Sedan han tagit emot silfret, yttrade han, att mången toge skada af sin enfald, och vore de samt och synnerligen något klena i förståndet, när de ej kunde begripa, hvad det blifvit af bruden.
Och nu berättade han, att den trollkunniga Isgärd kommit och svept sitt fotskinn kring huskarlens hufvud.
»Och däraf kom mörkret och stormvinden, som föste henne ned till båtskjulet.»
Vidare omtalade han, att kvinnoröfvaren Vemund och hans följe hållit sig gömda där.
»Och de togo Tora», slöt han, »och redo sin väg med henne. Men nu skall jag försinka den ridten.»
Därefter steg brudgummen Helge med nitton man till häst, och vid bonden Gunnstens gård upphunno de Vemund.
Strax blef det strid där i backen, och tre män stupade af Vemunds följe, två af Helges.
En af gårdens huskarlar, som befann sig ej långt från kampplatsen, sprang skyndsamt hem och förtalde sin husbonde striden.
Denne begaf sig genast ut för att skilja de kämpande åt. Och sedan han förklarat, att han skulle bringa rivalen Vemund hjälp, om ej Helge ögonblickligen förfogade sig dädan med sin fästekvinna, tog denne henne till sig, red hem och höll sitt bröllop med henne, hvarefter förlikning åvägabragtes mellan honom och Vemund.