Emellertid var kung Frode mycket missnöjd med, att de båda piltarne undkommit. För att få dem i sitt våld och sedan bringa dem om lifvet lät han uppsöka alla valor och alla spåmän i hela landet och lät dem rannsaka det från den ena ändan till den andra. Ja, de genomspäjade till och med öar och skär längst ute i hafvet; men piltarne funnos icke.
Han lät sedan hämta till sig galdermän, som med runors hjälp förmådde utforska fördolda ting, och dessa förklarade, att brorsönerna ingalunda fostrades å land men voro likväl ej fjärran från honom.
»Vida ikring hafva vi letat efter dem», invände han, »och minst kan man väl vänta, att de skola vara här i närheten. Visserligen ligger ej så långt härifrån en ö, som vi ännu ej genomsökt: men ingen bygd finnes där; där bor blott en fattig fiskare.»
»Där skolen I dock först leta», förklarade galdermännen; »ty för våra ögon hvilar mycket dunkel öfver denna ö. Det är oss icke lätt att klart genomse denne gubbes hus, och frukta vi för, att han är framsynt och att han visst icke är den, han anses vara.»
»Då skola vi genomspäja ön», utbrast Frode; »fastän det tyckes mig besynnerligt, att en gammal fiskargubbe understår sig att, oss till trots, gömma dessa kungasöner.»
Tidigt en morgon vaknade gubben Vifil ute på ön.
»Mycket underligt», utropade han, »är nu på färde; hit hafva stora och mäktiga fylgjor kommit. Stån upp, Halfdans söner, Roar och Helge, och hållen eder i mina skogar i dag!»
De lupo strax till skogs. Och det gick, som Vifil förutsett, att kung Frodes män kommo till ön och sökte efter piltarne öfver allt, där det föll dem in; men ingenstädes funnos de.
Och fastän fiskargubben syntes dem mycket misstänkt, lämnade de dock till sist hans ö och anmälte för konungen, att deras letande varit förgäfves.
»Då hafven I stöfvat uselt», sade han; »denne gamling är mäkta trollkunnig, och därför mån I ögonblickligen fara samma väg tillbaka, så att han icke hinner att dölja dem mera, ifall han hafver dem hos sig.»