För närvarande pågå tre expeditioner, af hvilka åtminstone de två hafva till uppgift att söka nå nordpolen. Otto Sverdrup, Nansens berömde följeslagare, afgick 1898 med Fram till nordvästra Grönland, där han ämnade framtränga genom Smiths sund och Robesons-kanalen till Grönlands nordspets, dubblera denna och ånga söder ut längs ostkusten. Dock är det antagligt, att han äfven haft andra mål i sikte och att han, om han lyckats framtränga norr om Grönland, möjligen därifrån försökt en vandring mot polen. Hvar Sverdrup nu finnes, vet man dock ej. Isförhållandena 1898 voro ej gynnsamma i Smiths sund, och Sverdrup kunde därför ej framtränga så långt norr ut, som han hoppats, hvarför han under vintern sysselsatte sig med undersökning af Ellesmere land. Sedan sommaren 1899 har man ej hört något af honom, och hans fartyg lär då hafva varit synligt i Smiths sund, styrande mot söder. Om detta är riktigt, så torde han möjligen öfvergifvit sin ursprungliga plan att framtränga genom Robesons kanal och i stället vändt sig mot Jones sund och de ännu outforskade trakterna väster därom. Han skulle 10 då till äfventyrs komma till det område, där de engelska expeditioner, som sträfvat att nå nordvästpassagen, på sin tid arbetat, och om lyckan är god, kunde han tänkas framkomma till Berings sund. Som Sverdrup hade proviant för fem år, är det för närvarande (februari 1902) ingen anledning att hysa större oro för hans uteblifvande, förutsatt att hans fartyg ännu finnes i behåll. Skulle detta däremot hafva förolyckats, så måste man ju befara, att en del af provianten äfven gått förlorad, om den ock sedan delvis kunnat ersättas genom jaktbyte. Då Sverdrups expedition medför flera naturforskare, bör densamma hafva vunnit viktiga vetenskapliga resultat.
Amerikanen R. Peary arbetar för närvarande med nordligaste Grönland och Grinnell land som utgångspunkt för att, understödd af eskimåer, genom vandring öfver isen söka nå nordpolen. Han blef bekant genom sin djärfva bragd 1892, då han jämte norrmannen Eivind Astrup från M’Cormick Bay vid 77° 43’ n. br. vandrade öfver inlandsisen till nordöstra kusten af Grönland vid 81° 37’ n. br., en sträcka, som, inberäknadt krokvägarna, fram och åter belöper sig till vid pass 1 800 a 1 900 kilometer. Pearys fortsatta arbeten i nordvästra Grönland hafva däremot icke varit lika framgångsrika, och hans brist på vetenskaplig underbyggnad har gjort dem mindre resultatrika, än annars skulle varit fallet, ehuru ju visserligen åtskilligt blifvit vunnet. Här vill jag endast erinra om hemförandet till Amerika af de stora järnblocken vid Kap York, af hvilka det största väger 90 a 100 tons, sålunda nära fyra gånger så mycket som det största nordenskiöldska blocket från Ovifak, samt om hans studier öfver eskimåstammen norr om Kap York. Sommaren 1900 nådde Peary 83° 50’ n. br. på isen norr om Grönland, men där hindrades han af råkar att komma vidare. Han är dock fortfarande där uppe och ämnar fortsätta sina försök. 11 Genom sin långvariga vistelse därstädes har han fullständigt vant sig vid eskimåernas lefnadssätt.
Amerikanen E. B. Baldwin, hvilken såsom meteorolog deltog i Pearys andra expedition 1893—94 och hvilken sedermera öfvervintrade med amerikanen Wellman på Frans Josefs land 1898—99, har upptagit försöket att nå nordpolen från detta land, där han nu öfvervintrar. Expeditionen bekostas af en amerikansk millionär Ziegler, som ställt obegränsade medel till Baldwins disposition. Med skotska hvalfångstfartyget »Esquimaux», som af Baldwin inköpts och omdöpts till »America», har han sommaren 1901 begifvit sig till Frans Josefs land, dit ett annat fartyg för hans räkning fört öfver 400 hundar samt ett antal ponies. Baldwins mening är att tidigt på våren 1902 anträda färden mot nordpolen, och om denna nås, ämnar han icke återvända till Frans Josefs land utan fortsätta mot Grönland, på hvars ostkust, i närheten af 75° n. br., ett par depåer för hans expedition sommaren 1901 blifvit upplagda och där ett fartyg skall söka honom redan 1902. Expeditionen har för oss ett särskildt intresse, emedan fartygets befäl och besättning till stor del utgöres af svenskar; en af styrmännen har deltagit i författarens båda polarexpeditioner 1898 och 1899.
Någon utförlig framställning af polarforskningens historia ingår icke i planen för denna uppsats, och den korta ofvan lämnade öfversikt af de färder, som sedan början af förra århundradet företagits med själfva nordpolen eller en möjligast högsta nordliga breddgrad såsom mål, torde här vara fullt tillräcklig. Vi skola nu vända oss till den andra, vida viktigare sidan af polarforskningen, nämligen den vetenskapliga, eller polarområdets allsidiga undersökning i vetenskapligt hänseende.
De äldre expeditionerna till polarområdet, särskildt de engelska, hade i allmänhet geografiska upptäckter 12 såsom mål. En vetenskaplig utforskning af de länder, som påträffades och besöktes, ingick icke i dessa expeditioners plan, men det oaktadt har dock vetenskapen skördat många frukter af desamma genom de iakttagelser, som utförts af fartygens officerare och läkare. Äfven genom hvalfångarne, särskildt William Scoresby den yngre, hade kännedomen om polarområdets naturbeskaffenhet samt framför allt om dess högre djurvärld bragts åtskilligt framåt. Men frånse vi det, som angår en del af de högre djuren, voro iakttagelserna i det stora hela spridda och bristfälliga, helt naturligt då de utförts vid sidan af andra arbeten.
Det blef svenskarne förbehållet att införa en annan tingens ordning, ty det är från dem, som den vetenskapliga polarforskningen stammar. När Otto Torell utrustade sin expedition till Spetsbergen 1861, satte han nämligen en allsidig vetenskaplig utforskning af landet och omgifvande farvatten såsom mål jämte de rent geografiska arbetena. Utom chefen deltogo i denna expedition sju andra naturforskare, och den kunde därför återvända med mycket omfattande resultat på de olika vetenskapernas områden, ja så omfattande, att ingen föregående expedition i detta hänseende ens tillnärmelsevis kunde jämföras med densamma. A. E. Nordenskiöld, hvilken såsom Torells närmaste man deltog i denna expedition, efter att redan 1858 hafva åtföljt honom på hans första spetsbergsfärd, har planerat alla sina expeditioner på samma sätt, och så har i allmänhet äfven varit fallet med öfriga svenska expeditioner, både större och mindre. Astronomer, geodeter, kartografer, mineraloger, geologer, fysici, meteorologer, hydrografer, zoologer, botanister, bakteriologer och fotografikunniga hafva sålunda haft tillfälle att arbeta inom skilda trakter af polarområdet, och de delar af detta, som företrädesvis utgjort målet för svenskarnes forskningar, äro därför bäst kända. Af andra nationer är 13 det i synnerhet danskarne, som adopterat den svenska forskningsmetoden, och danska Grönland har genom de af kommissionen för Grönlands geologiska och geografiska undersökning (från 1876) utsända expeditionerna blifvit ganska grundligt utforskadt. Dessa undersökningar hafva, såsom rimligt är, då det gäller en till Danmark hörande besittning, bekostats af danska staten, på senare tid dock äfven med bidrag från den under danska vetenskapsakademien stående Carlsbergsfonden. Beträffande andra nationer må vi erinra om tyskarnes arbeten på nordöstra Grönland 1869—70, resultatrika därför att denna under K. Koldeweys ledning stående expedition medförde flera naturforskare liksom de svenska. Den engelska expeditionen under Nares är redan nämnd, likaså Nansens färd med Fram. På senare år hafva äfven ryssarne utfört ett erkännansvärdt arbete inom polarområdet, såsom på Novaja Semlja och östra Spetsbergen, för att nu icke tala om de Nysibiriska öarna och fastlandet söder om Ishafvet.
Mindre resultatrik i vetenskapligt hänseende var engelmannen F. Jacksons treåriga vistelse på Frans Josefs land 1894—97, helt visst därför, att ledaren själf ej ägde vetenskaplig underbyggnad. Men doktor Koettlitz och andra af deltagarne hafva dock gjort många vackra iakttagelser, och Nansens korta vistelse på Frans Josefs land gaf relativt mycket goda resultat. På grund däraf att de många engelska franklinexpeditionerna icke medförde egentliga naturforskare, återstår ännu ofantligt mycket arbete, innan Nordamerikas arktiska arkipelag kan anses någorlunda fullständigt utforskad i vetenskapligt hänseende. Hvad man redan därom har sig bekant, lofvar mycket intressanta resultat.
Vår kännedom om polarområdet står följaktligen i samband med expeditionernas sammansättning och arbetsmetod. Där den svenska metoden följts, är sagda kännedom fullständigast, där vetenskapen kommit i andra 14 rummet, är den däremot, trots äfven ett stort antal expeditioner, fortfarande bristfällig. Vi skola nu taga i betraktande några sidor af de vetenskapliga arbetena där uppe samt skärskåda deras betydelse.
Vi vända oss därvid i första rummet till gradmätningen på Spetsbergen, som de senaste åren varit så mycket på tal och till hvars utförande svenska staten beviljat ansenliga bidrag. Afsikten med densamma är att erhålla ett viktigt bidrag till kännedomen om jordens storlek och form. Hade jorden varit fullständigt klotrund, så kunde man genom att uppmäta hvilken som helst del af en meridianbåge eller af ekvatorn erhålla det önskade resultatet. Hvarje meridianbåge omfattar ju 360 latitudgrader, och om t. ex. en latitudgrad uppmättes, lika mycket hvar, så blefve jordens hela omfång 360 gånger så stort som det erhållna resultatet; mättes tre latitudgrader, måste resultatet multipliceras med 120 o. s. v. Sedan emellertid Newton påvisat, att jorden icke är klotrund utan i stort sedt en rotationsellipsoid, d. v. s. afplattad mot polerna, måste det möta betydligt större svårigheter att bestämma jordens form. Helst borde en gradmätning företagas från ekvatorn ända till polen, men då fördelningen af land och haf lägger hinder i vägen för detta, måste man i stället nöja sig med så stora delar af bågen, som kunna erhållas. Om en afplattning är för handen, måste meridianbågen visa en mindre krökning närmare polen än vid ekvatorn. För att utröna, om så verkligen vore fallet, anordnades af franska vetenskapsakademien redan 1735—43 en gradmätning vid ekvatorn i Peru och 1736—37 en annan i Torneådalen, vid 66° latitud. Dessa mätningar bekräftade den antagna tillplattningen, längden af en breddgrad i Lappland befanns större än vid ekvatorn, d. v. s. krökningen var på förstnämnda ställe minst. Det är tydligt, att ju närmare polen en dylik gradmätning kan utföras, dess bättre, och redan 1826 15 framkastade engelsmannen E. Sabine tanken därpå, att en sådan borde företagas på Spetsbergen. Torell upptog en förberedande rekognosering af denna plans utförbarhet i programmet för expeditionen till Spetsbergen 1861, och norra delen af gradmätningsnätet blef då af Chydenius och Dunér till sina hufvuddrag utstakad, medan den södra delen rekognoserades af Nordenskiöld och Dunér under en särskild expedition 1864.
Till definitivt utförande kom planen, på grund af de stora kostnaderna, först 1899, då Sverige och Ryssland gemensamt påbörjade arbetena, efter det att en svensk expedition under E. Jäderin utfört en del förberedande arbeten 1898. Ryssarnes undersökningar voro fullbordade 1901, men af Svenskarnes arbeten återstår, på grund af ogynnsamma isförhållanden vid Spetsbergens nordkust, en obetydlig del, som dock antages kunna fullbordas sommaren 1902. Den meridianbåge, som då blifvit uppmätt, är visserligen endast omkring 4° 20’ lång, men resultatet af mätningen antages blifva af stor betydelse. Dock anses numera, att gradmätningar icke ensamt äro tillräckliga för att bestämma jordytans form i stort, emedan denna är oregelbundnare, än man förr antagit. Man använder därför äfven undersökningar öfver pendelns svängningar, hvilka på grund af tyngdkraften äro hastigare, ju närmare jordens medelpunkt det ställe är beläget, där pendelobservationen utföres. Och då jordradiens längd minskas mot polerna, blir pendelns svängningshastighet därstädes gifvetvis större än närmare ekvatorn. Emellertid tillkomma en mängd störingar, beroende af lokala omständigheter, såsom bergarternas olika täthet, lokala terrängförhållanden m. m. Alla dessa omständigheter hafva under gradmätningsexpeditionerna blifvit beaktade och undersökta, och därför komma dessa jämte sitt hufvudresultat att medföra en mängd andra viktiga sådana, hvilket här endast kunnat antydas.