Sedan önskas allehanda olyckor öfver den gensträfvige konungen. Återgifvet på prosa, heter det:
»Till hans skada måtte alla lyckobringande vättar i världen fara vill, måtte alla olyckor ske, fjällen skälfva, oväder komma och världen darra. Huggormar måtte stinga den kungens hjärta — han skall icke höra med öronen, ur hans hufvud skola ögonen träda ut! Seglar han på sjö, skola seglen slitas, skoten brista och rodret rämna löst! Rider han, skola hästarne varda kollriga, och rida skall han om och om igen den samma väg! I bädden skall han ligga som på brinnande kol. I sitt eget högsäte, i sin egen hall skall han sitta så osäker som på ett sjudande hafs böljor — all kärleks gamman vare honom fjärran! Allt, allt detta drabbe mångfaldt honom, om han ej från straff friar sin son Herröd och Bose, fosterbrodern!»
Då konungen ändock ej vill gifva efter, fortfar kvinnan att kväda den andra tredjedelen af bönen, och, tillägger sagoförfattaren, »skyr jag att nedskrifva den».
När konungen härefter känner sig manad att skona sonen men ej dennes fosterbroder, förklarar kvinnan:
»Så skall jag taga ett bättre tag i dig.»
Och nu heter det, »begynner hon ett kväde, som kallas Syrpas värser och hvari den starkaste galder ligger och som man icke töres kväda, sedan solen gått ned.»
I sagan anföres emellertid den sista värsen, hvari kvinnan uttalar den hotelsen, att nu »skola sex svenner komma», och »dessa», tillägger hon, »skola bedja det värsta öfver konungens hufvud, om han ej låter bägge hjältarne Herröd och Bose gå strafflösa».
Hvad hon härmed syftar, visas af en lång rad runor, som stå skrifna efter kvädets sista strof. Det är sex olika runor, uppställda hvar för sig i kolonner, sex i hvarje.
Denna magiska runskara är det, som skall bringa det att värka, som finnes uttaladt i galdersången Buslas bön. Nu måste konungen gifva efter, och de unge hjältarne blifva räddade.
En galdersång med runor synes alltså ha varit ansedd såsom oemotståndlig.