5. Om en solstråle i hösten.
Efter en genomvakad natt, sov mäster Sigfrid följande morgon ännu klockan åtta. Hans trogna hustru, som vakat med honom, hade dock redan hunnit sopa stugan, fodra deras enda ko och ställa grytan på elden för frukosten, när hon överraskades av ett oväntat besök. En grant utstyrd herretjänare frågade om högvördige pastorn kunde mottaga några resande, som ville besöka honom. Hustru Anna väckte sin man i sovkammaren. Strax därpå öppnades dörren för en ung fröken, åtföljd av en officer och en liten halvvuxen tjänarinna. Den unge krigaren föreställde för husets värdinna Kerstin Fleming, hovfröken hos hertiginnan av Östergötland, samt sig själv som ryttmästaren Silversparre vid Närikes dragoner. De befunno sig här på genomresa till Svidja gård och ville icke lämna Ekenäs utan att betyga sin aktning för dess berömde kyrkoherde. Den unga fröken tillade förbindligt, att hon och hennes mor förut haft äran göra mäster Sigfrids bekantskap i Stockholm.
Hustru Anna hade under dessa ord hunnit granska de nykomna, och hennes första fruktan för ett så förnämt besök i den fattiga präststugan hade redan försvunnit vid anblicken av den unga frökens intagande personlighet. Kerstin Fleming liknade mera ett oskyldigt barn som tog sina första steg i världen än en flicka som redan i två år vunnit erfarenheten av ett hov. Hennes växt var snarare under än över medellängd, hår och ögon mörkbruna, dragen icke nog regelbundna för att kallas sköna; men glansen i hennes blick var intensiv som en solstråle och det skalkaktiga löjet på ett par fylliga läppar så godmodigt, som om hon ännu aldrig vetat vad sorg eller bitterhet voro i världen. Det enda som röjde adelsdamen var den värdiga, behagfulla och otvungna hållningen samt ett mera vårdat sätt att uttrycka sig, än man den tiden var van att vänta hos Flemingska släkten eller åtminstone hos dess manliga ättlingar.
— Mäster Sigfrid, sade den unga fröken, sedan hon vördsamt hälsat den inträdande, en man som tänker på så stora och viktiga ting kan icke minnas en sådan obetydlighet som en liten oförståndig flicka, men jag gör mig en stor ära av att i nära sex månader hava fått vara eder lärjunge. Tror ni jag glömt eder bok »Om själen» och huru ni lärde mig drömmarnas betydelse?
— Fröken Kerstin måste ha haft en ofantlig nytta av eder undervisning, ty hon drömmer både vaken och sovande, inföll den unge officern småleende.
— Tro icke det, käre mästare! Jag drömmer nu sällan annars än halvvaken, och då roar det mig mest att drömma om ting som övergå mitt förstånd om dagen. Vad säger ni om en dröm som just angick er själv?
— Drömmar äro av två slag, min käraste lilla fröken, svarade mästaren, som kände sig varm av så mycken godhet, förenad med så mycket behag. En part kommer av blodet och är gemenligen olustig, såsom när man för mycket ätit; en annan kommer av hjärtats affekter, vilka vi endels räkna till själen, och kan vara stundom sorgelig, stundom glader. Dock skall man inte lägga för mycket märke därtill; ty ändock Gud kan väl skicka oss drömmar som något betyda, vilket vi se av Skriften och egen erfarenhet, så är dock mesta delen att likna vid dimba eller väder, som över jorden går, det ingen varaktig stad haver.
— Nå, uttyd nu drömmen, som jag hade om er i natt, när jag ännu tyckte mig känna skeppet rulla för vågorna! Jag drömde att ni satt i ett högt torn med jorden under edra fötter och himmelens stjärnor som ett guldstickat blått, glänsande täcke över ert huvud. Ni var ung, ni var rik, ni hade omkring eder de skönaste instrumenter för eder vetenskap, och jag satt vid edra fötter och lärde visdom. Då sade ni till mig: se hit, jag har upptäckt en ny planet bakom Saturnus, och där är den sälla boning, som en dag skall bliva oss anvisad! Jag såg i eder kikare, jag såg en lycksalig ö på himmelen, och därifrån utgingo strålar av ett odödligt liv. Se, sade ni, av denna planetens kraft är jag vorden ung på nytt och kan göra dig evigt ung som jag själv. Nej, svarade jag, konung Johan hade fört med sig från England en skön marmorstod, som för många år sedan blivit funnen i Rom och var från de gamla hedningar. Ändock nu denna bild är evigt ung, så vill jag icke vara den lik, utan hellre blomstra min korta tid som gräset på marken och sedan förgås. Då vart ni vred på mig, eder panna mörknade, och ni växte så hög som ett åskmoln på himmelen, men jag vaknade. Tyd mig nu denna drömmen, käre mästare!
Mäster Sigfrid liknade vid dessa ord själv en drömmare. Han tänkte på sin ungdoms ärelystna förhoppningar: också han hade tänkt sig en framtid av ljus och ära; hans första framgångar hade givit honom mod att bryta sig väg genom alla hinder till höjden av sin tids vetenskap. Nu var han fattig, gammal och berövad de hjälpmedel som han behövde för sina forskningar. Men då kom i går afton en okänd, som förespeglade honom uppnåendet av hans hemliga längtans mål, och nu kom ett skämtande barn att säga honom detsamma i sina nyckfulla drömmar. Var det en frestelse? Eller var det ett förebud till nya och lysande framgångar? Han besinnade sig några ögonblick och svarade:
— De drömmar som något betyda hava gemenligen det i sitt följe, som motsatsen är, det ni ock se kan för edra ögon, min nådiga fröken. Dock vill jag intet förtiga, att ju Gud understundom sänder oss liknelser till det som i framtiden ske skall, såsom konung Faraos dröm, den Josef uttydde. Om så skulle ske, att Gud sänder mig, gamle och fattige man, någon oförutsedd lycka i denna världen, det fast otroligt är, men dock intet omöjligt, efter ju Gud kan förvandla alla mänskliga ting, så lär det snarligast vara att tillskriva vår unge och nådige konungs besynnerliga gunst för lärdom och vishet, vilka nu börja förkovra sig under hans regemente. Tänk dock icke mera på mig, allrakäraste fröken, utan säg mig fast hellre något om edra egna studier i lärda och nyttiga kunskapsstycken.
— Om jag fördristar mig tala i frökens ställe, där hon för blyger är att förtälja sina egna meriter, inföll ryttmästaren, så må käre far veta, att i Sveriges rike finnes nu ingen, den där kan leka på harpa så ljuvligt som fröken Kerstin. En afton i våras satt vår nådige konung väl timmen lång och hörde på strängaspelet, förglömmande alla de moskoviters väldiga krigsbasuner. Och vore icke fröken Ebba Brahe allaredan densamma, så menar jag änkedrottningen finge snart nya bekymmer om rikets framtid.
Om icke mäster Sigfrid varit vanare att beskåda avlägsna himmelska stjärnor än jordiska irrbloss, så skulle han kanske vid dessa ord hava förmärkt ett hastigt förgående drömlikt skimmer i Kerstin Flemings glänsande ögon. Innan ännu rodnadens vågor hunnit uppstiga från hjärtat till halva höjden av hennes kinder, svarade hon förtrytsamt:
— Det höves ingen, och minst en krigsman, att föra lasteligt tal om sin konung. Käre mäster Sigfrid, tro mina ord, jag är så enfaldig som en skata i alla de stycken där icke ni givit mig litet bättre förstånd. Ja, jag har redan förgätit det mesta, av vad ni undervisat mig om metaller och stenar.
— Finns icke någon sten som fördriver onda drömmar? frågade åter Silversparre med gycklande allvar.
— Diamanten lärer det fuller göra, svarade mäster Sigfrid oskyldigt. Och när man binder honom vid vänstra sidan, är han god mot fiender, kiv och trätor, raseri och mara. Annars, fortfor han, utan att märka huru fröken Kerstin hotande sträckte sin diamantring mot ryttmästaren, annars är den kosteliga safiren av alla nyttigast, ity att han styrker hela kroppen, låter människan vara väl tillfreds och ingiver henne gudeliga tankar. Det är ock sagt om guld, när man det fint river och dricker, att det är gott mot hjärtats affekter och hjärtevärk samt uppfriskar den livaktiga känslans ande i människan. Ty guld har något av solens natur. Det må envar pröva efter sitt tycke; jag säger vad de gamle före mig sagt. Såsom det om safiren säges, att den honom håller i munnen, han kan förutsäga tillkommande ting.
— Mästare, får jag bedja eder om något, och det mellan fyra ögon?
— Därsom allrakäraste fröken täcktes stiga in i min fattiga kammare, får jag väl höra’t, genmälde den gamle.
— Ni sade något om safiren, började fröken Kerstin smekande, sedan hon väl tillslutit kammardörren. Ni, som är en så vis man, behöver icke safirer för att förutsäga tillkommande ting. Ni läser dem i stjärnorna och... i händerna.
— Stjärnorna äro från världens begynnelse och lyda obevekliga lagar, men streck och linjer i frökenhänder äro såsom de krusiga strimmor på stilla vatten, dem nästa vindfläkt utplånar av vattnet.
— Å, mästare, ni vet bättre än jag, att linjerna i människans hand lyda samma lagar som stjärnorna. Men efter ni tycker mera om stjärnorna, se här mitt horoskop, vilket ni själv nedskrev för mig i Stockholm. Ni ville icke uttyda det då, efter jag så ung var, men nu är jag två år äldre. Det är en skuldsedel, ni måste fria den in.
— Låt det nu vara, allrakäraste fröken! Det är inte nyttigt för människan att veta tillkommande ting.
— Kan ni neka, att ni spått åt hovfröknarna i Örebro?
— Har det skett, så var det för deras faseliga nyfikenhets skull. När jag satt i Örebro fångtorn, fick jag mången god bit mat av kvinnfolk, och det var för att de ville fråga mig om den de mest hade kär. Inte behöver ni fråga sådant; nog kommer han, när Gud vill.
Fröken Kerstins blick uppflammade.
— Jag frågar inte efter en hjärtanskär, genmälde hon stolt. Jag vill veta vad alla dessa underliga streck och siffror betyda. Nej, mästare, det är ert eget fel. Ni har givit mig en gåta att gissa, här är den, jag begär uttydningen. Säg mig den stjärna som råder över mitt liv!
Mästaren mottog bladet, granskade det omsorgsfullt och sade tvekande:
— Fråga mig icke!
— Och ni tror, att en kvinna kan gömma sådant två år i sin fatabur, utan att vilja läsa det. Vill ni då att jag skall anse er konst som ett gyckelspel?
— Så mycket kan jag uttyda, återtog tecknatydaren, att där varit märkeliga tecken på himmelen i eder födelsetimme. Ni är född under lejonets stjärnbild. Det lärer icke förundra en av er släkt.
— Visst icke, mästare.
— Lejonet giver hugstora tankar, men intet långt liv. Det är icke många som komma därmed till femtio år.
— Vad säger ni, femtio år! Det är dubbelt mer än jag hoppats leva. Är där ej något annat?
— Där är Martis regemente före och efter en mörk punkt på firmamentum, och den är ej långt borta. I den punkten står Jupiter eder stjärna så nära, att det fast besynnerligt är. Allrakäraste fröken, tag eder i akt! När planeternas konung härskar på himmelen, bliver han alla andra för stark. Det som ej giver sig under håns välde, varder gemenligen släckt eller allt sönderbrutet.
— Nej, ni skrämmer mig icke. Man står honom mot.
— Ja, med Guds makt, som är större än hans. Gemenligen är det något som dör i den människa, vilken står Jupiter mot. Men allenast den fattiga själen bärgas, är allt annat ringa. Bakom den mörka eller fastmera skinande punkten stå ännu många små stjärnor. En part brukar tyda detta som avkomma...
— Jag är alltså född under stridande stjärnor, som hela min släkt. Jag har en fiende...
— Det har jag inte sagt.
— En motståndare då, om det likar er bättre. Jag skall stå honom stadigt emot, han skall ej låta mig länge leva, men till sist skall jag finna ro bland stjärnorna. Var det ej så er mening, mästare?
— Min mening, svarade mäster Sigfrid, är, att Gud råder över alla sina skapade verk, och planeternas konung är likaså visst mot honom ett stoft, som alla himlakroppar i honom hava sitt centrum och fäste. Vi löpa kring solen, och solen löper kring Gud. I honom allena är alltings vila.
— Vad, mästare? Är ni ock en av dem som tro på den nymodiga fabeln, att jorden löper kring solen och icke tvärtom?
— Det är ingen fabel, allrakäraste fröken. Näst Guds ord, är detta det vissaste av allt visst. Har jag icke berättat er om den vise polacken Copernicus? Men låt det nu vara. Ni ville att jag skulle spå er i handen. Jag säger ingenting annat om den, än att det är en god människas hand. Gud välsigne er. Det är i eder något av örnen och något av duvan. Ni är i stånd att låta edert liv för sanningen, där ni icke giver det bort för den ni har kär.
Fröken Kerstin rodnade, drog sin diamantring av fingret och tryckte den på yttersta spetsen av mästarens skrynkliga ringfinger.
— Mottag denna såsom ett obetydligt minne av eder tacksamma lärjunge, sade hon varmt. Jag skall ihågkomma er varning, och när jag en gång blivit förståndigare, skall jag tänka att jag är förlovad med visheten själv. Gud beskydde eder, farväl!
De främmande avlägsnade sig. Nu äntligen fick hustru Anna tillfälle att göra en fråga, som låg henne på hjärtat.
— Vet du väl, sade hon, för vilket pris du i går afton blev bjuden ära och rikedom?
— Nej, svarade mäster Sigfrid. Om det icke var för att tjäna vår egen nådige konung, så måste detta bud hava sänts mig antingen från konungen i Danmark eller från någon av Tysklands evangeliska furstar.
— Du misstager dig, svarade hans hustru lugnt. Du blev bjuden ära och rikedom mot villkor att tjäna konung Sigismund och den papistiska läran.
— O, mina stjärnor! O, mina ungdomsdrömmar! suckade den gamle mästaren, och en klar tår rullade utför hans tärda, gulnade kind.