Är den Vite mig vred, må han taga sitt svärd, jag vill 14
falla, om så är bestämt;
men han sitter i skyn, skickar tankarna ned, som förmörka
mitt sinne alltjämt."—
Dock, när striden är när, tar hans sinne sin flykt, stiger 15
djärvt som den vilade örn,
och hans panna är klar, och hans stämma är hög, och
som Ljungaren står han i förn.
Så han sam ifrån seger till seger alltjämt, han var trygg 16
på den skummande grav,
och han synte i Söder båd öar och skär, och så kom
han till Grekelands hav.
När han lunderna såg, som ur vågorna stå, med de 17
lutande templen uti,
vad han tänkte, vet Freja, och skalden det vet, I, som
älsken, I veten det, I!
"Här vi skulle ha bott, här är ö, här är lund, här är 18
templet, min fader beskrev:
det var hit, det var hit jag den älskade bjöd, men den
hårda i Norden förblev.
Bor ej friden i saliga dalarna där, bor ej minnet i pelaregång? 19 Och som älskandes viskning är källornas sorl, och som brudsång är fåglarnas sång.
Var är Ingeborg nu? Har hon glömt mig alltren för 20
gråhårige, vissnade drott?
Ack! jag kan icke glömma; jag gåve mitt liv för att se,
för att se henne blott.
Och tre år ha förgått, sen jag skådat mitt land, idrotternas 21
konungasal;
stå de härliga fjällen i himmeln ännu? Är det grönt i min
fädernedal?
På den hög, där min fader är lagd, har jag satt en lind, 22
månn' hon lefver ännu?
Och vem vårdar den späda? Du jord, giv din must, och
din dagg, o du himmel, giv du!
Dock, vi ligger jag längre på främmande våg och tar 23
skatt och slår mänskor ihjäl?
Jag har ära alltnog, och det flammande guld, det lumpna,
föraktar min själ.