Detta framgår äfven tydligt i berättelsen om den förut omtalade isländske skoggångsmannen Grette Åsmundsson, som gjorde bönderna i Skagafjorden så stort förfång.
För att oskadliggöra honom förmådde man en galderkunnig kvinna att på en trästock rista runor, medan hon öfver dem frammumlade en trollsång.
Sedan kastade hon stocken i hafvet, och den dref — emot vinden — hän till den svåråtkomliga ö, der den farlige skoggångsmannen tagit sin tillflykt.
Så mäktiga voro sången och runorna tillsammans, att när Grette fann stocken och ville hugga den sönder, bet icke yxan på den utan slant åt sidan och högg i hans knä ett sår, som omsider gjorde sitt till, att han fick döden.
Magiska operationer och säjd.
Förutom af runor och galdrar begagnade sig norboarne vid trolldom äfven af magiska operationer och säjd.
Trollmat och trolldryck omtalas i den bekanta Völsungasagan.
Den unge Guttorm upphetsas till mordet på sin svåger Sigurd Fafnesbane genom den allt annat än smakliga trollföda, som hans bröder lockade honom att intaga och som bestod af stekt och ruttnad orm samt ulfvakött och många andra förhäxade oting, nedlagda i öl.
Och Sigurds maka Gudrun glömde all förbittring och all sorg öfver hans död genom »en svekfull dryck», som man räckte henne och som var brygd sålunda: