XIX.
FRITIOFS FRESTELSE.
Våren kommer, fågeln kvittrar, skogen lövas, solen ler, 1 och de lösta floder dansa sjungande mot havet ner. Glödande som Frejas kinder tittar rosen ur sin knopp, och i mänskans hjärta vakna levnadslust och mod och hopp.
Då vill gamle kungen jaga, drottningen skall med på jakt, 2 och det hela hov församlas, vimlande i brokig prakt. Bågar klinga, kogar skramla, hingstar skrapa mark med hov, och med kappor över ögat skrika falkarna på rov.
Se, där kommer jaktens drottning! Arme Fritiof, se ej dit! 3 Som en stjärna på en vårsky sitter hon på gångarn vit, hälften Freja, hälften Rota, skönare än bägge två, och från lätta purpurhatten vaja högt de fjädrar blå.
Se ej på de ögons himmel, se ej på de lockars gull! 4
Akta dig, det liv är smidigt, akta dig, den barm är full!
Blicka ej på ros och lilja, skiftande på hennes kind,
hör ej på den kära stämman, susande som vårens vind!
Nu är jägarskaran färdig. Hejsan, över berg och dal! 5
Hornet smattrar, falken stiger lodrätt emot Odens sal.
Skogens åbor fly med ångest, söka sina kulors hem,
men med spjutet sträckt framför sig är valkyrjan efter dem.
Gamle kungen kan ej följa jakten, som hon flyger fram, 6 ensam vid hans sida rider Fritiof, tyst och allvarsam. Mörka, vemodsfulla tankar växa i hans kvalda bröst, och varthelst han än sig vänder, hör han deras klagoröst.
"O! vi övergav jag havet, för min egen fara blind? 7
Sorgen trivs ej rätt på vågen, blåser bort med himmelns vind.
Grubblar viking, kommer faran, bjuder honom opp till dans,
och de mörka tankar vika, bländade av vapnens glans.
Men här är det annorlunda: outsäglig längtan slår 8 sina vingar kring min panna; som en drömmande jag går, kan ej glömma Balders hage, kan ej glömma eden än, som hon svor,—hon bröt den icke, grymma gudar bröto den.