De gjorde, som Grima befallte. Då höfdingen Torkel Leifssons och Tordis skepp styrde mot land, satte Tormod Kolbrunarskald sig på stolen, Gamle hängde upp kitteln och lade sopor på elden, så att röken rullade omkring i huset och det blef så tjockt mörker, att man intet kunde se.
Grima satte sig vid tröskeln och spann och sjöng något, som ingen kunde förstå.
Under tiden lade skeppen i land, och besättningen gick upp till gården.
Grima hälsade på höfdingen Torkel och bad honom stanna där, men han svarade:
»Tordis från Långonäs är med här i följet; hon är viss på, att hennes skoggångsman Tormod döljer sig hos dig. Nu är det vår vilje, att du utlämnar honom, om du vet, hvar han är, ty det kan bekomma dig illa, om du håller undan en fredlös man för Tordis och hennes son».
»Jag finner det besynnerligt», svarade Grima, »att den tanken kan falla Tordis in, att jag gömmer en fredlös man för så mäktigt folk som de på Långonäs, då jag sitter här med bara en enda man i huset.»
»Ja, visst är det underligt», sade Torkel, »men lika fullt skola vi nu rannsaka gården här.»
»Det skullen I hafva fått», återtog hon, »äfven om I ej haft så mycket folk med eder. Alltid är det mig en glädje att se dig i mitt hus, men illa behagar mig Ejnarfjordingarnes våldsamhet och den ödeläggelse, de tillärna mitt hus.»
»Blott jag och Tordis skola gå in och rannsaka», sade Torkel.
Därpå gingo de in i huset; men länge dröjde de ej därinne, ty husen voro ej stora, och när de ryckte upp dörren till hvardagsstugan, var denna så full af rök, att de intet kunde se. Sedan gingo de ut och genomletade gården.