"Surkia mies, komiannäkö, naisuros, akkain hempu!"
eller:
"Louhiperään — paetos, jos araksi sä moititahanki,"
icke böra förarga sig, om andre, ehuru mindre svage för de nya skalde-ljuden, likväl någongång, till följd af hvad nyss blifvit nämnt, och med anledning af den såkallade licentia poetica, inrymma i Runosången, eller i den lyriska Runan, verser sådane som t.ex.
"Karkoita kivi-karillen"
eller
"Kulki kuin tammi kurikka"
hvilka i språket, såväl som i den retoriska Runan, naturligtvis måste läsas och uttalas helt annorlunda än de sjungas; och hvilka ingalunda här anföras såsom exempel att tjena till efterrättelse, men äro dock stundom användbare, och någon gång, för ombytes skull, till och med omtyckte.
Sluteligen och sist hafva vi trott — att, vid ett tillfälle då icke blott landets förnämsta läroverk begår sin största högtid, genom firandet af sin andra, betydelsefulla, sekular-fest, utan då den Finska parnassen, medelst fem promotioner inom de fyra fakulteterna,[8] på en gång liksom bestormas från alla sidor utaf lärde af alla grader, ja, vi hafva trott det Runotars helgedom icke måtte stå ödslig och tom; att — vid ett tillfälle, då vetenskap och konst, inom alla brancher, hos oss offentligen krönes, hyllas och ärebetygas — den finska Sånggudinnan icke borde lemnas af oss helt och hållet bortglömd, öfvergifven och förgäten. Väl hafva vi icke haft tillfälle att, efter vår önskan, hembära henne ett större och rikare offer; men våga dock hoppas, att hon icke bör misstycka denna lilla gärd, hvilken vi med tacksamhet vilja nedlägga på hennes altare; och då hon och landets skalder icke äga sig något tempel helgadt inom fäderneslandet, hafva vi varit nödsakade att söka det i ett aflägset fjerran.
Helsingfors den 24:de Juli 1840.