Som de måste lyda konungen, drogo de för andra gången öfver till ön.
Då sade fiskaren Vifil till svennerna:
»Längre är det eder icke förunnadt att vara i ro — hasten till skogs igen, så fort I det förmån!»
Och svennerna gåfvo sig i väg.
Snart kommo männen rusande upp i land. De begärde att ännu en gång få spana där, och Vifil lät allt stå öppet för dem. Men huru de än letade, gjorde de ingen fångst; och med oförrättadt ärende måste de återvända till konung Frode.
»Ej skall man längre», sade han, »sköta denne gubbe lamt och mesigt. Själf vill jag tidigt i morgon fara till ön.»
Och så begaf han sig dit.
Mycket bekymrad vaknade åldringen Vifil. Han såg, att nu måste det handlas hastigt, och han sade till piltarne:
»Nogsamt skolen I lystra, när jag högt ropar på mina hundar Hopp och Ho, ty detta är ett tecken till, att ofrid landat vid ön. Löpen då till eder jordkula och gömmen eder där, ty Frode, er frände, är nu själf med om att spana efter er. Med allsköns underfundig list sträfvar han efter edert lif, och jag ser icke nu, hur jag skall kunna dölja er längre.»
Därpå gick gubben Vifil ned till stranden, dit konungens skepp redan hunnit. Han låtsade sig ej se dem. Sina blickar lät han fara så hastigt öfver all den boskap, som betade där, att de alls icke fäste sig vid den i land stigne konungen eller hans folk.