Härigenom kan äfven det mycket märkliga fenomen förklaras, att nordboarne alldeles icke hyste någon fruktan för trolldomen. Tvärtom gick man den frimodigt och käckt på lifvet. Ja, äfven de värsta trollkarlar och häxor förmådde man öfvervinna med klokhet och mod, såsom vi snart skola se.
Allt detta skulle hafva varit otänkbart, ifall trollkarlen eller häxan stått i förbund med andar, som varit människorna öfverlägsna, ty andarne skulle nog hafva både varnat och värnat dem.
Trollkarlar och trollkvinnor.
Efter denna framställning af den nordiska magiens väsen och olika arter vilja vi meddela åtskilliga ur sagorna hämtade berättelser, hvilka belysa de trolldomsöfvandes lif och gärningar.
I spetsen för dessa små forntidsbilder sätta vi en skildring, som låter oss se, huru trollkunnigheten ställde sig oegennyttigt i det godas tjänst, i det den gaf sitt skydd åt de värnlösa och förföljda.
Den trollkunnige Vifil räddar Halfdanssönerna.
Då konung Frode hade dräpt sin broder Halfdan och lagt under sig hans rike Danmark, bragtes den senares unge söner hemligen ut till ön Vifilsö, som var belägen ej långt ifrån kungaborgen, för att där finna skydd hos sin faders vän, den gamle, trollkunnige Vifil.
Denne ägde stor färdighet i att sjunga trollsånger, och två hundar hade han, som lydde namnen Hopp och Ho.
Om nätterna lät han piltarne uppehålla sig i en jordhåla, men om dagarne dvaldes de i fria luften ute i åldringens lundar, ty ön var till hälften bevuxen med skog.