SPECIMENS.
Icelandic (Fareyïnga-Saga—Ed. Mohnike).
Ok nú er þat eitthvert sinn um sumarit, at Sigmundr mælti til þóris: "Hvat mun verða, þo at við farim í skóg þenna, er hèr er norðr frá garði?" þórir svarar: "á því er mèr eingi forvitni," segir hann. "Ekki er mèr svâ gefit," segir Sigmundr, "ok þángat skal ek fara." "þú munt ráða hljóta," segir þûrir, "en brjótum við þa boðorð fóstra míns." Nu fóru þeir, ok hafði Sigmundr viðaröxi eina i hendi sèr; koma i skóginn, ok í rjôðr eitt fagurt; ok er þeir hafa þar eigi leingi verit, þá heyra þeir björn mikinn harðla ok grimligan. þat var viðbjörn mikill, úlfgrár at lit. þeir hlaupa nu aptra á stiginn þan, er þeir hölðu þángat farit; stigrinn var mjór ok þraurigr, ok hleypr þórir fyrir, en Sigmundr síðar. Dýrit bleypr nú eptir þeim á stiginn, ok verðr því þraungr stigrinn, ok brotna eikrnar fyrir þvi. Sigmundr snyr þá skjótt út af stignum millum trjánna, ok biðr þar til er dyrit kemr jafn-fram honum. þa höggr hann jafnt meðal hlusta á dŷrinu með tveim höndum, svâ at exin sökkr. En dŷrit fellr áfram, ok er dautt.
Feroic.
Nú vär so til ajna Ferina um Summari, at Sigmundur snakkaji so vi Towra: "Kvat man bagga, towat vìd färin uj henda Skowin, uj èr hèr noran-firi Gärin?" Towrur svärar, "Ikkji hävi e Hu at forvitnast ettir tuj," sìir han. "Ikkji eri e so sintur," sìir Sigmundur, "og häar skäl e fara." "Tù fert tå at råa," sìir Towrur, "men tå browtum vid Forbo Fostirfäjir mujns." Nù fowru tajr, og Sigmundur heji ajna öksi til Brennuvì uj Hondini; tajr koma in uj Skowin, og å ajt väkurt rudda Plos men ikkji häva tajr veri här lájngji, firin tajr hojra kvödtt Brak uj Skownun, og bråt ettir sujgja tajr ajna egvulia stowra Bjödn og gruiska. Tä vä ajn stowr Skowbjödn grågulmut å Litinun. Tair lejpa nù attir å Råsina, sum tajr höddu gingji ettir; Råsin vär mjåv og trong; Towrur lejpur undan, og Sigmundur attanå. Djowri leipur nù ettir tajmum å Råsini; og nù verur Råsin trong kjå tuj, so at Ajkjinar brotnavu frå tuj. Sigmundur snujur tå kvikliani útäf Råsini inimidlum Trjini, og bujar här til Djowri kjemur abajnt han. Tå höggur han bajnt uj Ojrnalystri å Djowrinum vi båvun Hondun, so at öxin sökkur in, og Djowri dettir bajnt framettir, og er standejt.
Swedish.
Och nu var det engång on sommaren, som Sigmund sade till Thorer: "Hvad månde väl deraf warda, om vi åter gå ut i skogen, som ligger der norr on gården?" "Det är jag alldeles icke nyfiken att veta," svarade Thor. "Icke går det så med mig," sade Sigmund, "och ditret mäste jag." "Du kommer då att råda," sade Thor, "men dermed öfverträda vi vår Fosterfaders bud." De gingo nu åstad, och Sigmund bade en vedyxa i handen; de kommo in i skogen, och strat derpå fingo de se en ganska stor och vildsinnt björn, en dråpelig skogsbjörn, varg-grå till färgen. De sprungo då tillbaka på samma stig som de hade kommit dit. Stigen var smal och trång; och Thorer sprang fråmst, men Sigmund efterst. Djuret lopp nu efter dem på stigen, och stigen blef trång för detsamma, så att träden sönderbrötos i dess lopp. Sigmund vände då kurtigt retaf från stigen, och ställde sig mellan träden, samt stod der, tills djuret kom fram midt för honom. Då fattade han yxan med begge händerna, och högg midt emellan öronen på djuret, så att yxan gick in, och djuret störtade framåt, och dog på stället.
Danish.
Og nu var det engang om Sommeren, at Sigmund sagde til Thorer: "Hvad mon der vel kan flyde af, om vi end gaae hen i den Skov, som ligger her nordenfor Gaarden?" "Det er jeg ikken nysgjerrig efter at vide," svarede Thorer. "Ei gaar det mig saa," sagde Sigmund, "og derud maa jeg." "Du kommer da til at raade," sagde Thorer, "men da overtræde, vi vor Fosterfaders Bud." De gik nu, og Sigmund havde en Vedöxe i Haanden; de kom ind i Skoven, og strax derpaa saae de en meget stor og grum Björn, en drabelig Skovejörn, ulvegraa af Farve. De löb da tilbage ad den samme Sti, ad hvilken de vare komne derhen. Stien var smal og trang; og Thorer löb forrest, men Sigmund bagerst. Dyret löb nu efter dem paa Stien, og Stien blev trang for det, og Træerne brödes i dets. Löb Sigmund dreiede da nu hurtig ud af Stien, og stillede sig imellem Træerne, og stod der indtil Dyret kom frem lige for ham. Da fattede han öxen med begge Hænder, og hug lige imellem örerne paa Dyret, saa at öxen sank i, og Dyret styrtede fremad, og var dödt paa Stedet.