Hallstens dotter Tora på gården Höfde var kvinnan, han ville äga.
Men Narve svarade, att den planen säkerligen icke kunde få någon framgång, ty mön var redan en annans fästekvinna, nämligen bonden Helges i Årskog.
»Det giftermålet likar mig ändock», förklarade Vemund; »ifall du förmår skaffa mig henne.»
Sedan foro de, tio man i följet, bort till en kvinna vid namn Isgärd och togo natthärbärge hos henne. Hon var en ansedd kvinna, synnerligen trollkunnig, och det är berättadt, att hon var giljaren Vemunds väninna.
Hon gaf det rådet, att de redan nästa dag skulle rida bort till några båtskjul, som voro resta i närheten af den åtrådda möns fädernegård Höfde, där hennes bröllop komme att firas.
»Kanhända I i morgon», sade hon, »kunnen få eder något byte, ty då kommer brudföljet att draga där förbi.»
Nästa dag redo de bort till båtskjulen, såsom hon tillrådt, och höllo sig dolda där, medan gästerna samlade sig uppe i bröllopsgården.
Bland dem var en vettig och trollkunnig man vid namn Stenfinn, hvilken var bjuden för att roa de andra.
Det är berättadt, att bruden själf satt i sin frustuga omgifven af många andra mör, till dess tiden var inne, då kvinnorna skulle infinna sig i bröllopshallen. Då kom en af huskarlarne för att hämta dem. Han tog bruden Tora i hand och ledde henne öfver tröskeln, medan de andra följde.
Men så snart de kommit ut på gården, sänkte sig öfver dem ett sådant mörker, att de icke kunde se en hand för sig, och huskarlen fick sig i detsamma ett hårdt slag mellan skuldrorna och ett annat i hufvudet. En väldig stormby tog fatt i bruden, så att hon i ett enda tag for ned till det ena båtskjulet.