Därpå drog han åter hem, och åldringen Vifil skaffade sedan svennerna bort från ön, sedan han spått dem, att de skulle blifva fräjdade män.
En annan berättelse skildrar, huru den framstående isländske skalden Tormod Kolbrunarskald borta på Grönland räddas genom trolldom. Här få vi äfven se en trollkvinna stadd i fullt »arbete».
Då Tormod hämnats sin fosterbroder Torgers död genom att på tinget å Gardar vid Ejnarfjorden på Grönland fälla såväl hans baneman, landets näst ypperste höfding Torgrim Ejnarsson, som dennes tre systersöner, togs han, Tormod, hemligen emot af en man vid namn Gamle, som var en stor jägare, och dennes hustru Grima, »en rask kvinna, duktig i mycket, god läkekvinna samt trollkunnig».
De båda makarne bodde innerst vid Eriksfjorden uppe under jöklarne, och »sällan kommo de till annat folk, och andra kommo icke häller till dem».
Tormod höll sig dold hos dem. Han var dömd fredlös på tinget.
Så hände det om våren, att den af honom dräpte Torgrims syster Tordis, hvars söner han äfven fällt, våndades svårt i sömnen en natt, och man menade, att det visst vore bäst att väcka henne, men hennes ende kvarlefvande son Bodvar sade:
»Låt min moder hafva sin dröm; måhända något uppenbarar sig för henne, som hon gärna vill veta.»
När hon sedan vaknade, drog hon anden tungt.
»Du hade det svårt i sömnen, moder», sade sonen; »har något visat sig för dig i drömmen?»