4. Stjärntydaren.
Den manhaftige kvartermästaren och hans brune följeslagare lyckades av sitt värdfolk erfara, vad dessa fått veta av roddarna på det kungliga skeppets slup. Enligt deras berättelse förde skeppet Tre kronor ingen ringare person ombord än konungens yngre broder, hertig Karl Filip av Södermanland, vilken, nu fjorton år gammal, på enträgen begäran fått sin moders, änkedrottningens, tillstånd att göra sin första längre sjöresa med en eskader som förde trupper från Stockholm och Åbo till Narva. En svår storm hade skingrat eskadern på höjden av Hangö, och då vinden låg styv emot samt Tre kronor även medförde några förnäma damer från Åbo, vilka lidit av sjösjuka, hade hertigen velat söka hamn och landsätta fruntimren vid Ekenäs.
Pater Padilla befarade med skäl, att ort och tid icke voro gynnsamma för hans beräkningar. Han beslöt att redan följande dag söka ett annat fält för sin verksamhet, men därförinnan ville han förvissa sig om icke ett katolskt hjärta klappade under mäster Sigfrid Aroni lutherska mässhake.
Så snart mörkret inbrutit, styrde patern och hans följeslagare således sina steg mot den lärde mannens bostad, denna gång kvarlämnande Sam, om vars senaste bedrifter de svävade i fullkomlig okunnighet.
Kvartermästaren kände bostället, och efter något trevande genom trånga, mörka och smutsiga sidogator nalkades de båda vandrarna ett litet lågt och tarvligt hus på höjden på slottsbacken. Från en mörk och låg förstuga inträdde de i en lika låg boningsstuga, vilken jämte en studerkammare, som tillika var sovrum, utgjorde dåvarande pastors i Ekenäs tarvliga bostad och härden för många vetenskapliga forskningar, likasom för många märkvärdiga profetior, bestämda för nästa års almanacka. En flammande brasa brann i den bofälliga, nedrökta spiseln, där man tillredde aftonvarden. Allt i denna boning, från de grova träbänkarna till de små fönstren, där en del av de söndrade glasrutorna ersatts med oljat papper, vittnade om fattigdom. Endast ett stort, konstrikt väggur, ur vars tavla vid varje klockslag framträdde en figur föreställande Tiden med lia och timglas, lät ana härvaron av en berömd matematiker.
Vid spiseln stod en torftigt klädd kvinna om vidpass femtio år, belyst av eldskenet, medan hon rörde i grytan. Utan att vända sig om eller invänta en fråga, yttrade hon kärvt till de inträdande: — Kom igen i morgon; mäster Sigfrid har icke tid.
— Säg åt mäster Sigfrid, att här äro resande, som önska få tala med honom, och det nu strax! yttrade kvartermästaren på sitt vanliga framfusiga sätt.
Kvinnan fortfor med sitt arbete, utan att bevärdiga de nykomne med en blick, och upprepade: — Jag säger eder, att han icke har tid. Gån er väg, han är icke hemma.
Det låg i den talandes ton någonting stolt, som kom kvartermästaren att sänka rösten och mera hövligt tillkännagiva, att en lärd doktor från Tyskland önskade rådfråga den berömde mäster Sigfrid om saker av vikt.
Nu vände kvinnan sig om, betraktade främlingarna med ett par kloka, forskande ögon och svarade blidare, att hennes man velat begagna den stjärnklara aftonen för att akta på himlens tecken och nu befann sig ute på fältet. Pater Padilla lät säga genom sin tolk, att också han vore något bevandrad i stjärnkunskapen och vore lycklig att få rådfråga en så ryktbar vetenskapsman som mäster Sigfrid just under öppen himmel.
Dessa ord förfelade icke sin verkan på kvinnan. Hon tände en lykta, bad främlingarna följa sig och vägledde dem ut genom gården till den fria och öppna höjden invid ruinerna. Oktoberhimlen, rensad av stormen, var nu fullkomligt klar i stjärnornas tindrande sken, luften mild och månen ännu icke uppgången över horisonten. Ingenting, icke ens de låga ruinerna, skymde här den vida synkretsen. Lyktan gick förut, och de två männen följde, tilldess de uppnådde en liten platå på kullens översta topp.
Här låg i det bleka ljuset av stjärnhimlen en man, stödd mot ett klippstycke och lutande kinden mot vänstra handen. I högra handen höll han ett stålstift, med vilket han, tid efter annan, prickade märken i ett stort pergamentsblad, förmodligen en stjärnkarta. Han märkte icke de kommande, vilka stannade ljudlösa i hans närhet för att betrakta honom. Skenet från lyktan föll på en lång, av ålder och mödor böjd gråskäggig man, vilken tycktes närma sig sjuttiotalet. Han var mager av svält och nattvak, bar grå mustascher och yvigt pipskägg, håret glest och grått, den fårade pannan hög och tankediger, de ljusblå ögonen stora och drömmande, dräkten tarvlig ända till armod. Han väcktes ur sina tankar av ljusskenet och yttrade missnöjd:
— Är det du, Anna? Jag har ju sagt dig, att jag icke vill störas.
— Här är en doktor från Tyskland, som reser i morgon och vill tala med mästaren, svarade hustrun ödmjukt.
Mäster Sigfrid reste sig i sittande ställning, räckte främlingen en kall hand och frågade på tyska varmed han kunde vara till tjänst.
Pater Padilla hade överläst sina ord. Han flyttade genast samtalet in på det lärda område, där de övriga åhörarna ej kunde följa honom, och förklarade på latin, att han var läkare och stannat i ovisshet om man borde eller icke borde tillskriva stjärnorna något inflytande på gångbara sjukdomar.
Mäster Sigfrid svarade på samma språk den bekanta formeln: stellæ inclinant, non necessitant (stjärnorna föranleda en benägenhet, men icke ett nödtvång), varefter han med livlighet började tillämpa denna formel på rådande farsoter, när i detsamma hela nejden klart upplystes och en stor eldkula ilade över himmelen i en lång, flammande båge. Skenet kom så oväntat, plötsligt och starkt, att de fyra personernas drag liksom grepos i flykten av ljuset och fotograferades i en åskådning: en iakttagelse, som icke undgick kvinnans forskande blickar. Där framlyste något i den tyske herrns ögon, som kom henne att viska till mäster Sigfrid på finska språket: »akta dig för den karlen!»
Men för den gamle vise var i detta ögonblick människan endast ett stoftgrand. Sedan han följt meteorens lopp och antecknat dess bana på stjärnkartan, reste han sig till sin fulla längd, utsträckte sin högra arm mot horisonten, där skenet ännu tycktes dröja, och sade högtidligt:
— Si Guds skrift på himmelen! Ho är jag, Herre, att jag vill utrannsaka din hemlighet eller mäta ditt mått? Var var jag, när morgonstjärnorna alla sjöngo ditt lov? Herre Gud, du är en konung, härligt beprydd, ljus är din klädnad, helighet är din bonings prydnad. Du talar och kallar världen, du skriver din skrift på himmelen från det ena solvarvet till det andra. Men de höra icke din röst, Herre, de förstå icke din hand, som skriver i stjärnorna. Ofta haver du näpst dem: vad haver det hulpit? Bättra dig, mitt folk, förrän din Guds ansikte vänder sig bort från dig och du stöter din fot mot de mörka berg!
Efter dessa ord knäppte mäster Sigfrid sina händer och stod en stund försjunken i bön. Sedan återtog han sitt avbrutna tal.
— Till det tredje, fortfor han, medan denna meteoriska eld håller på att brinna och han var dag med hela himmelens omlopp bliver ryckt omkring jorden och vädret, församlar och drager han till sig av vädret de naturliga fuktigheter, som dit uppstigna äro och skulle tjäna till regn och dagg, och förtärer dem och upptänder vädret med hetta. Därav följer då stor torka och hetta, som säden och allehanda växter skadelig är. Ty måste därav följa oår, hunger och dyr tid. Så följer vidare därav, att kometernas vapores, endels av sin egen materie förgiftige, endels av jordens eget förgift, som hon av den första förbannelsen ärvt haver, och som även av sig föder skadeliga djur och ohyra, förgiva hela luften med sig, likasom en liten droppe förgift, gjuten i en hel åm vin, förgiver det alltigenom. Varför allehanda levande djur, som igenom vädret uppehålla sitt liv, att de det draga till sig och andas ifrån sig, till att utdriva det heta vädret och indraga igen det kalla, livet till vederkvickelse, varda av det förgivna vädret förgivne, och därav förorsakas mångahanda sjukdomar både bland folk och fä, såsom pestilentie, brännsot, bröstsot eller någon annan allmännelig farsot, som går över många land allt på en tid, såsom den bröstsjukan anno 1580[B].
Det är sannolikt att den lärde och fromme mannen skulle underhållit två tålmodiga åhörare ända till morgonens inbrott med detta föredrag i hans tids naturvetenskap, därest icke den tredje givit tillkänna sin opposition med ett ljudeligt snarkande. Hustru Anna anmärkte att ljuset i lyktan var snart utbrunnet och att hon för sin del icke ämnade ådraga sig bröstvärk i dimman. En tät, från havet uppstigande mist gav hennes ord vikt, och ej utan stapplande mellan stenarna återfunno de fyra vandrarna vägen till boningshuset.
Mäster Sigfrid Aronus Forsius, Finlands förste erkände vetenskapsman, vilken Messenius på sin tid kallade »vår ojämförlige matematiker», synes ha varit mera förtrogen med stjärnornas lopp än med de företeelser på jorden, vilka närmast inverkade på hans dagliga liv, och om han gav akt på naturens tecken eller förutsade rikens undergång, är det icke sannolikt att han haft minsta aning om beskaffenheten av sin svarta rock, förrådet i spannmålsboden eller inkomsterna från Ekenäs pastorat. I sådana frågor var han ett barn, som behövde sin sköterska, och en sådan blev för honom hans hustru Anna, en person så litet känd av en otacksam eftervärld, att man numera icke ens med säkerhet vet hennes namn.
När mäster Sigfrid till hennes förtrytelse ännu på sena kvällen införde den tyske doktorn i sin studerkammare, för att för honom utreda de himmelstecken, vilka antydde ett snart förestående stort, allmänt och långvarigt krig i hjärtat av Europa, vågade icke hustru Anna invända något däremot, men beslöt i sitt sinne, att besöket icke skulle bliva alltför långvarigt. Hon avfärdade Ivar Bertilsson med löfte att själv ledsaga främlingen till hans bostad, och satte sig med sina strumpstickor så nära till kammarens glesa dörr, att hon utan svårighet kunde höra varje ord som sades därinne. Hon skulle icke varit en så lärd mans hustru, om hon icke förstått latin, när hon behövde förstå det.
De båda männen hade vidpass en timme varit fördjupade i ett samtal om astrologin, när mäster Sigfrid råkade anföra nederlaget vid Kerkholm år 1605, vilket han förutsagt, såsom ett ovedersägligt bevis på stjärnornas inflytande.
— Ja, anmärkte doktorn, alla himmelens makter hava tydligen dömt den tyranniske och förrädiske hertig Karl samt hans avföda till en neslig undergång, och inom kort skall det legitima konungahuset åter regera i Sveriges rike.
Mäster Sigfrid svarade förvånad men lugn, att han sedan femton år icke kände några andra hertigar i Sverige än hertigarna Karl Filip och Johan av Östergötland. Och då hans ärade gäst tycktes vara föga bevandrad i det urgamla svenska rikets konungabalk och rättsförhållanden, ville mäster Sigfrid upplysa honom, att riket vördat en sträng, rättvis och statsklok konung, kallad Carolus, den nionde av sitt namn enligt Johannis Magni rikshistoria, och därefter en av Gud med många härliga gåvor utrustad ung konung vid namn Gustavus Adolphus, den andre benämnd. Vad åter angick stjärnornas inflytande, ville mäster Sigfrid icke lämna det osagt, att den oförliknelige mästaren i all stjärnkunskap, hans egen store lärare, Tycho Brahe, vars själ Gud fröjde i himmelen, redan anno mundi 1572 iakttagit av särskilda tecken i stjärnbilden Cassiopea, att i Finland skulle födas en furste, den där himlarnas herre förut bestämt till en väldig hjälte och folkens befriare, särdeles från det betryck, som den rena evangeliska läran nu mångenstädes hade att utstå i tyska riket och andra länder. Varför, och då mäster Sigfrid icke kunde annat förstå, än att stjärnorna därmed syftat på den unge och välsignade herren Gustavus Adolphus, som väl icke varit födder i Finland, men dock såsom dess storfurste så att säga genom en providentia divina blivit detta landets inföding och rätte medborgare, var och en kunde härav klarligen förnimma, att de himmelska makterna med en besynnerlig cura et favore vårdade sig om just detta konungahus och liksom predestinerat detsamma till de högsta och ärorikaste värv pro salute gentium, det är: alla nationers kristeliga välfärd.
— Den högt berömde mäster Tycho skall dock hava senare menat, att stjärnans utkorade skall födas under en conjuctio av Venus, Jupiter och Mars, vilket skett med den unge prins Uladislaus av Polen. Och lär det synbarligen vara han, som i hela världen skall återställa den rätta kristna tron, inföll doktorn med ett djärvt småleende.
— Du misstager dig, höglärde confrater, återtog mäster Sigfrid kallt. Tycho Brahe har aldrig sagt något sådant. Om han sagt det, skulle det icke hava refererat till prins Uladislaus, som är född under Saturni inflytande, och äntligen, om allt vore såsom du förmenar, så skulle prins Uladislaus icke kunna införa den rätta kristna tron, emedan han själv bekänner sig till den förmörkade och fördömliga papistiska läran.
Man hade nu kommit till den ömtåliga punkt, där mäster Sigfrid så litet tycktes motsvara Ivar Bertilssons förhoppningar. Men doktorn ville ännu icke giva segern förlorad.
— Ärevördige mästare, yttrade han i en aktningsfull ton, det anstår icke mig att med dig disputera om saker som du måste bland alla nu levande människor känna bäst. Jag har förnummit om dina besvärliga resor i den högsta norden. Jag har med beundran läst dina många prognostica, din Physica, som handlar om naturens utgrundande, dina berömda avhandlingar om kometerna och andra dina skrifter, som nu uppfylla världen och prisas av alla lärda män. Men ett har förundrat mig, nämligen huru en sådan man kunnat belönas med en så svart otack, kunnat vedergällas med falska anklagelser, fängelse och alla slags lidanden, ända till sträckbänken — huru en man, som alla Europas furstar borde tävla om att upphöja till höga äreställen och inkalla i sin rådkammare, nu bebor denna fattiga koja och icke kan på sin ålderdom fägna sig åt någon bekvämlighet. Jag förstår, att den vise aktar denna världens ära, gunst och rikedom ringa; men tänk dig, store mästare, vilken vinning det vore för hela världens vetenskap och din egen forskning, om du utrustades med tillräckliga hjälpmedel för att med framgång studera naturens lagar!
— När jag var ung, tänkte jag stundom därpå, svarade mäster Sigfrid med en ofrivillig suck, men jag har längesedan lärt mig att nöjas med en ringare lott. Det sker dock allt efter Guds vilja, det är allt till vårt bästa.
— Men om det funnes en furste, nog vis och nog ädelmodig för att uppskatta dina förtjänster och erbjuda dig... ett observatorium, försett med de bästa instrumenter för stjärnkunskapen? Om du där, såsom Copernicus eller Tycho Brahe, kunde förvåna världen med stora upptäckter, vore icke detta en Guds skickelse, som rikeligen skulle belöna alla dina försakelser?
— Nej, nej, tala icke därom; det är för sent, jag vill icke tänka därpå! utropade den gamle forskaren, upprörd vid dessa utsikter, som stodo i en så bjärt motsats till hans nuvarande fattigdom och till dessa bristfälliga, för det mesta självgjorda trianglar, cirklar och kikare, som utgjorde hela hans vetenskapliga arsenal.
— Det är möjligt och icke för sent, yttrade främlingen med tonvikt på varje ord. Jag vet en furste som kan bjuda dig allt detta och som i ersättning endast begär din tacksamhet och några obetydliga tjänster, som du lätt kan göra honom med ditt inflytande här i landet.
— O, mina stjärnor! Mina kära stjärnor! utropade mäster Sigfrid, som endast fäste sig vid de första orden. Vet du väl, främling, att man ock har förbjudit mig att tyda himmelens tecken? Jag har så många vedersakare. De uttolka illvilligt mina prognostica, de vilja förmena mig att läsa Guds skrift på himmelen. Ingen tror mig! För vad har jag levat? Vad kunde jag icke läsa i rymderna med en god flandrisk tub, och du ser: jag har knappt ett rör, en kompass, en sextant, som duger till något. Där på höjden har jag själv inslagit en stång för att utmärka meridianen. Vilket elände, icke sant? Och du säger... du säger...
— Jag säger... började åter främlingen, men han avbröts av hustru Annas röst utanför dörren:
— Vad båtar det människan, om hon vunne hela världen och toge skada till sin själ?
— Vad vill du, kvinna? sade den gamle mannen, misslynt öppnande dörren.
— Jag läser den heliga skrift; den är alltid god att hava i frestelsen. För övrigt har det nu klarnat. Jag har icke på flera år sett Merkurius lysa så förunderligt klar.
Mäster Sigfrid gick till den lilla glasrutan.
— Du har rätt, jag måste ut. Kom igen i morgon, höglärde confrater! Nu får jag icke försumma planeternas sammankomst. Hade jag blott en flandrisk tub! O, mina stjärnor, mina kära stjärnor!
Mäster Sigfrids egna ord om kometen 1607.