad; han hade icke vetat av föräldrarnas flyttning till denna ort. Dröjande fullgjorde han sin förmans befallning.
— Jag hade väl lust att veta vem som tager sig en sådan myndighet mot kunglig majestäts och kronans folk, genmälde nu lansknektarnas anförare i en ton som skulle vara hotande, men som förrådde en oangenäm överraskning.
— Jo, jag känner dig jag, din långbente, livländske ulv; jag vet var du lärt dig sådana seder mot folket. Du slåss icke illa i hederlig strid, men hemma har du vuxit upp vid slavpisken. Rätta dig, sergeant Rolf Müller! Du talar med din förman.
Och konungens kammarherre översten Klas Hermansson Fleming till Villnäs avkastade sin snöiga kappa, framträdande i skenet från härden med krigarens stolta hållning. Hans gestalt var av medellängd, men kraftfull och bredaxlad. Hans energiska drag och hans genomträngande blick förrådde den blivande fältherren, som en dag skulle tillintetgöra fientliga härar och flottor.
Sergeanten och hans kamrater funno för gott att lyda. De avväpnades och bortskickades att söka sitt nattläger på hövinden, medan en av dem tog vård om den svårt sårade kamraten. Nu först tilläts fröken Kerstin Fleming, jämte hennes kammarpiga och hennes lilla tärna Maju, att söka vila och värme vid den flammande brasan.
— Du hade gjort bättre att stanna med vår mor på Svidja i natt, sade Klas Fleming.
— Jag har en mission att uppfylla, svarade systern. Vad betyda dessa blodfläckar och denna oordning?
— Det är hemseder i krigstid, genmälde brodern med ett strävt smålöje. Petter, lös den bundne karlen! Vad? Är han din egen far? Nå, den glädjen unnar jag dig, ärlige pojke. Tacka din son, bonde, han är en bra soldat. Och du, gubbe, berätta vad som hänt, men ljug dig ej oskyldig.
Den gamle rätade sig, gjorde militärisk honnör och svarade: — Jag var stallknekt under kung Gösta, bågskytt under kung Erik och lansknekt under kung Johan. När jag blev för gammal att tjäna i fält, tjänade jag i sju år herr Klas på Svidja och lärde unge herr Johan rida. Jag har slagits till lands och sjöss i trettio år och känner knektar, likasom jag känner bönder. Ljugit har jag aldrig och lärer väl minst göra det för en av Flemingesläkten, som sparat åt mig de få dagar jag ännu kan ha kvar. — Och han berättade tilldragelsen.
— Nå, vid mitt goda svärd, utbrast riddaren, du talar som en ärlig krigsman, och det skall bekomma de där lymlarna i stallet efter förtjänst. Har då ingen ihågkommit dina trettio år i konungens tjänst?
— Unge herr Johan gav mig ett torp på Hangö. Det brände hertig Karls folk första gången och juten andra gången. Då flyttade jag hit med min son och byggde min tredje stuga i ödemarken. Herren giver sol och regn, frostår och goda år; misslyckas ett så svälta vi en tid och börja på nytt.
Klas Fleming vände sig till sin syster.
— Jag har hört talas om en fördold kraft, sade han, som gör att ett folk kan bära stora bördor utan att digna. Nu förstår jag det: här är denna kraft och dess namn är tålamod.
Den kväll, som började så tungt i Ahtiala nybygge, vart en fröjdekväll för alla dess invånare.