Men äfven om en sådan förklaring möjligen skulle kunna antagas, så qvarstå likväl så många andra luckor och brister i den Finska myten och dikten, att man icke annorlunda torde kunna förklara detta, än derigenom: att Finnarne troligen fordom måtte hafva haft några föreställningar och begrepp, analoga med Grekernas och Romarenes om de Elyseiska fälten, Skandinavernas om Valhalla, Judarnes om Paradiset, o.s.v. ehuru dessa, under tidens längd, småningom förbleknat, och slutligen, med införandet af den Kristna Religionen — äfven till deras minsta spår försvunnit. Att numera, genom konst, vilja ersätta och söka såsom en Finsk folk-myt insinuera hvad sjelfva naturen af nationens legender redan saknar, eller hvad tiden hos oss redan till sista skärfven utplånat, kan blott under vissa villkor låta tänka sig. Att i likhet med Grekernas Olympus, Pindus eller Parnassus, i detta fall vilja lokalisera, eller idealisera, något ställe eller något berg inom landet[1] såsom Skaldernas helgade hem, kan numera icke gerna låta göra sig, likaså litet som i allmänhet att i detta afseende framkomma med en paramyt, emedan fiktionen, om den skall få naturen af myt, måste grunda sig på sjelfva traditionen, eller stödja sig på en annan sanning än den som blott finnes i dikten. Blott under ett villkor skulle jag likväl anse detta försök icke endast vara verkställbart och möjligt, utan äfven på sätt och vis lämpligt och ganska naturligt; och detta villkor har jag här sökt begagna.
Ehuru visserligen drömmarnes magi, i sig sjelf, är den friaste af alla fantasier, utan all inskränkning med afseende å tid och rum, är den likväl till sin natur bunden vid en viss verklighet, och ligger oss icke omedelbart gifven i den fria viljans disposition. De (drömmarne) måste nemligen stödja sig på en viss natur-nödvändighet, hvilken ligger lika mycket utom oss som inom oss, eller på en viss fysisk verklighet, ehuru denna verklighet, liksom skuggan, är till sin natur en fantom, en chimer, ett magiskt gyckel, hvarigenom de försätta oss i den närmaste beröring med sjelfva ande-verlden.
Såvida nu ingen kan tadla mig för det jag drömmer, icke heller, i thy fall, såsom sanning bestrida verkligheten af hvad jag sett i drömmen, så hoppas jag ock att en beskrifning på Runola, betraktad endast som en dröm, skall, såsom sådan, undgå all anmärkning, och blott för framställningen, eller omtalandet deraf, måste jag här hafva att svara. Eller med andra ord: om än det skulle anses otillbörligt, att vilja dikta om Gubben Väinämöinen annat, än hvad de gamla Runorna om honom veta att förtälja,[2] så måste det likväl vara en hvar lofligt, att åtminstone få drömma om honom; ock — annat har jag ju icke gjort; helst dikten, framställd under formen af dröm, aldrig gör anspråk, hvarken på historisk sanning å ena sidan, eller på artistisk förtjenst å den andra.[3]
Då nu den Finska Runan eller skaldekonsten, egentligen att tala, sällan och aldrig tillegnat sig den högre ståndpunkt som erbjuder sig i allusionen på en annan verld, på ett tillkommande lif efter detta, i tanken på en himmelsk lycksalighet, m.m. har hon i detta afseende sällan kunnat höja sig ifrån jorden, och ikläda sig någon högre karakter än den sjelfva naturen och språket anvist henne. Så länge Väinämöinen, såsom sjelf endast ett jordens skötebarn, förenade i sin person den högsta fullkomlighet för den Finska sången, så länge kunde icke heller denna hans sångarestämma blifva den rena, himlaburna; ty för att verkeligen kunna finna något högt och fullkomligt på jorden, måste man tänka sig, eller måste det äfven finnas, något analogt högre i himlen, eller utom jorden. Det är detta jag här vågat konstituera. Jag har nemligen vågat ställa Väinämöinen under en annan högre sångaremakt, under den allt omfattande Finska Sången och Skaldekonsten, personifierad och idealiserad i Runamoinens person. Väinämöinen är sjelf, till sin karakter, ännu för mycket enskild, och spelar i det hela en alltför underordnad roll, för att kunna uppträda och representera den högsta fullkomlighet af all Finsk skaldekonst. Jag har trott det dessutom vara nödvändigt, att Väinämöinen icke blott skulle jemföras med dem som i sång och stränga-spel voro inunder honom (emedan detta vore att nedsätta honom); utan äfven med dem som voro honom öfverlägsnare (hvilket vore att upphöja honom). Han har ju dessutom, i den mytiska Runan, mer än en gång varit i förlägenhet både på ord och råd; och äfven sjelf, i detta fall, någon gång erkänt bland andra en viss Anders Vipuinen för sin mästare. Men vare det härmed huru som helst, så hade en Orpheus aldrig uppstått på jorden, om det icke funnes en Apollo i himlen; och må Väinämöinen, af Finska Skalder, fritt vara den största på jorden, icke blott på sin tid — utan äfven på vår; men hvad Runamoinen är i himlen blir han ändock aldrig, såvida det hela alltid, äfven i detta afseende, måste vara större än hvar och en af sina delar.
I den Finska mytiska Runan förekomma visserligen ofta, ock nästan ständigt, allegorier och personifikationer, om just ej alltid af de högsta ideer och begrepp, så dock af öfversinliga och andeliga föreställningar; de sednare vanligtvis endast till ordet och namnet antydde, oftast blott uttryckte genom tillägget af stafvelsen tar. Sällan och aldrig får man der se dessa personer i detalj nogare och närmare beskrifne. Teckningen af dem, är endast en vink ett utkast, utan delineation och fulländning. Derföre kunna icke heller dessa i den mytiska Runan förekommande namn och personer hlifva föremål för skön konst, eller framställas till konsternas behandling, emedan Skalderna lemnat dem så till sägandes nakne ej blott på beklädning och omgifning, utan äfven på attributer och sinnebilder. Det vill dock synas som oss gjordes behof af något mera fulländadt äfven i denna del, i synnerhet om en inhemsk litteratur någonsin hos oss skall komma i flor; ty om vi Finnar någongång t.ex. skulle vilja genom målningar, medaljer, transparanger, plastiska arbeten, eller arbeten i basrelief, m.m. allegoriskt föreställa lyckan, hoppet, visheten, Finska språket och skaldekonsten etc. etc. personifierade i en mytisk framställning, så måtte vi väl härvid kunna finna och begagna egna bilder och föreställningar, heldre — än låna dem af Romare, Greker, Hinduer eller andra för oss främmande folkslag. Ett försök att småningom åtminstone till någon del undanrödja denna brist, genom öppnandet af en ny bana äfven i denna väg, har varit det andra hufvudändamålet med denna skrift; och endast bristen hos oss af skickligare figur- och historie-tecknare har förorsakat att vi icke här, enligt vår önskan, kunnat låta i stentryck medfölja teckningar af Onnetar, Toivotar, Tiijotar, Saunatar, Heinätär, Tarjotar, Väinämöinen och Runamoinen, m.fl. hvilka här omnämnas och till en del beskrifvas.
Oaktadt alla de rika skatter de Finska Sånggudinnorna verkeligen redan äga i sitt förvar, är likväl bristen ännu i ett afseende ganska stor. Ej blott all vår gamla folkpoesi, utan äfven allt hvad den Finska Sångens fatebur sedermera producerat, består blott i smärre lyriska stycken, äfven om ock dessa någongång skulle behandla ett mytiskt eller historiskt ämne. Någon originel större komposition af vidsträktare omfång har hos oss ännu icke sett dagen, hvilken man skulle kunna tillerkänna namnet af ett fulländadt konststycke. Vi hafva äfven i detta fall vågat försöket, och gripit oss an i afsigt att, så vidt möjligt, söka utvidga sången och skaldekonsten — åtminstone i en om ej mycket dock i en litet större skala än hittills; och detta har varit den tredje hufvudafsigten med denna skrift. Huruvida vi harutinnan lyckats, öfverlemne vi till Läsarn att bedömma.
Hvad slutligen sjelfva den af oss här begagnade Runometern beträffar, om hvilken man i sednare tider hört så många fält-rop både mot och med, så bör man till upplysning och sakkännedom kanske nämna: att Runan är, med afseende å formen, ursprungligen densamma; men att den divergerar något, och förekommer allmännast under tvenne skiljaktiga former, den rent Lyriska och den deklamatoriska eller retoriska; af hvilka den förra sjunges, och den sednare deklameras eller reciteras högt, eller ock frammumlas sakta och otydligt emellan tänderna, hvilket t.ex. sker vid häxerier, signerier och besvärjelser.[4] Skillnaden dem emellan är nog prekär och obestämd, och man kan i allmänhet anse den sednare ursprungligen uppkommen genom en depravation af den förra med afseende å metern, och att den väl i så måtto är mera vitiös, men äger deremot ofta i anseende till språket flere och större förtjenster[5] liksom den ock i allmänhet begagnas mera än den lyriska, ej blott af häxmästare oeh såkallade trollkarlar eller kloke män, utan äfven af alla dem som sakna röst och gehör.
Den lyriska Runan, hvilken så vidt möjligt vårdar både aksent och meter, skulle dock med allt detta i längden förefalla tröttsam och enformig, genom sin ständigt utkallande monotona entonighet (hvilket dock mindre märkes vid sjelfva sången, som icke mera vid deklamationen deraf) om icke Skalderna sökt bibringa den, så vidt som möjligt, en skiftande mångfald och omväxling, dels genom begagnande af hyperkatalektiska verser, dels genom korta och aksentlösa stafvelsers förlängande[6] eller aksentuerade (och stundom, tvertom, genom långa stafvelsers förkortande) eller genom en från det dagliga bruket omvänd konstruktions-ordning, medelst en slags egen omkastning af orden.[7] Bland dessa omväxlingar kan äfven räknas den såväl lyriska som deklamatoriska Runans egenskap att, någon gång genom sjelfva allitterationens momentela annihilerande, älska ett angenämt afbrott, eller ett ögonblicks frihet, från dess herrskande lagar.
Den retoriska Runan, hvilken vi ofta förut ehuru icke här begagnat, bekymrar sig i allmänhet mindre om den så kallade Runo-metern; men fordrar i det stället så mycket mera ett ovillkorligt och strängt iakttagande att, vid det patetiska uppläsandet deraf, inga missbruk och afsteg emot det rätta uttalet, eller språkets allmänna lagar, måtte äga rum. Liksom af den lyriska Runan, genom för få eller för många sfafvelser i versen, eller genom andra fel emot metern, småningom uppkommer en retorisk, så återfår man äfven lätt af den deklamatoriska Runan en lyrisk, endast genom en liten omkastning af orden, genom ömsom antingen användandet eller uteslutandet af pronominala suffixer, enklitiska partiklar, eller genom begagnande af epenthesis, diaeresis, syncope, apocope, parogoge och andra prosodiska figurer. Ja man finner slutligen, att samma Runa ofta förekommer under hvardera formen, och det ej sällan hos en och samma person; så nemligen att om t.ex. en bonde sjunger en Runa, begagnar han den lyriska formen, men deremot den retoriska om han skall uppläsa eller deklamera den; d.v.s. han förändrar på flere ställen verserna i hvardera fallet; i förra fallet, efter hvad sången fordrar — i sednare, efter hvad språket tillkommer. Häraf kommer det sig att mången, af missförstånd och okunnighet om detta sakens förhållande, velat bedömma och bestämma den Retoriska Runan efter alla den lyriskas former, och upphäft sig till domare i en sak den man icke kände.
Emellertid hoppas vi att de som af en slags förkärlek för såkallad qvantitet i Finsk vers (den de ändock sjelfve icke alltid kunna följa) vilja, med uppoffring af aksenten, skrifva sina hexametrar: