Kung Frode befallte, att mannen skulle gripas. Så skedde, och han leddes fram till konungen, som sade:
»Du är en slug och slipad trollkarl, du — säg mig, hvar kungasönerna äro att finna, ty du vet det.»
»Hell eder, herre», svarade Vifil; »släppen mig genast ty äljes rifver vargen mina får.»
Och han ropade högt:
»Hopp och Ho, hjälpen fåren, ty jag kan icke rädda dem!»
»Hvem ropar du på?» frågade konungen.
»Så heta mina hundar», sade han. »Och söken I, så mycket I orken; icke tror jag, att I hos mig skolen hitta några kungasöner; tvärtom förundrar det mig storligen, att I menen, det jag gömmer folk här, eder till trots.»
»Nog är du en knipslug karl», fortsatte konungen; »men hädanefter skola de ej kunna hålla sig i smyghålen här, om de också hittills det gjort; och vore all rättvisa skipad, om du toges ur lifvet.»
»Slikt står i eder makt, herre», sade Vifil; »och haden I i så fall haft något värkligt ärende hit och ej endast vändt meningslöst tillbaka.»
»Jag nännes icke att dräpa dig», återtog konungen, »fast nog är det oklokt att icke göra det.»