Åtskilliga andra berättelser gifva oss tillfälle att iakttaga, hurusom de trolldomsöfvande ansågos kunna främja sina konster genom att »gå motsols» eller genom att intaga de mäst besynnerliga kroppsställningar.
Rörelsen emot solen grundar sig utan allt tvifvel på tillbedjan af denna himlakropp. Nästan alla folk, som bevarat sina vidskepliga föreställningar, anse en rörelse »motsols» som olycklig eller olycksbådande. På Orkenöarna t. ex. skulle mången sjöman än i dag tro, att det varslade om stora faror, ifall han, i det att han stack ut med sin båt, händelsevis kom att vrida den i ifrågavarande riktning.
Det berättas, att medan höfdingen Ingemunds båda söner voro som bäst sysselsatta med ett öfverfall på trollkarlen Rolleif, som fällt deras fader, fingo de se hans äfven i trolldom välförfarna moder Ljot närma sig för att gifva sonen hjälp. Hon kom i en underlig skepnad. »Med ena foten kastad öfver hufvudet och med detta stucket fram mellan benen», gick hon »motsols»; och afskyvärda voro hennes ögonkast, ty hon »förvred ögonen på trolldomsvis».
Då dräpte bröderna skyndsamt Rolleif, innan modern hunnit fram.
»Ja, ja», sade hon; »det var dock nära, att jag fått hämnas min son — I hafven lyckan med eder, Ingemunds söner!»
Då de frågade, huru hämden skulle ha tillgått, svarade hon, att, om de blott icke först fått sikte på henne, skulle hon hafva vridit hela ängden om för dem båda, så att de blifvit galna och lupit ikring som förvildade djur.
Därefter fällde de äfven henne.
Särskildt oemotståndlig ansågs galdersångernas makt helt naturligt vara, när säjdmän sjöngo dem.
Sålunda kommo en mörk natt den från Söderöarna stammande säjdmannen Katkel, hans hustru Grima och deras söner Hallbjörn Slipstensöga och Stigande fram till den mäktige höfdingen Rut Härjulfssons gård, och som de menade sig hafva åtskilligt att här taga hämd för, anställde de invid husen en stor säjd och läto sedan sina trollsånger ljuda.