7. En natt och en morgon på Kymmenegård.
Gustav II Adolf var från sin tidiga ungdom van vid strängt arbete, och det som icke medhanns om dagen måste mången gång upptaga natten. Det är likväl icke antecknat att han tillbragte denna natt på Kymmenegård med regeringsomsorger. Hans verksamma själ hade i långa månader oavlåtligen delat vilja och tankekraft mellan ett allvarsamt krig i främmande land och den inre riksstyrelsen i en tid av mycket betryck och många söndringar. När man är tjuguett år gammal, bär man en sådan börda glatt nog, ty då utbreder sig framför oss hoppets oändliga värld; livet synes så gränslöst långt och en förlorad dag så oändligt liten.
Men det som är omöjligt även för den strängaste arbetare, den allvarligaste statsman och den upphöjdaste tänkare, det är att vid tjuguett års ålder avsäga sig alla anspråk på livets lycka. Lyckan antager endast olika gestalter i ungdomsdrömmarna. Vanligen framträder hon för ynglingens blickar först i gestalten av en kvinna, därefter under skepnaden av en lagerkrönt ära. Även i konung Gustav Adolfs ungdom hade det första idealet varit en kvinna, men en kvinna oskiljaktigt sammanvuxen med drömmen om seger och hjälterykte. Det är bekant, och han skriver själv, att han utförde sina första bragder till Ebba Brahes ära, med den ridderliga romantik som var honom egen. Och likväl var det äran som efter hand överväldigade denna den skönaste och den renaste av hans ungdomsdrömmar. Den kvinna, som kunde hava blivit en stor konungs värdiga maka, måste slutligen vika tillbaka, mindre för hinder, motstånd och hovintriger än för skilsmässan, avståndet, kriget och segertankarna. Det är känt, att konungens brevväxling med barndomsvännen och ungdomsbruden upphörde omkring hösten år 1614. Efter denna tid sökte den kunglige ynglingens känslor ett mål och funno intet — eller intet värdigt. Och det var vid denna tid han framträder i vår berättelse.
Om han vid samma tid funnit ett sig värdigt sådant mål, så måste det otvivelaktigt hava stått i närmaste samband med ära och segrar. Det måste hava varit en kvinna begåvad med en nog stark och nog upphöjd själ för att elda hans håg till stora bragder. Hon måste hava varit hans jämlike i snille och kraft, om icke i börd och hon måste såsom kvinna ha uppfattat denna kärlek till ära och bragder än hängivnare och långt mera svärmande än han själv, för att förmå imponera på honom. Historien känner icke att han funnit en sådan kvinna. Alltså, om han funnit henne, så måste de ha sammanträffat endast ett ögonblick, för att sedan åter för alltid skiljas. Att så skett, därpå saknas i verkligheten icke alla antydningar.
Kerstin Fleming tillbragte en sömnlös natt i Kymmenegård. Sällan uppstiger en ung och ridderlig furste på en tron, utan att tusende ungmor vänta av honom allt och ägna honom en svärmande beundran. Men Kerstins tillgivenhet var en djupare; den hade redan i tidiga barndomen börjat med helt motsatta intryck av Flemingska släktens hat mot Karl IX, som lät hennes far och farbror erfara tyngden av sin onåd. I starka själar kan hat förbytas i kärlek med samma naturnödvändighet som förvandlar natt till morgon. I Åbo, i Stockholm, i Örebro hade den unga fröken från Villnäs lärt sig att uppskatta den unge furstens stora egenskaper, men ständigt hade hon stått i skuggan för Ebba Brahes höga gestalt, och stått där så utan avund, så omedveten om egna känslor, som man stannar i skuggan för en kär och beundrad vän. Nu, i ett ögonblick, med ett trollslag, hade där öppnat sig en förfärlig avgrund under blommorna av denna en brinnande själs oskyldiga, rena och uppoffrande tillgivenhet för dessa två ädla och högsinta personligheter, vilka Kerstin Fleming vant sig att betrakta som oskiljaktiga och för vilkas förening hon länge uppsänt så varma böner — konungen och hans trolovade brud. Dessa två voro nu skilda, icke genom en drottnings hårdhet och ett rikes statskonst, utan ännu mycket mer genom en alldeles oväntad förändring i konungens känslor — skilda för alltid. Och vem hade åtskilt dem? Vem? Hon själv, hon, som velat giva sitt liv för att se dem lyckliga båda på Sveriges tron! Hon upprepade denna fråga hundrade gånger för sig själv under nattens tystnad — och varje gång stodo i eldsdrag för hennes minne konungens ord och blick denna olyckliga kväll.
Vad hade hon då förbrutit sig för att så kunna förråda sin vän? När och var hade hon mot sin vilja ådragit sig denna kungliga ynnest, vilken hon måste betrakta som ett förräderi mot vänskapen? Hon kunde icke påminna sig annat än den olyckliga stund, när hon lärde sig locka så sköna toner ur harpans strängar. O denna harpa, hon ville slå den i stycken, hon ville aldrig mera vidröra dess strängar! Hon ville kasta sig för Ebba Brahes fötter och säga till henne: nej, nej, det är icke jag som frånrövat dig hans hjärta! Och sedan ville hon resa långt, långt bort, vart som helst, blott hon icke mera behövde återse denna beundrade hjälte, som kunde vara så trolös och — så farlig för hennes lugn!
Ja, farlig ändå, o huru farlig! Hur hon än stred med hela sin starka viljas kraft, kunde hon icke förgäta valkyrian, som skulle gå framför Sveriges och Finlands konung i striden. Ja, hon kände det, hur hon än kämpade däremot — hon kände sig född drottning, men icke en Margareta Leijonhuvud, icke en Katarina Stenbock, icke en Gunilla Bjelke — huru många adliga jungfrur hade icke redan bestigit Sveriges tron! Hon kände inom sig något av unionens Margareta i kraft och något av Katarina Jagellonicas beslutsamhet att försaka allt. Vilka förmätna drömmar! Hon drev dem ifrån sig som Macbeths häxor, de kommo tillbaka, och hon drev dem åter ifrån sig. Slutligen återstod av drömmarnas drottning blott en förgråten flicka, som fuktade huvudkudden med sina tårar.
Vid sextiden på morgonen, medan det ännu var mörkt, hördes röster på gården, hästar frustade, bjällror klingade. Det var konungen som bröt upp för att fortsätta resan till Helsingfors. Kerstin hörde det med en suck av lättnad: hon skulle icke nödgas återse honom nu, hon skulle taga sig till vara att någonsin återse honom.
Ljus tändes och i nästa ögonblick satt modern vid hennes bädd. Även fru Anna hade fått i fädernearv av Hornarna på Kankas en högsint själ, men därtill mycket mer av hjärtats mildare känslor, än man var van att finna hos den hårdhänta och oböjliga Flemingska släkten.
Moderns forskande blick upptäckte genast spåren av tårar.
— Du har icke sovit i natt? frågade hon.
— Icke rätt väl, lydde svaret.
— Vad sade dig konungen i går afton?
— Icke det som likat mig bäst att höra. Han talade om min harpa.
— Jag fruktade det. Vad sade han dig?
— Jag djärvdes påminna honom om Ebba, och han sade mig vara för ung att bliva hans biktfader. Det är slut mellan dem; jag förstod det blott alltför väl, och det har mycket bedrövat mig.
— Lägg det icke för mycket på hjärtat, mitt kära barn; det är kanske lyckligast för dem båda. Sådana förbindelser mellan en konung och en undersåte medföra i bästa fall söndringar inom riket. Bjelkesläkten har fått vidkännas både ära och avund av drottning Gunillas upphöjelse. Ingen mor, så framt hon icke är en furstinna, bör önska att se sin dotter på Sveriges oroliga tron. Sade konungen något mer om dig själv?
— Ja, moder. Jag beder dig, fråga mig icke!
— Det jag mest älskar hos dig, mitt barn, det är att du alltid har varit sann som dagens ljus. Vid fyra års ålder var du fäst vid din far med den ömmaste tillgivenhet; men när han flydde för hertigen och förföljarna frågade dig om du visste hans gömställe, sade du ja, ty du kunde ej ljuga. Åter, när de ville förmå dig att upptäcka gömstället och än skrämde dig med ett stort ris, än lockade dig med en honungskaka, kunde ingen förmå dig att svara ett ord. Nu frågar jag dig, icke om andra, men om dig själv: vad sade dig konungen i går afton?
Dottern upprepade under tårar dessa ord, som hon icke kunde förgäta.
— Mitt barn, sade fru Anna lugnt, jag finner ingen verklig orsak till oro i dessa flyktiga artigheter, dem en furste stundom slösar på unga personer i sin omgivning och dem han sannolikt i morgon har glömt. Om någon äger rätt att beklaga sig över den uppmärksamhet, han behagat visa dig, är det fröken Brahe. Det är tydligt att hon numera måste känna sig fri från sin förbindelse; jag tvivlar icke på att hennes hjärta lider, men jag lyckönskar hennes förstånd. Vid konungens ålder är det för mycket att vänta en evig trohet, helst under fältliv i avlägsna länder. Jag antager att hans böjelse för fröken Brahe varit allvarsam och uppriktig; så mycket mer har den efterlämnat ett tomrum. Gud give att en värdig gemål av furstlig börd må rätt snart kunna fylla det. Vad dig angår, mitt barn, så vet jag att du är en klok och klarsynt flicka, som icke lätt tager spelpenningar för äkta guld; men det finnes hos dig ett anlag att se allt i stort och därtill ett anlag för svärmeri, som gör, att en ung, ridderlig konung kan bliva farligare för dig än du för honom. Det tör därför vara bäst att du icke så snart återser en furste, som naturen begåvat med så många lysande egenskaper.
— Moder, jag vill aldrig återse honom... aldrig!
— Du fruktar då för dig själv?
— Ja, ja, aldrig!
— Nåväl, så låta vi detta aldrig betyda ett år eller par. Du har nu permission från din tjänstgöring hos hertiginnan, och denna permission kan förlängas. Henrik har medfört ett brev från din broder Klas. Han hoppas om någon vecka kunna inträffa i Helsingfors. Vi återvända nu till Pernå. Därifrån skall Klas göra oss samma tjänst som Silversparre på framresan och ledsaga oss åter till Villnäs. Huru behagar dig Silversparre?
— Som en väderhane på en flaggstång. Jag är trött vid hans eviga svängande omkring samma punkt.
— Han är dock en man av god familj, med mycket aktningsvärda egenskaper och en lovande framtid. Du vet, att han är dig uppriktigt tillgiven.
— Tyvärr, ja. Han är olidlig.
— Nå, då skola vi icke mera tala därom... Långström, befall att hästarna spännas för!
Under detta förtroliga samtal mellan en klok moder och en uppriktig dotter hade modern förtegat något som hon icke ansåg rådligt att omtala. Innan Kerstin ännu lämnat sin bädd, hade fru Anna funnit på hennes nattduksbord ett förseglat konvolut, adresserat med välkänd handstil till välborna fröken Christina Fleming. Nu, efter samtalet, bröt hon detta konvolut och fann däri — icke, såsom hon först förmodade, ett brev, vilket genom Kerstin skulle i hemlighet befordras till fröken Brahe — utan tio verser, skrivna med rask och icke alldeles lättläst stil av konungens egen hand. Medan den forskande modern bakom en skärm, som dolde henne för dotterns blickar, genomläste denna halvt ömma, halvt skämtande konungadikt, gåvo isynnerhet följande verser, dem vi avskriva med tidens och konungens oregelbundna stavningssätt, ämnen nog till en moders eftertanke. Sedan diktaren först beskrivit sin hjärtesorg, säger han:
Han vill icke avstå från att med sin tjänst beveka den grymma, men om hon försmädar hans trofasthet, vill han ej mera eftertrakta någon fröjd. Ty säger han:
| Jagh vill bliffva i ensamheett, Min sorgh vill jagh alen beklaga Och fly all jungfruss kiärlighet, Efter jagh them eij kan behaga. Men hvad båtar Thet tigh att tu migh såledess har Förtagit all min lust och glädie? |
Han hoppas hon vill besinna, huru alla skola prisa hennes mildhet men hårdeligen straffa hennes obeveklighet, varefter han slutar så:
| Fugelen uppå grönan qviste, Diuren uti marcken villa Skulle, hvar de min sorgh viste, Migh hiälpa tårar att förspilla. Echo mitt rop Förmehrar medh sitt ljudh en stor hop Emellan tässa bärgh och dalar. Finis. |
Fru Anna var icke så obekant med den tidens kärleksvisor, att hon kunde taga all denna ömma klagan för allvar. Men om hon ännu kunnat betvivla vem den grymma var, över vilkens hårdhet diktaren så varmt beklagade sig, skingrades alla tvivel, när hon stavade tillsamman de tio versernas särskilt utmärkta begynnelsebokstäver och till sin häpnad fann dem bilda:
CHRISTINA F.
— Kerstin har rätt, sade fru Anna till sig själv. Hon bör icke återse honom.
Därpå gömde hon omsorgsfullt den kungliga kärleksdikten bland sina familjepapper, varifrån den sedan kommit i avskrift till eftervärlden.