Efter att sålunda hafva vidrört en särskildt viktig uppgift för geodesien, hvilken endast står att vinna i polarområdet, skola vi nämna några ord om de rent kartografiska arbetena. Om dessa hafva de svenska polarexpeditionerna gjort sig i hög grad förtjänta. Redan efter expeditionerna 1861 och 1864 kunde Dunér och Nordenskiöld utgifva en karta öfver Spetsbergen, hvilken i högst väsentlig grad korrigerade de förut befintliga och för första gången visade landet såsom det till sina hufvuddrag ser ut. Sedermera har denna karta genom följande expeditioner blifvit mer och mer kompletterad, och detta ej blott genom topografiska arbeten utan äfven genom en stor mängd astronomiska ortsbestämningar. Intet polarland kan i detta hänseende anses så noggrant kartlagdt som Spetsbergen. Men vår insats i denna riktning stannar ej härvid. Beeren Eiland och Kung Karls land hafva blifvit noggrant uppmätta och kartlagda, en stor del af Asiens nordkust har genom Vegafärden blifvit till sitt läge riktigare bestämd, Kejsar Frans Josefs fjord och Kung Oskars fjord i nordöstra Grönland äro uppmätta och kartlagda genom svenska expeditioner, så ock Kung Oskars hamn (Angmagsalik) längre söder ut och likaså några spridda områden på västkusten. Det är naturligtvis danskarne, som för öfrigt utfört mest omfattande kartarbeten på Grönland, om ock i allmänhet mindre detaljerade än Svenskarnes. Engelsmän och amerikaner hafva arbetat i nordvästra Grönland, på Grinnell land och i Amerikas arktiska arkipelag, ryssarne på Novaja Semlja och i arktiska Sibirien.
Nu kan man fråga, hvartill allt detta arbete tjänar. Det är nog sant, att de fartyg, som gå hit, kunna reda sig med mindre noggranna kartor, såsom sjökorten, på hvilka endast kustkonturerna någorlunda riktigt angifvas. Men för en mängd vetenskapliga arbeten, särskildt de geologiska, är ett noggrant kartografiskt 17 underlag absolut nödvändigt, och ett land kan för öfrigt icke anses fullständigt kändt, förrän hufvuddragen af dess topografiska förhållanden blifvit fastställda. De kartografiska arbetena försvara därför väl sin plats och äro på samma gång en måttstock på den grundlighet, hvarmed landets undersökning försiggått.
Geologien torde kanske mer än någon annan vetenskap, detta såväl direkt som indirekt, hafva profiterat af polarforskningen, och det var för öfrigt geologiska spörsmål, hvilka gåfvo anledningen till den vetenskapliga polarforskning, som utgått från Sverige. När O. Torell började studera de lösa jordaflagringarna och bergens afslipningsfenomen hos oss samt (1856) lärde känna glacierernas verkningar i Schweiz, fann han det önskvärdt att utsträcka sina forskningar till polarländerna, där glaciärerna äro utvecklade efter en helt annan måttstock än i Alperna. Det var detta, som gaf anledning till hans första resa till Spetsbergen 1858, hvarefter han besökte Grönland 1859 — på Island hade han varit redan 1857. Hemkommen från Grönland planerade han den stora expeditionen 1861, i hvilken såsom nämndt sju andra naturforskare deltogo, representerande geologi och mineralogi, geografi och geodesi, astronomi, fysik, botanik, zoologi och på sätt och vis äfven hydrografi.
När vi nu såsom ett geologiskt faktum kunna anföra, att Sverige under istiden, i analogi med det nutida Grönlands inre, var betäckt af en väldig inlandsis af kanske ett par tusen meters mäktighet och att denna inlandsis sträckte sig öfver norra Tyskland och en stor del af Ryssland, så kan detta sakförhållande sägas hafva framgått genom jämförelser med förhållandena inom polarområdet. Och sedan vi nu veta, att vårt krosstensgrus är den forna inlandsisens moräner och att den hvarfviga leran, som utbreder sig öfver en så stor del af södra och mellersta Sverige och där utgör en viktig åkerjord, är afsatt 18 i det haf, som omedelbart efter isens afsmältning inkräktade på landet, då förstår man utan vidare, att man, för att få inblick i dessa jordarters rätta bildningssätt, måste utföra jämförande studier inom polarländerna. Och det är äfven där, som man får lära känna beskaffenheten af det djur- och växtlif, som efter isens afsmältning först tog vårt land i besittning. Lovén hade redan 1839 och 1846 påvisat, att de mollusker, hvilkas skal bilda de bekanta Kapellbackarna vid Uddevalla, tillhöra arter, som nu lefva i Ishafvet, och äfven i östra Sverige, särskildt i Stockholms omgifningar, har man i den hvarfviga leran, glacialleran eller ishafsleran, såsom den numera kallas, funnit skal af den ishafsmussla, Yoldia arctica, som lefver under mera ytterligt arktiska förhållanden än någon annan molluskart. I fullständig öfverensstämmelse härmed tillhöra de däggdjurslämningar, som i södra Sverige funnits i ishafsleran, äfven arktiska arter, af hvilka särskildt må nämnas grönlandshval (Balaena mysticetus), hvitfisk eller hvithval (Delphinapterus leucas), narhval (Monodon monoceros), grönlandssäl (Phoca groenlandica), storsal (Phoca barbata) m. fl.
Af landdjur må erinras om renen, som är funnen i istidens aflagringar i Skåne, och vi se sålunda, att man först inom polartrakterna finner motsvarighet till den djurvärld, som vid isens afsmältning lefde på Sveriges och angränsande områdens land samt i närbelägna haf. Alldeles detsamma gäller om växtvärlden. Den flora, som först tog landet i besittning, i den mån som isen smälte undan, utgjordes ej blott i Sverige utan äfven i Danmark, norra Tyskland, Ryssland samt till och med i Skottland och England af till stor del samma rent arktiska arter, som nu bilda växtligheten på Spetsbergen, Frans Josefs land, Grönland o. s. v. eller i arktiska Sibirien. Detta känna vi genom de fynd, som blifvit gjorda i sötvattensaflagningar, afsatta i 19 dammar och sjöar efter isens afsmältning, företrädesvis i Skåne och Danmark men äfven i Ryssland, norra Tyskland ända ned till Dresden, England och Skottland. Såsom exempel på dessa växter erinras om små dvärgviden (Salix polaris, herbacea och reticulata), fjällsippan (Dryas octopetala), dvärgbjörken (Betula nana), saxifragor (Saxifraga oppositifolia, hirculus och cæspitosa), fjällsyran (Oxyria digyna) m. fl. Dessa växter finnas ju visserligen äfven på våra fjäll, men först inom polartrakterna får man en full inblick i de förhållanden, under hvilka istidens flora lefvat.
Det är sålunda företrädesvis där vi hafva att lära oss, huru räfflorna på våra berg och andra afslipningsfenomen under istiden hafva uppstått, huru våra glaciala grus- och lerlager hafva bildats samt huru den växt- och djurvärld var beskaffad, som efter isens afsmältning först tog land och haf i besittning. Och man kan därför tryggt påstå, att polarforskningen varit absolut nödvändig för en riktig uppfattning af istiden och i samband med denna stående förhållanden. Där ha vi sålunda en frukt af denna forskning, som särskildt för vårt lands geologi varit af oskattbar betydelse.
Men äfven för många andra geologiska spörsmål hafva de geologiska arbetena i polartrakterna varit fruktbringande. Då utrymmet förbjuder mig att stanna vid dem alla, skall jag endast i förbigående erinra om deras viktiga bidrag till frågan om fördelningen af land och haf under forna geologiska perioder och i omedelbart samband därmed om de forna nivåförändringarna och frågan om fastlandens rörelser. Däremot kan jag ej underlåta att något stanna vid ett annat resultat af de geologiska forskningarna inom polarområdet, hvilket varit af genomgripande betydelse för kännedomen om jordens forna klimat.
Vid studium af de fossilförande formationerna i Europa hade man snart nog kommit till insikt därom, att 20 de i allmänhet, frånsedt istidens aflagningar, talade för ett klimat, betydligt varmare än det, som nu på samma ställen är rådande. Detta vare sig det var fråga om aflagringar från den paleoziska (med undantag för perm), mesozoiska eller tertiära tiden. För att nu endast tala om tertiärtiden, så funnos t. ex. palmer under densamma ej blott i Schweiz, Frankrike och England utan till och med så långt norr ut som vid det nutida Preussens östersjökust. Det var ju häraf gifvet, att klimatet under den tiden var betydligt gynnsammare än det närvarande, och samma vittnesbörd kan dragas af den dåtida djurvärlden. Medeltemperaturen i Schweiz under den äldre miocena tiden uppskattas af Heer till ungefär 20,5 grader Celsius, eller ungefär detsamma som nu på Kanarieöarna, medan den nutida medeltemperaturen på förstnämnda ställe är 11,66 grader.
Man försökte förklara detta på olika sätt, och så länge man ej kände några tertiära aflagringar norr om Tyskland, kunde man ju alltid söka orsaken till det forntida mildare klimatet i lokala förhållanden, beroende på olika fördelning af land och haf m. m. Men undersökningarna inom polartrakterna gjorde en gång för alla slut på dylika förklaringsförsök, ty de ådagalade, att fenomenet var af en allmän natur, som hade gjort sig gällande öfver hela jordklotet. I polartrakterna fann man nämligen mångenstädes växtförande tertiära aflagringar, och de växtlämningar de innehålla bära vittnesbörd om ofantligt mycket gynnsammare klimatförhållanden än nutidens. I Grönland har man vid omkring 70° n. br., sålunda vid nära nog samma breddgrad som Nordkap, funnit lämningar af en rik skogsflora, som sammansättes af många olika barrträd, såsom sumpcypresser och mammutsträd, ginkgo, granar, tallar, tujor m. fl. samt ett ännu större antal löfträd, såsom popplar, alar, björkar, valnötsträd, lönnar, magnolier, plataner, lagerarter och en stor mängd andra. Af 21 valnötter har man till och med funnit de förstenade frukterna, som sålunda där nådde full mognad. På Spetsbergen, vid 78° och 79° n. br., finnas likaledes tertiära aflagringar med en stor mängd barr- och löfträd, ehuru en del af de på Grönland förekommande mest sydliga formerna saknas. I alla fall funnos där sumpcypresser, sequoior, granar, tallar, tujaliknande träd eller buskar, popplar, almar, björkar, alar, lindar, lönnar, magnolier, plataner, hasslar och många andra, i allmänhet utmärkta genom stora blad. Dessutom funnos ormbunkar, bland dem en storbladig Osmunda, samt fräkenarter m. fl.