Nu sol går opp bak fjällens topp, och vinden ljuder från land och bjuder 200 var våg till dans i morgonglans. På böljans toppar Ellida hoppar i fröjd åstad; 205 men Fritiof kvad:
"Heimskringlas panna, du höga Nord! Jag får ej stanna uppå din jord. 210 Från dig att stamma jag yvs med skäl. Nu, hjälteamma, farväl, farväl!
Farväl, du höga 215 valhallastol, du nattens öga, midsommarsol! Du klara himmel, lik hjältens själ, 220 du stjärnevimmel, farväl, farväl!
Farväl, I fjällar, där äran bor! I runohällar 225 för väldig Tor! I blåa sjöar, jag känt'å väl, I skär och öar, farväl, farväl! 230
Farväl, I högar vid bölja blå, dem linden snögar sitt blomdoft på; men Saga dömer 235 med rättvis själ vad jorden gömmer: farväl, farväl! Farväl, I lunder, I gröna hus, 240 jag lekt inunder vid bäckens sus! I barndomsvänner, som ment mig väl, jag än er känner; 245 farväl, farväl! Min kärlek gäckad, min gård är bränd, min ära fläckad, i landsflykt sänd! 250 Från jord vi vädje till havet väl, men livets glädje, farväl, farväl!"
XV.
VIKINGABALK.
Nu han svävade kring på det ödsliga hav, han for vida 1
som jagande falk;
men för kämpar ombord skrev han lagar och rätt. Vill
du höra hans vikingabalk?
"Ej må tältas å skepp, ej må sovas i hus: inom salsdörr 2
blott fiender stå.
Viking sove på sköld och med svärdet i hand, och till
tält har han himmeln den blå.
Kort är hammarens skaft hos den segrande Tor, blott 3
en aln långt är svärdet hos Frej.
Det är nog; har du mod, gå din fiende när, och för kort
är din klinga då ej.