»I ölet var mycket ondt samladt — blad af allsköns träd och brända ekollon, härdens sot och offerdjurens inälfvor och kokt svinlefver; ty detta döfvar hatet.»
Af skalden Kormaks saga få vi veta, huru en magisk operation i värkligheten kunde taga sig ut, äfven om den förefaller oss obegriplig.
En trollkvinna hade, för att hämnas på skalden, öfvat sådan säjd, att han och hans älskade, den sköna Stengärd, aldrig kunde få hvarandra, eller som han själf uttrycker det i en strof:
»Häxan, den trollstarka, säjdat
bort från min lefnad all lycka:
skalden fick Stengärd ej smycka;
sällhet, som nalkats, hon häjdat.»
Stengärd äktade sedan en annan skald, Torvald Tinten, hvilket ledde till stor oenighet mellan denne och Kormak. Slutet blef, att Kormak och en af Torvalds bröder utmanade hvarandra till holmgång. Men innan denna hölls, blef det sagdt skalden, att den säkert ej komme att aflöpa ärligt, ty motståndaren skulle komma att bruka trolldomskonster, hvarför det vore bäst, att han själf gjorde detsamma.
»Sådant behagar mig icke», svarade han visserligen, men han begaf sig dock till spåkvinnan Tordis, som lofvade att taga sig af honom, ifall han ville stanna i hennes hus öfver natten. Sedan berättar sagan följande:
»Han vaknade, i det han kände en hand lätt trefva under täcket uppe vid hans hufvud.