De innevarande lyssnade och undrade, hvad detta sjungande betydde. Det var fagert att höra.
Då befallte husbonden Rut, som ensam kände melodierna, att ingen finge gå ut den natten, och alla skulle de hålla sig så vakna de kunde; då skulle ingen skada ske.
Men icke desto mindre föll den ene efter den andre i sömn, allt medan sjungandet därute fortfor.
Rut själf var längst vaken, men till sist somnade också han.
Emellertid fanns det en, som ej alls kunde få någon ro i sömnen. Det var den tolfårige Kåre, husbondens vackraste son, som han därtill höll mycket af; honom var det, trolldomen isynnerhet gällde. Till sist sprang han upp ur sängen, blickade ut i mörkret och gick hän emot säjden.
I detsamma föll han död till jorden.
Om morgonen saknade Rut sin unge son. Han fanns liggande död ej långt från husdörren.
Liksom den trollkunnige förmådde döfva den ena eller den andra stridande partens vapen, så att dessa ej beto, och därigenom bestämma stridens utgång, så kunde han söka nå samma syfte genom att hålla sig dold i närheten af valplatsen och från sitt gömställe invärka på dem, han unnade nederlag.
Kort innan en strid mellan de nyss nämde Ingemundssönerna Torsten och Jökul samt storbonden Mår Jörundsson skulle taga sin början, drog sig dennes gode vän, trollkarlen Torgrim Skinnhufva, tillbaka med orden: