6. Den farliga punkten på firmamentet.
Inemot tre månader efter besöket i Ekenäs, en kall vinterdag i januari år 1616, återfinna vi fröken Kerstin Fleming jämte hennes moder, ståthållaren Lars Hermansson Flemings änka, fru Anna Horn, numera i andra giftet förmäld med Tönne Göransson Gyllenbögel. De höga damerna hade gjort en för denna årstid lång och besvärlig resa till Pernå gård i östra Nyland, för att med sin närvaro hedra ståthållarens på Kexholm, Hans Stålhandskes, bröllop med fröken Elin, Kerstins barndomsvän och dotter till den berömde amiralen Henrik Tönnesson Wildeman. De resande hade tillbragt med de nygifta en så glad julhelg som det var möjligt under dessa oroliga tider. Kymmene kungsgård var icke långt från Pernå, och då fröken Kerstins kusin, den tappre översten, sedermera lantmarskalken Henrik Fleming till Lethis, önskat under en kort permission från de ryska fredsunderhandlingarna rådpläga med fru Anna om viktiga familjeangelägenheter, stämdes ett möte med honom på Kymmenegård.
Den forna gränsfloden Kymmene, som i en bred fåra bär mer än hundra sjöars vatten till Finska viken, delar sig före utloppet i tvenne huvudarmar, av vilka den östra åter delar sig uti tvenne. Vid den östra av dessa ligger än i dag Kymmene kungsgård, vilken en tid tillhörde Sturesläkten, men vid tiden för vår berättelse begagnades av kronan såsom en avelsgård för goda hästar och en mönstringsplats för kavalleri. För närvarande lågo där tvåhundra nyss utrustade adelsryttare under Matts Olofssons befäl, färdiga att snart avgå till hären i Ryssland. Ett lågt, men långt envånings trähus, som ofta härbärgerat höga personer, erbjöd dock även utrymme nog för Henrik Flemings möte med sina resande släktingar.
Klockan var tio på förmiddagen, och den väntade gästen dröjde. Kerstin Fleming gick ut till forsen och betraktade tankfull dess brusande våg, som mot de snöklädda stränderna förekom nästan svart. Den levde och virvlade ännu när hela naturen låg i sin vinterdvala; det var ett fritt, starkt och trotsigt vatten, men det visste icke sin tid, det var ett spöke från en sommar som icke mer hade rätt att leva. Fröken Kerstin kände sig snarare beklämd än livad av dess övermäktiga trots och lyfte sina blickar till den gladare tavlan av ryttaregrupperna på den motsatta stranden, när hennes lilla tjänarinna Maju brådskande nalkades henne från boningshuset och medförde ett bud att hon genast skulle skynda tillbaka till gården.
— Är han kommen?
— Ja, fröken! Han och herr Henrik.
— Vilken han?
— Kungen.
Fröken Kerstin skyndade icke, hon flög. Hon liknade snöripan, vars lätta fjät knappt märkas på vinterdrivorna.
Hon smög in genom en sidodörr och fann hela huset i rörelse. Man visste att konungen väntades till de finska ständernas lantdag i Helsingfors; man visste att han för flera dagar sedan anlänt till Viborg; men man visste icke om och när han vid genomresan skulle giva sig tid att dröja på Kymmenegård. Liksom sin fader Karl IX i hans unga år, kom även Gustav II Adolf oväntad, för att överraska sina fogdar oberedda, dem icke alltid till hugnad och konungslig ynnest. Man hörde honom skämtande säga, att när någon varit fogde i sex år, kunde en sådan gärna hängas utan rannsakning; han vore då väl meriterad.
Fogden Anders Nilsson på Kymmenegård tycktes höra till de sällsynta undantagen. Konungen hade kommit oväntad, endast åtföljd av Henrik Fleming och en kammartjänare, medan sviten följde en timme därefter, och försummade intet ögonblick att göra sig personligen underrättad om krigsfolkets mansstyrka, förplägning och utrustning, kungsgårdens skick och fogdens räkenskaper. Ryttarna uppställdes på isen nedanför forsen och undergingo en sträng mönstring. Men när han mönstrat allt och fått höra mången undskyllan »för tidens lägenhet», täcktes hans nåde säga till manskapet, att deras landsmän förhållit sig manligen emot de moskoviter och att han hoppades de nya rekryterna skulle göra detsamma, varpå följde ett skallande eläköön kuningas (leve konungen) — ett rop, som fördubblades, när han på finska tillade orden: Jumala varjelkoon teitä, pojat! (Gud beskydde er, gossar!) Han kände sitt finska folk, han hade ju redan som barn åtföljt sin fader till Finland och under långa vintrar blivit förtrogen med detta land. De unga axelbreda bristfälligt utrustade, i finska »bondepaltor»[C] klädda ryttarna på sina magra, oansenliga hästar voro dock av det stål, varmed Gustav II Adolf vann sina segrar. Just det, att alla dessa segrar och öden ännu lågo i framtidens sköte, just detta gav en så egen stämning åt dessa unga krigare, som nu för första gången skyldrade gevär för ynglingafursten. Det fanns ingen bland dem, som icke i detta ögonblick, under hans anförande, kände sig stark nog att erövra världen. De voro finska ryttare, alltså lugna, tålmodiga, beredda att vänta sin tid; men de kände inom sig, att för en sådan konung kunde de dö. Och han förstod dem, såsom han alltid förstod sina krigare.
Han vände sig till befälhavaren och sade:
— Matts Olofsson, se om det där folket väl; det är något att göra av. Öva dem alla dagar i ledet. Se till att ingenting felas i deras förplägning, men ofreda de bönder, gör kort process. Hästarna äro svältfödda och endels illa inridna, munderingen tarvar eftersyn. Det rätter med görligaste. I övrigt är jag nöjd med truppen... Stålhandske!
En ung officer av konungens ålder red fram ur sviten.
— Se på honom, Matts Olofsson. Han har tjänat sig upp från simpel soldat. Han känner våra nya karbiner. Stålhandske, rid i morgon till Viborg med mina order och utvälj i slottsarsenalen de bästa gevär du kan överkomma. Det blir för din trupp, Matts Olofsson. Skaffa dig skickliga byssesmeder och låt göra efter den lätta modellen. Jag vill att karlarna skjuta på fri hand.
I detta ögonblick nedgick vintersolen i sydväst och färgade aftonhimlen. Konungens för alla synliga gestalt på den kulle vid stranden, från vilken han mönstrat truppen, övergöts med purpur, och hans blick glänste. Han hade kommit från fiendeland och kände sig åter omgiven av en natur som han förstod och ett folk som älskade honom. Krigaren och konungen var tjuguett år gammal; han hade ännu icke hårdnat för mildare intryck, ja, han levde icke nog länge för att någonsin hårdna. Men han var dock i varje tum en konung; stum slöt han sina tankar inom sitt unga bröst, gav ett tecken att mönstringen var slut och återvände till gården.
Bland de många åskådarna vid stranden befann sig även fröken Kerstin Fleming med sin tärna Maju. När återskenet från aftonhimmelen kastade sin glans över den kunglige hjälten, syntes samma sken än högre färga den unga frökens kinder. Tankfull återvände hon med de övriga till gården och inneslöt sig med sin moder i fogdens enskilda rum, dit de resande dragit sig undan för att lämna plats för konungens svit.
Deras närvaro blev dock icke länge obemärkt, och snart medförde Henrik Fleming det budskap, att konungen önskade se dem vid aftonmåltiden, som serverades klockan sju. Endast några få av det högre befälet hade blivit anbefallda att deltaga däri, och konungen sade sig hoppas, att fru Anna ville ursäkta anrättningarnas enkelhet med en krigares vanor och resans brådska. Efter en knapp halvtimme reste sig konungen, sägande att han icke ville missunna sina övriga gäster en behövlig vila, men att det vore honom kärt om damerna ännu ville skänka honom sitt angenäma sällskap. Han vore, sade han, sedan någon tid så ovan att tala om något annat än krig, att det vore för honom en vederkvickelse, om damerna ville berätta honom något gladare från Stockholm och Åbo.
Den unge konungen var under sådana förtroliga stunder så älskvärt enkel, att ett par timmar hastigt förflöto, under samtal om hovet i Stockholm och de adliga familjer i Finland, med vilka båda fruntimren voro närmast befryndade. När klockan slog nio, anhöll fru Anna att få avlägsna sig för att få rådpläga med Henrik Fleming i rummet bredvid om de familjeangelägenheter, vilka föranlett hennes resa till Kymmenegård. Konungen svarade förbindligt, att han icke ville se henne förgäves hava besvärat sig hit för ett möte som vore för henne av vikt, men då hon ju skulle befinna sig i närmaste rum, hoppades han att hon ej ville förvägra honom sin dotters sällskap, intill dess rådplägningen vore slutad. Fru Anna gick och lämnade dörren halvöppen till det rum, där Henrik Fleming väntade henne.
— Hans Stålhandske var således en lycklig brudgum? frågade konungen, för vilken man omtalat bröllopet i Pernå.
— Mycket lycklig, ers nåde, svarade fröken Kerstin.
Tilltalet »majestät» brukades väl vid högtidliga tillfällen, men glömdes vid förtroligare samtal för det äldre och enklare tilltalet »eders nåde».
— Han är lycklig, som fått följa sitt hjärta. Jag känner dem som icke få göra det. Känner ni någon sådan?
— Jag vet icke... Måhända.
— Vad skulle ni göra i en sådan belägenhet?
— Min plikt, om jag vore man.
— Och en kvinna, vad bör hon göra?
— Detsamma, ers nåde. Alltid sin plikt.
Konungen betraktade henne skämtsamt.
— Vet ni väl, att icke mången vid edra år skulle tänka som ni? Ni talar som en man, men jag känner igen det Flemingska släktdraget. Ni är icke rädd, ni. Jag såg er vid slottsbranden i Åbo 1614 stå kvar i tornet, för att ni icke ville kvarlämna en liten flicka i lågorna. Er faders frände Klas Fleming kände heller ingenting annat än sin plikt, och därför blev han salig konungens dödsfiende. Lyckligtvis äro vi vänner, och därför kan jag öppet fråga er: äro ej hjärtats rättmätiga anspråk de högsta av alla plikter?
— Jag vet icke vad eders nåde menar med hjärtats rättmätiga anspråk. Men vore jag konung...
— Fortsätt!... Om ni vore konung...
— Skulle jag aldrig svika min tro. Mitt ord skulle vara ett kungsord, och min ed skulle vara mig dyrare än min krona, svarade fröken Kerstin med låg röst, men så djärvt och fast som det anstod en Fleming.
Konungens blick mulnade.
— Förklara er tydligare! genmälde han.
— Jag skulle icke kunna svika den kvinna, åt vilken jag givit mitt hjärta och som givit mig sitt. Om man sade mig, att ett rikes välfärd berodde därav att jag bröte mitt ord, så skulle jag svara, att rikens välfärd beror av trohet och icke av otrohet.
— Ah! Var det så ni menade? utropade konungen, och hans blick klarnade på ett sätt, varav fröken Kerstin fann sig nästan förskräckt. Sannerligen befarade jag icke redan, att ni råkat in på ett annat område, och jag ville icke ens för en rysk fästning hava er till min fiende. Ni skulle ha blivit fruktansvärdare än en hel armé.
— Jag beder om nåd, därest jag varit alltför uppriktig. Jag är stolt att hedras med hennes vänskap, vars namn min undersåtliga vördnad förbjuder mig att nämna. Vilket hjärta, eders nåde... så högsint, så ädelt, så kärleksfullt och så tåligt! Det är nu mer än ett år sedan hon förtäres av den grymmaste ovisshet. Hon gråter sällan, hon klagar aldrig, men hon beder mycket. Finnes ingen möjlighet att göra slut på en sådan ovisshet?
Konungen vandrade fram och åter över golvet, stannade slutligen och yttrade:
— Säger ni detta av er själv, eller har någon bett er därom?
— Ingen, och minst hon! Är jag straffbar, så bär jag ensam skulden.
Åter klarnade konungens mulna panna, och han återtog sin förra skämtsamma ton.
— Nej, min alltför uppriktiga fiende, man är icke straffbar, när man på ett så älskvärt sätt säger konungar sanningen. Det är angenämare att höra moraler av er, än av min lärare, gamle Skytte. Jag trodde er ett ögonblick vara en förräderska, och kanske är ni det i hjärtats angelägenheter, men ni befinner er där på ert naturliga kvinnliga område. Och då ni är för god lutheran, kanske också litet för ung, för att vara min biktfar, så låt oss nu hellre tala om er själv. Jag ser icke till er harpa. Är hon kvarglömd i Stockholm?
— Hon är på Villnäs, ers nåde.
— Skada. Jag minns en afton i våras, när jag kom dyster och nedslagen från rådkammaren. Jag inträdde med Sauls sinnelag i hertiginnans gemak, men där fann jag min David. Ert strängaspel kom mitt hjärta att smälta. Jag hade nyss känt mig fattig och svag; nu syntes jag mig vara rik och stark. Jag tänkte på de gamla barder, som sjöngo för våra fäder och gjorde dem hugstora i striden. Det förekom mig som vore ni Sveriges och Finlands valkyria, vilken borde gå framför dess konung i striden. Jag har ofta tänkt därpå. Jag har senast tänkt därpå, när vi förgäves stormade Pleskovs fasta murar. Det är något hos er, som är besläktat med segertankar, det ligger i blodet.
Fröken Kerstin svarade icke. Hon satt stum med nedslagna ögon; blott en nästan omärkbar darrning kring överläppen vittnade om ett uppror i hennes känslor.
Efter en paus sade konungen:
— Begär en nåd av mig!
Kerstin Fleming höll en handske i sin hand; hon märkte icke att hon sedan tio minuter slitit den i stycken. Konungen upptog dess make, som fallit till golvet, räckte henne den med ett smålöje och sade:
— Nåväl?
— Ett brev!
— Jag tackar ers nåde. Jag har fått min belöning.
— Ni begär icke ens en visa för er harpa?
— Ett brev! Endast ett brev!
Konungen fattade hennes hand och kände den darra, men de stolta, glänsande bruna ögonen blickade fast in i hans. Han ville säga något, men nu stod fru Anna i dörren.
— Det är tid, sade hon.
— Hög tid! viskade en röst inom Kerstin Flemings klappande hjärta.
Jakob De la Gardies uttryck 1625.