»Jag kunde icke rätt se, hur det stod till därinne i stugan», sade Tordis, »för rökens skull, som var där. Nu skola vi gå dit igen och taga bort luckorna, så att röken kan komma ut och vi kunna se oss omkring en smula.»
Tordis och hennes son gingo hän till stugan och togo bort luckorna. När röken drifvit bort, sågo de Grimas stol stå midt på golfvet, och bilden af Tor med hammaren syntes på ryggstödet; men Tormod Kolbrunarskald sågo de alls icke till.
»Det finnes ännu hedendom kvar hos Grima», sade Tordis, när de åter utkommit; »ty jag såg guden Tors bild på hennes stol.»
»Ja, sällan kommer jag till kyrkan», svarade hon, »för att där höra lärda mäns predikningar, ty jag hafver lång väg dit och icke just mycket folk här hemma, som kan se till huset. Men ofta när jag ser Tors bild, som jag kan både bryta itu och bränna, så snart jag det vill, rinner det mig i sinnet, huru mycket större han är, som hafver skapat jord och himmel och alla ting, synliga och osynliga, och som gifver lif åt allt och ingen mäktar öfvervinna.»
»Kan vara, att slikt rinner dig i sinnet», återtog Tordis, »men vore icke din vän, höfdingen Torkel, här med så många män i sitt följe, så skulle jag nog ha kunnat krama sanningen ur dig, ty jag är viss om, att du vet, hvar Tormod gömmer sig.»
»Nu går det, som ordspråket säger», återtog Grima, »att ofta tager den miste, som måste gissa sig fram, äfvensom, att den alltid af något hägnas, hvars dödsstund ännu icke är inne. Men du kan behöfva, att goda andar vaka öfver dig, så att djäfvulen ej får den makt med dig, som du gärna unnar honom; ty det kan ursäktas, att man stundom gissar miste, men icke det, att man tviflar på sanningen, då man får den i händerna.»
Därmed skildes de. Tordis och höfdingen Torkel vände åter hem, och Tormod Kolbrunarskald var räddad. —
En annan af sagorna har att berätta om en enlevering, som man söker företaga med tillhjälp af en trollkvinna, men hvars fullbordande hindras af en annan trollkunnig person.
Den rike bonden Vemund på Island kom en dag till sin frände Narve och talade om för honom, att han hade ett giftermål i tankarne, och han bad Narve vara sin böneman.