Då hördes i dess dörr ett högt rop:
»Tagen nu Tora, om det är eder angeläget att få henne, såsom I hafven sagt!»
Giljaren Vemund och hans män rusade fram. De grepo Tora, och Vemund satte henne framför sig upp på hästen. Sedan sprungo de andra i sadeln, och de redo bort med bruden.
Men när de nådde fram till en gård, där en bonde vid namn Gunnsten bodde, häjdades deras ridt.
Det kom sig af den sluge Stenfinns trolldom inne i bröllopsgården; hvarom följande förtäljes.
Brudens fader Hallsten fann alltsamman mycket betänkligt, när huskarlen kom in och berättade för honom, hur han själf erhållit två dryga slag och bruden blifvit bortfäjad under så svart mörker, att han alls icke såg, hvarthän hon for.
Hallsten kunde förstå, att mörkret manats fram af trolldom, och han hade sina skäl att antaga, att bonden Vemund hade sin hand med i detta. Och hit och dit talade man härom i bröllopsgården.
Då fick man se den trollkunnige Stenfinn sätta sig kapprak upp och stirra framför sig ned på jorden utan att säga ett ord.
Till sist frågade man honom, om han kände något till, hvad det blifvit af bruden.
Han svarade, att därom ägde han godt besked, men ingenting ville han yppa, så vida de ej först förärade honom tre mark i silfver. Strax förklarade man, att detta vore alldeles icke för mycket begärdt, blott den vanära kunde aftvås, som träffat huset. Och brudgummen Helge försäkrade, att det silfver, som gafs åt Stenfinn, kom i goda händer.